På semester med objudna gäster

Mat är essentiellt. Resa är passion. Men kombinationen av den essentiella passionen är risken för objudna gäster. Indiska parasiter, guatemalanska amöbor, nepalesisk dysenteri och eritreanska bakterier. Dessa mikroskopiska organismer har tidigare bosatt sig i en svensk homo sapiens. Mig.

Det är ytterst olyckligt i sin självklarhet att de tropiska sjukdomar som attackerar magtrakterna, just finns i tropikerna. Där bristande tillgänglighet, bekvämlighet, tillfällighet och sanitet existerar. Komponenter som bildar både orsak och förvärring. Med parasiter i magen förvärrades tillståndet av en två dagar lång bussresa i Indien utan toalettillgång på en trängd bänk. Amöban som flyttade in i mig i Guatemala störde inte bara mig utan även de som bodde runt toaletten där ett skynke vikarierade som dörr utan ljudisolering. Dysenterin som drabbade mig i Nepal återkom under trevliga tillfällen som bergsvandring i Himalaya och försvagade mig ytterligare i den tunna luften. Och bakterierna som följde med de alger som hade börjat gro i min vattenflaska i Eritrea, kompletterades med samtidiga ökenlöss och sängloppor.

Fördelar med att vara tropiskt sjuk på upptäckarresan finns dock. Medresenärer är troligen härdade av att själva ha burit mikroskopiska husdjur över gränserna utan att sitta i karantän. Därmed kan detaljerade avföringsdiskussioner resenärer emellan vara helt legitima. Tillsammans med guideböckernas hälsokapitel kan man även roa sig med att sätta egna diagnoser. Det erbjuder också en chans att uppleva platser som inte ingår i den sedvanliga guideturen. För man har inte upplevt ett land till fullo förrän man har besökt dess sjukhus. Och även om alla dessa magmonster förpestar tiden mellan måltid och badrum, så vägs det upp av alla icke-mikroskopiska organismer man möter under resan. Som förstås är supersympatiska då det hör talas om den exotiska åkomman. På hemmaplan får man slutligen möjlighet att begära lite tillbaka av all reseförsäkring, som går åt för att kunna resa passionerat och äta essentiellt i bland annat Indien, Guatemala, Nepal och Eritrea.

Hanna Jakobson

the origin of aids

en sak som jag tycker är jätteintressant är en teori om hur hiv uppkom. det finns en bok som heter the river, skriven av edward hooper. för några år sedan var jag på ett seminarium med honom och folk som argumenterade mot hans teorier och det var första gången jag hörde om den teorin som han har lagt fram. jag gillar ju konspirationsteorier och tror inte att det kan vara helt omöjligt, trots att det är en otroligt kontroversiell teori.

det vanligaste synsättet på hur hiv/aids har uppkommit är att det har spridits från apor till människor. människor jagade apor för köttet och vid slaktandet så överfördes sjukdomen via blodet. det som hooper menar är att människor har genom alla tider dödat apor men hiv är en relativt ny sjukdom (1959) och därför kan inte den teorin stämma.

1992 fick en berättelse publicitet: att genom poliovaccinationer så uppkom hiv/aids. man genomförde massvaccinationer i afrika (kongo, rwanda och burundi) mellan 1957-1960. vaccinet var då gjort av apnjurar och i apkropparna fanns det olika slags virus som då har överförts till vaccinet. tex kan det ha funnits SIV-virus (simian immunodeficiency virus) i kropparna, som är hiv. på den tiden visste kunde man inte se viruset i kropparna och därför så testade de inte medicinen innan de började massvaccinera. hooper menar att forskarna som lade fram vaccinet hade sin testgrupp på den afrikanska befolkningen som fick ta del av medicinen.

det har även gjorts en dokumentär om det här som heter "the origin of aids" som är jättebra. om ni får chansen att se den så gör det absolut.
här kan ni läsa mer om de olika teorierna som finns om uppkomsten av hiv/aids och här kan ni läsa om the river.

malariatankar

såhär i insomnians tecken (som nog visserligen beror på att jag sov tidigare på kvällen) så börjar jag fundera lite på sjukdomar och sånt. malaria tex.
tre gånger under min livstid har jag varit i malariaområden, utan att ha tagit medicin mot det. alla som känner mig vet att jag har skitsvårt att ta piller och det är mest därför som jag har valt bort det. kanske inte så smart, tycker väl de flesta, men jag tänker att eftersom majoriteten av befolkningen i malarialänder/områden inte får malaria under sin livstid borde ju chansen inte vara sådär jättestor för en turist heller. ehm, kanske lite naivt tänkt.

i alla fall, första gången var när jag var i eritrea (återigen). efter det har jag varit sjuk med symptom som skulle kunnas liknas vid malariasymtomen (tex hög feber) men aldrig ens tänkt tanken på att gå och testa mig för malaria. fast om jag skulle få samma symptom nu, så skulle jag nog gå och testa mig. tror jag.
men det är lite knepigt det här. alltså, man kan ju få malaria trots att man tar tabletter mot det. okej, risken minskar avsevärt men det finns fortfarande en liten risk kvar. jag undrar om människor som skyddat sig ändå går till doktorn när de blir sjuka? (någon läsare som har varit med om det här som kan svara?)

jag fick reda på en sak om malaria när jag var i sydafrika senast som jag faktiskt inte visste om. tydligen är det så att när man tar malariamedicinen så kan man inte se i blodet hurvida man fått det eller inte. så att om man tar medicinen, blir sjuk och går och testar sig så kan man inte få ett svar på om det är malaria och eftersom man inte kan få det så kan man inte heller sätta in medicinering mot det. en "vän" berättade om hans väns mamma som hade fått malaria, men läkarna kunde inte med 100% säkerhet säga att det var det, och tydligen är det så att malariastadierna innebär att man får feber tre gånger om man inte satt in medicinering mot det. den tredje gången dör man med all säkerhet. så hon dog. jättehemskt.

den historien får mig att tänka efter lite om det verkligen är värt att äta mediciner. egentligen är det nog smartast att göra det, men tänk OM.

hjälp mig!

jag har haft så jävla ont i magen i över en månad nu!

okej, min mage har alrig blivit riktigt normal sedan jag var i eritrea för några år sedan. oscar tog med sig amöbadysentri därifrån (som han också skrivit om på alla har sars) så ni kan ju förstå att klimatet för magen där kanske inte var det bästa.

hur som helst så har jag alltid tagit det som stressymptom (magkatarr) och försökt behandla mig själv med losec (receptfria). och ja, det har väl fungerat ibland men just nu känner jag inte riktigt för att försöka ge mig på något sånt eftersom symptomen för magkatarr (förutom magkramper: sura uppstötningar och halsbränna) inte riktigt stämmer in. det skulle vara konstigt om det var amöba också (symptom: magkramp, smärtor vid avföring, blodiga diaréer) eftersom det inte känns helt allvarligt.

det är alltså inget ihållande magont jag pratar om, utan snarare några gånger om dagen får jag liknande magknip som sitter i ungefär en halv minut. ibland kommer de med snabba mellanrum men håller sig sedan borta resten av dagen. i don't know what to do. jag KÄNNER mig inte stressad, jag har ätit BRA när jag varit borta (bättre än hemma) och jag känner mig inte sjuk i övrigt liksom.

så kära läsare, har någon något tips på vad det kan vara eller vad jag ska göra åt det? jag är inget stort fan av att ta piller, enbart flytande form går ner (och samarin känns inte som det ideala. köpte förresten syadafrikanskt samarin med äpplesmak, så jävla äckligt. två av biverningarna var att man kunde få magkramper och hamna i koma).

mul och klovsjukan strikes back

jag kom tillbaka till sydafrika fran botswana fran nagra dagar sedan. det var ett stort aventyr nar jag och oscar i princip liftade genom hela botswana (som for ovrigt ar lika stort som frankrike!). en dag fick vi for oss att vi skulle aka till zambia och tog oss over till gransen (over en flod) men bestamde oss sedan for att aka tillbaka till botswana igen. nar man ska in i botswana galler saklart den allt det dar vanliga, visa pass osv men aven sa maste man undvika att fora mul och klovsjukan vidare!

latt och ratt gar det till sahar: det finns en konstig svampliknande sak med vatten och tval som man maste trampa pa. om man kor bil maste man kora den genom en vattenpol nagra ganger. om det ar en lastbil maste man aven spruta av hjulen. kan saga att denna taktik inte kanns helt seriost och man kan ju tycka att sjukdomen borde spridas via kladerna ocksa men ja...

detta var inte bara pa gransen fran zambia utan detta hande upprepade ganger i botswana. egentligen ar det sa att man ska skolja av alla sina skor som man har med sig och aven inte fora over mat mellan granserna men sa mycket forstod varken jag eller oscar sa vi ar sakert smittbarare.

sa hur som helst, aven om mul och klovsjukan inte verkar finnas i sverige sa verkar den leva kvar har. eller sa ar det bara botswanas satt att beskylla zimbabwier som ror sig over gransen for det mesta.

ALLA HADE SARS

Namnet på denna gröna sida får mig att minnas en tidunder 2002. En tid då ett främmande virus blev världsresenär. SARS passerade gränser, mötte lokalinvånare och nådde framgång på internationella löpsedlar. Pandemin etablerade sig likt en influensa och ledde i värsta fall till döden. Smitträdda ögon riktades mot ett tätbefolkat land där invånarna började bära munskydd och handskar. Deras regering nekade till att uppkomsten kunde spåras till landet, tills fasaden föll. I Kina fanns både skuld och skurkar. Och kanske kunde jag också vara en SARS-skurk.

Nu var jag förvisso inte sjuk. Ingen feber, ingen hosta och ingen huvudvärk. Men jag befann mig i Asien där jag passerade gränser och mötte lokalinvånare. Likt SARS så var jag en världsresenär och därmed en potentiell värd för att bära dess smitta. En sådan som borde bära munskydd och handskar. Oroliga mail nådde mig i takt med att Världshälsoorganisationens SARS-karta utökades över Asien. Ett fåtal utspridda sjukdomsfall mörklade enorma områden, och vår västerländska ovilja att urskilja länder från kontinenter, dömde ut hela Asien som en smittorisk.

SARS-rapporteringen dominerade även inom kontinenten. Indiska tidningar varnade om riskfyllda länder. Ett av dem var Thailand som var min nästa destination. Jag minns ett samtal med en postgubbe på en av Indiens trappor. Han sa att Thailand hade blivit en farlig plats och gav mig rådet att inte åka. Jag förbryllades av dessa varningar då jag befann mig i ett land som var ett frodande hem för de flesta av världens existerande sjukdomar.

Jag flög ändå till Thailand. Och bara några steg bortom flygplanet blev jag tilldelad ett munskydd med tecknade figurer, de som såg krassliga ut fick ta tvångs-tempen. Då jag vandrade genom flygplatsen med mitt munskydd på insåg jag att min rädsla inte låg i att bli smittad, utan i misstänksamheten. Jag oroades över avhållsamheten från människor. Någonstans mellan passkontrollen och bagagebandet tog jag av mig mitt munskydd. Därefter reste jag oskyddad och orädd genom Thailand. Medier fortsatte att varna om vistelse i landet samtidigt som turismen sjönk. När även virushotet minskade konstaterades det att ingen faktiskt hade blivit smittad i Thailand. Alla hade tydligen inte SARS.

hej då

imorgon åker jag (anna) till sydafrika i en månad så det kommer bli lite glesare mellan inläggen. kanske hittar jag någon spännande sjukdom där nere att blogga om. men själv hoppas jag på att hålla mig frisk.

däremot har min knöl på handen kommit tillbaka och får därmed uppleva afrika tillsammans med mig igen.

hej på ett tag!

Amöba från Afrika

Jag har egentligen ingen gedigen sjukdomshistoria, jag fick von willenbrantssyndrom vid 18 års ålder, halsfluss när jag var 17 och sen har det egentligen inte varit speciellt mycket mer. Kanske var det på grund av detta som ansåg mig vara odödlig när jag under en resa till Eritrea 2004 som jag åt och drack i stort sett allt. Varken jag eller min vän Hanna verkade bli sjuka så vi åt det mesta, borstade tänderna i kranvatten och jag åt till och med mjukglass som experter brukar varna för är det värsta man kan äta. Hanna, tror jag, blev lite krasslig men med mig tyckte jag inte riktigt hände något. Jo jag kanske blev lite dålig i magen men så var jag mitt ute i en öken och åt bara linser och pasta så det var väll egentligen inte så konstigt? När jag sedan kom hem tog det vanliga livet vid, jag slutade skolan flyttade till Linköping och sedan vidare till Göteborg. Först i februari 2005 började jag fundera på om något var allvarligt fel, jag hade gått ner lite i vikt och jag fick rejäla magkramper så ofta som en gång om dagen ibland. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som beordrade mig att genast uppsöka en läkare vilket jag gjorde. När han fick höra att jag vart i Afrika fick läkaren spel och gjorde vad som kändes som alla test som någonsin funnits och efter en vecka kom beskedet. Jag hade fått amöba. Närmarebestämt en amöbainfektion som berodde på parasiten Entamoeba histolytica som ofta finns i mat eller vatten, den kan orsaka diarréer, ibland blodiga, och ont i magen. Man kan även vara smittad utan att märka det alls. I mycket sällsynta fall kan infektionen spridas till andra organ, vanligtvis levern. Smittskyddsinstitutet skriver vidare: E. histolytica är en encellig mikroskopisk parasit (protozo), i ljusmikroskop inte skiljbar från E. dispar. I tarmen förekommer amöborna i en vegetativ form, trofozoiter. De lämnar dock kroppen som cystor (en viloform). Trofozoiterna är känsliga för intorkning och omgivningstemperatur och är inte smittsamma i sig. Cystorna tål större temperaturvariation, men ej kokning, och kan leva och bibehålla sin förmåga att infektera – t.ex. via förorenat vatten – under en längre tid. De kan dock inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen. Infektionsdosen är låg, endast några få cystor behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten och/eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Sexuell smitta har rapporterats. Oj tänkte jag detta hade ju min kompis Henrik under flera månader och inga mediciner bet på det, kände en viss skräck och såg framför mig hur jag blivit fullständigt förtärd inifrån av några ondsinta urdjur. Som tur var bet medicinen på mig och efter en två veckors kur mådde jag finfint igen. Innan jag gick från det sista läkarbesöket gav mig läkaren några goda råd som jag tänkte att jag kunde dela med mig av: God vatten- och livsmedelshygien samt god handhygien förebygger smitta. Turister bör uppmanas att inte förtära okokt vatten eller råa grönsaker samt att hålla noggrann handhygien – särskilt i Östeuropa och utomeuropeiska länder. Amöborna är liksom andra protozoer mycket motståndskraftiga mot vattenklorering. Vaccin finns ej mot sjukdomen. Så om man helt enkelt försöker stå över storhetsvansinne och tron på att man är odödlig så är detta inte helt svårt att slippa!

SYDAFRIKAS AIDS-SYNDROM

Jag är nyligen hemkommen från sydafrikanska aktivistkvarter, där gatorna har burit kampen för demokrati och jämlikhet. Men dagens kamp sker nu i tysthet. Apartheid har ersatts av aids, en sjukdom vars prevention hyschas ner av stigmatisering och diskriminering. I landets största kåkstad, Soweto, har begravningar trängt sig in i helgaktiviteterna. Tidningarnas dödsannonser domineras av unga ansikten, men bokstäverna A, I, D och S är inte tryckta. Då bokstäverna anknyts med synd och skam. Men det finns ändå de som pratar, antagligen för att tystnaden är så svår och isolerande.

Jag mötte en kvinna på en kåkstadsgata, som vänligt stannade till och började prata. Några av de första ord hon sa var: Jag är hiv-positiv. Jag blev rörd. Först för det förtroende hon gav mig, sen över det mod hon visade. Likt många andra invånare som lever med hiv och aids, så höll hon det hemligt för sin omgivning. I Soweto bildas kvarter av ihopparade hus, där tegelvillor och skjul bor grannar. Men det intima grannskapet är bräckligt när det gäller hiv och aids. Visst pratas det om pandemin, övergripligt och ibland sakligt, men sällan personligt. Förutom kvinnan som jag mötte på gatan.

Där möts jag även en mängd budskap. Enorma reklamplatser har täckts av hiv och aids-organisationers ord. De riktar sig till unga och förespråkar avhållsamhet, trohet och säkrare sex. Längre ner i kvarteret finns mindre synliga budskap. Småföretagare utan någon marknadsföringsbudget klistrar istället upp sin reklam på husfasaden. Deras hem blir även en butik där Aloe vera-produkter säljs, en av åkommorna som naturprodukten hävdas bota är hiv
och aids. Det står så på husfasaden. Egenhändigt uppklistrade affischer fungerar istället som religösa budskap. En färgglad affisch presenterar pastorn James Mukisa och hans påstådda mirakel i en kommande healing-konferans mot hiv och aids.

Enligt FN är information botemedlet mot pandemin, eller åtminstånde en förebyggande profylax. Och Sydafrika är sannerligen informationsrikt, men det saknas likriktning. För icke-statliga organisationer är beteendeförändring vaccinet, för religösa grupper är tro vägen till friskhet och för regeringens företrädare är rödbetor och olivolja mediciner. En stor del av kampen mot pandemin försvinner i konflikter och motarbetas av missledande information. Samordning, samstämmighet och samförstånd saknas i Sydafrikas nya kamp. Där var tredje invånare befaras leva med hiv och aids.

hiv/aids, patent och allmän dumihuvudetskap.

Jag tänkte spinna vidare lite på det Anna skrev om igår vad gäller problem för u-länderna i kampen mot hiv/aids. Som läget ser ut idag är det värst drabbade området länder söder om Sahara (även om både Ryssland, Indien och Kina kommer starkt!) och detta går ju givetvis hand i hand med fattigdom. Länderna är helt enkelt till stor del beroende av biståndspengar för att kunna arbeta med frågorna.

Tyvärr så har USA, Vatikanen och vissa länder med konservativa regeringar ställt krav på att deras biståndspengar inte används till sexualupplysning eller att förespråka kondomer utan istället proklamerar man avhållsamhet. Inte nog med att detta på sina ställen lett till en brist på kondomer utan det ger ju givetvis väldigt märkliga dubbla signaler som inte alls gynnar det informationsarbete där öppenhet är det viktigaste ledordet. Ibland blir man bara så... trött.

Vidare så har det såkallade TRIPS-avtalet gjort att reglerna kring patenterade mediciner blivit så krångliga att de billigare, ofta Indientillverkade, bromsmedicinerna som utvecklingsländerna är beroende av inte når fram till dem som behöver det mest. Ni kan läsa mer ingående om problemen kring detta här och skriv gärna på Afrikagruppernas krav till regeringen när ni ändå är igång!

På samma tema såg jag att Afrikagrupperna länkade till ett annat upprop som Läkare utan gränser håller i. Jag kopierar rätt av vad som står:

"Miljoner människor runt om i världen förlitar sig på billiga, indisktillverkade mediciner för att överleva. Läkemedelsföretaget Novartis har dragit den indiska regeringen inför rätta för att försöka tvinga fram en ändring av landets patentlagstiftning. Om Novartis vinner riskerar världen att förlora en viktig källa för i pris överkomliga mediciner."

Läkare utan gränser uppmanar Novartis att lägga ner målet och om ni vill skriva på uppropet eller bara läsa mer om det så kan ni göra det här.

hiv/aids

jag ska snart åka till sydafrika och tänkte då passa på att eventuellt besöka botswana. har surfat vaccinationssidor och annat kul för att kolla vilka sjukdomar som kan tänkas finnas men det som ändå stannar kvar i mitt huvud är att nästan 40% av botswanas befolkning är hivpositiva.

botswana är ett litet land med enbart 1,6 miljoner invånare. det är det land som har flest hivpositiva invånare näst efter swaziland som också ligger i södra afrika.

dock så har botswana lyckats bra med kampen mot hiv/aids. det var det första landet i afrika som började med bromsmediciner. dock så måste man uppfylla ett av två krav för att få bromsmedicin: det första är att uppfylla ett cd4-tal under 200 (tror att det är antalet t-celler, kan läsas mer om här) eller att man ska ha drabbats av en av följdsjukdomarna till aids (tex långvarig feber, hosta, svullna lymfkörtlar).
det finns 300 000 smittade i landet och 110 000 kvalificerar sig till att få bromsmedicinerna.

botswana är ett av de rikaste länderna i afrika, i och med att de har en stor diamantindustri, och därför är kostnaden för att föra kampen mot hiv/aids inget egentligt problem. det som saknas är personal. över 10 000 personer skulle behöva anställas till vårdsektorn.

botswana jobbar mycket med att avstigmatisera sjukdomen. de är relativt öppna om sexualitet tex, till skillnad mot de flesta andra afrikanska länder där sexualitet anses vara något skamfullt att prata om (och syssla med).
tex har vissa kyrkor tagit på sig ansvaret att informera om hiv/aids och vara öppna om sexualitet. de har inställningen att sexualiteten är en gåva från gud.

pastor mpo moruakgmo sa:
”We are a HIV-positive nation.
That means everybody is positive.”

väst vs syd

håller på att läsa den här boken på min kurs just nu och hittade ett intressant citat: "[...] nästan 30 000 barn under fem år dör vaje dag i u-länderna av sjukdomar som skulle kunnat förebyggas och som praktiskt taget utrotats i västvärlden. kostnaderna för att ordna grundläggande hälso - och sjukvård åt alla dem som saknar sådan i dag uppskattas till 13 miljarder dollar om året, ungefär 4 miljarder mindre än vad europeiska och japanska konsumenter gör av med på hund- och kattmat."

det skiljer sig markant vilka sjukdomar väst- och utvecklingsvärlden har och det är rätt intressant. trots att det är lätt att resa runt jorden, att det är stora flyktingströmmar osv så ändras egentligen inte sjukdomsspridningen särskilt(sen finns det ju vissa undantag, som tex hiv och sars). tell me if i'm wrong.

jag tänkte göra en jämförelse över de vanligaste allvarliga sjukdomarna i västvärlden och i utvecklingsländer men egentligen så går det inte eftersom de allvarliga sjukdomarna som vi har i väst är globala. dvs de finns över hela jorden. det bara plussas på om man råkar bo i ett utvecklingsland.

de globala sjukdomarna är cancer, diabetes, allergier och hjärtsjukdomar. sedan tillkommer infektionssjukdomar som mässling, influensa och hepatit b.

i utvecklingsvärlden så är det afrikanska sömnsjukan och den latinamerikanska motsvarigheten som heter chagas sjukdom (symptom: feber, huvudvärk, frossa, apati. sjukdomen kulimineras slutligen till koma och sedan dör man. smittas genom en speciell sorts mygga). malaria, denguefeber (symptom: influensaliknande febersjukdom, huvudvärk, muskelvärk, mässlingsliknande utslag. smittas genom myggor), kala azar (symptom: stigande feber, avmagring och diarré. levern och mjälten förstoras och man får blodbrist. smittas via sandmyggor) och lymfatisk filiaros (symptom: förstoring av lemmar, könsorgan och bröst. inre skador på njurar och lymfsystem).

den sista sjukdomen verkar läskigast av de alla och faktiskt hade jag inte hört talas om de två sista (och jag önskar lite att jag inte hade kolla tupp det eftersom det kommer göra mig lite mer paranoid... tänk om jag kommer hem med typ ett förstorat öra efter sydafrika, hjälp!).

och detta är då de VANLIGASTE allvarliga sjukdomarna. jag tror att sjukdomsspridningen kommer bli större när växthuseffekten börjar komma igång ännu mer. ett mer tropiskt klimat gör att andra sjukdomar kan leva och frodas på ett annat sätt än vad de kan här i väst idag. om nu inte sjukvården kommer byggas ut i fattiga länder så att dessa sjukdomar, kanske inte stoppas helt, kan botas lätt.

(hmm jag borde kanske trots allt välja försörjning och hälsa som inriktning på mitt program....)

pest eller kolera?

en av mina favoritlekar är pest eller kolera. ni vet, den leken när man måste välja mellan två asdåliga alternativ. tex, skulle du helst leva ihop med bert karlsson i hela ditt liv eller inte ha några armar?
ivarjefall började jag fundera på vad jag skulle välja mellan just pest eller kolera och beslutade mig därför att ta reda på lite mer om sjukdomarna.

pest är en infektion som från början finns hos gnagare. det kan sedan överföras till människor. det finns tre olika sorters pest: lungpest (symptom: lunginflammation), böldpest (symptom: smärtsamma bölder, hög feber, diarréer) samt blodpest (symptom: drabbar blodbanan).
jag har länge trott att pest är utdött men det finns fortfarande kvar på vissa ställen i asien och centralamerika. idag går det dock att bota med antibiotika och det finns ett vaccin mot det.

kolera är en magtarmssjukdom. den ger kraftiga diarréer och uppkastningar som leder till att man blir enormt uttorkad. vätskebristen i sig leder till att man blir förvirrad, muskelkramper och störningar i saltbalansen. kolera smittar genom vatten och mat, och även genom olika kroppsvätskor. koleran är ratt vanlig på vissa platser i afrika, nu senast utbröt en stor koleraepidemi i kongo, men går att bota med vätska.

så, vad skulle jag välja? ganska svår fråga eftersom pesten är mer mångfacetterad än koleran. tex skulle jag hellre ha kolera än böldpest men hellre lungpest än kolera. men eftersom jag har spyfobi så skulle jag ändå välja pest. det känns lite orginellt att ha pest liksom.

vad skulle ni välja?

Lepra

Bloggen ser lite konstig ut men vi ska styra upp det så snart vi orkar. Håll ut.

Iallafall, idag tänkte jag skriva om en av mina favoritsjukdomar nämligen lepra. Lepra eller spetälska har länge varit ett internt skämt i min umgängskrets men jag kan spåra mitt intresse mycket längre bak än så! Jag minns nämligen att nån lite otydlig lärare berättade för mig när jag var liten att man tappade sina kroppsdelar lite hipp som happ om man hade spetälska. Klart sånt impar på ett barn och jag vet att jag tänkte rätt mycket på det och på olika situationer som det skulle vara jobbigt att tappa kroppsdelar i.


Nu är det ju förstås inte så at man bara går och tappar sina kroppsdelar utan lepra finns i två olika former, den ena kännetecknas av bölder, den andra av perifera nervskador. Nervskadorna medför dålig cirkulation i fingrar och tår, den drabbade får känselbortfall etc och kan i värsta fall riskera att "tappa" de drabbade kroppsdelarna.

Iallafall förr i tiden trodde man att lepra var obotligt och man tvingade de leprasjuka att isolera sig i leprakolonier (känns igen från ett Simpsons-avsnitt, right?). Men nu för tiden vet man att det är relativt lätt att bota med antibiotika. Inkubationstiden är extremt lång och många blir smittade redan som barn, men sjukdomen bryter inte ut förrän i vuxen ålder. Det är en mycket liten andel av de smittade som utvecklar sjukdomssymptom dock. Är inte det fascinerade? Att man kan bli smittad som barn men först upptäcka det i vuxenålder! Fast så kanske det är med många sjukdomar, vad vet jag.

Det finns faktiskt några få fall av leprasjuka i Sverige, men de drabbade har i så fall ursprung i tropikerna. Ända in på 1930-talet insjuknade människor i Dalarna och Hälsingland i spetälska och Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, levde ända till 1976. Tänka sig!

Om du, liksom jag, är intresserad av Lepra kan jag rekommendera er att gå med i Lepramissionen. En (tämligen kristlig) förening som jobbar för leprasjuka. Den är helt gratis och då och då får man deras tidning Lepra Nytt och nu till jul så fick man ett handgjort jättefint vykort. Gratis i tell you!

Om man googlar får man fram sjukt äckliga bilder men jag ger er istället en bild på några nunnor.

Def Lepra 4-ever!

lungdöden

på tal om att emma är sjuk.
vid den här tiden förra året var jag sjuk JÄMT (minns förra året med sorg, faktiskt den här lördagen som kommer fast för ett år sedan. emma och oscar på besök under filmfestivalen och jag däckade i 39,5 graders feber och oscar fick sitta brevid mig en hel kväll och övertyga mig om att jag inte skulle dö. emma åkte hem tidigare. kändes som att deras besök var rätt värdelöst för dem, haha). jag som aldrig blir sjuk annars var sjuk varannan, var tredje vecka ungefär. jag fick hög feber, lungorna gjorde ont och en blandad slem- och torrhosta. min mamma var övertygad om att jag var döende i lunginflammation och lyckades övertala mig ett tag om att så var fallet. fast så var det såklart inte visade det sig när jag sen släpade mig till doktorn. jag hade nån slags infektion i lungorna som vägrade att försvinna. jag fick ett recept på en halvstark hostmedicin (mollipect, vad ska det till egentligen för att få något innehållandes morfin?) som skulle smaka blodapelsin men som egentligen aldrig gjortde mig riktigt fri från hostan.

jag funderar på skillnader från förra året och detta år. kanske var det så att jag var mer stressad förra året, hade högre krav på mig själv, mer att göra i skolan, mer psykisk stress. och även trots att det inte är fastställt av forskare så undrar jag ändå inte om kylan faktiskt hade något med det att göra. det var svinkallt ute, svinkallt i min lägenhet, svinkallt i skolan. det MÅSTE ju påverka på något sätt. det kan inte vara nyttigt att andas in så mycket kall luft, det kan inte vara nyttigt att leva i ett sånt här kallt klimat.

ivarjefall var jag rätt dålig fram tills februari då jag åkte till sydafrika. jag tror inte att det var en slump. i år har jag laddat upp med filtar, ljus, en värmefläkt till lägenheten (!) och varma tröjor samt massa skolk från skolan. i brist på ett varmt afrika liksom. och än så länge funkar det.