husmorstips, del 2.

anna skrev ett användbart inlägg om husmorstips för något år sedan. här kommer en liten uppföljning eftersom jag idag hittade en sida som enbart handlar om husmorstips. det bästa av allt är att den har kategorier som ägnar sig åt både kroppen och åt sjukdomar! bästa ämnena! så spana in husmorstips.nu, de tar upp allt från medel mot skallighet till hur man botar halsbränna, slipper maginfluensa och skyddar sig mot fästingar. toppen om man är lite skeptisk mot "riktiga" mediciner men ändå känner att man nog vill göra något åt den där tandvärken man gått med ett tag nu.

eksem - the story of my life. eh.

Det känns som att jag börjar få slut på egenupplevda sjukdomar eller defekter att skriva om men nu ska jag banne mig ta tjuren vid hornen och skriva om nått jag haft så länge jag kan minnas. Eksem på händerna är nog nämligen den sjukdom, eller vad man nu ska kalla det, som vid sidan av skolios har påverkat mig mest genom livet. Ja, jag inser att det låter lite töntigt för det är ju inte direkt någon nära-döden-upplevelse vi pratar om, men så är det. Jag skulle nämligen vilja påstå att eksem, eller hudsjukdomar överlag, är tämligen stigmatiserande eftersom det syns så väl utåt, ser äckligt ut och får en att framstå som en ohygienisk människa eller nått. Det är skämmigt helt enkelt! Detta trots att 20% av alla barn och var 12:e vuxen har någon form av eksem.

Jag minns på dagis när man skulle gå två och två i led någonstans så var det alltid ett visst ståhej om att jag skulle gå på högersidan om mig så min kamrat slapp hålla i min eksemhand. Första dagen i första klass bondade jag med hon som kom att bli min mest långvariga kompis under skoltiden genom att vi båda hade eksemhänder. Å anledningen till att jag skriver om det just nu är att jag faktiskt sedan några månader är helt eksemfri, vilket är värsta grejen då jag inte varit det på många många år!

(Förlåt att jag låter lite väl överdramatisk och lätt martyraktig i min eksemskildring, jag fnissar lite åt det själv... bara så ni vet, hehe.)

Hur som helst lite fakta är att det finns fem olika typer av eksem:
Kontakteksem - som kan vara både allergiskt och icke-allergiskt
Atopiskt eksem (böjveckseksem)
Seborroiskt eksem (mjälleksem)
Nummulärt eksem (myntformat välavgränsat eksem)
Hypostatiskt eksem (underbenseksem)

Jag skulle vilja klassa mitt eget eksem som atopiskt eksem fast kanske också kontakteksem, jag vet inte riktigt. Faktum är att bakgrunden till varför eksem uppstår är oklar men kyla utomhus och låg luftfuktighet inne försämrar samt alltför mycket duschande vilket torkar ut huden. Så fort jag vet att jag inte har tillgång till hudkräm så brukar jag undvika att tvätta händerna trots att det är ohygieniskt (eller, eh, eller det finns ju gränser såklart.. hehe) för jag vet att det är fan inte värt det då eksemet blir så mycket sämre direkt. Om man är utsatt för stress kan eksemet också bli värre.


Mikroorganismer (svampar och bakterier) kan spela en viktig roll både vid uppkomsten och försämringen av många eksem. Om man har en svampinfektion i huden kan detta ge upphov till ett allergiskt eksem vilket ofta drabbar händerna. En svamp som normalt finns på huden och kallas Pityrosporum ovale, kan ibland uppträda som ett allergen (allergiframkallande ämne) vid atopiskt eksem/böjveckseksem.

Eksemet yttrar sig oftast som rodnande, ibland vätskande, områden på huden. Det vanligaste är att huden kliar och är mycket torr. Jag brukar kunna se små blåsor under huden som kliar och sedan spricker och så blir det så småningom torrt och inte så trevligt.

Man behandlar eksemet genom en aldrig sinande mängd salvor och krämer för att hålla huden mjuk. Dessutom kan man få ett par heta bomullsvantar, eller hela outfits om man inte bara har handeksem, av vårdcentralen som man ska ha på sig för att inte klia när man sover. Salvor med varierande grad av hydrocortison är väl det vanligaste dock. För min del kan jag dock inte påstå att det har hjälpt så himla mycket. Det verkar snarare vara slumpen som avgör när det ska läka ut och när det ska komma tillbaka. Dock kan jag ju absolut se när det blir värre och bättre, men aldrig riktigt på egen hand få det att försvinna helt.

Ett tips som man ofta får är att "undvika det som man vet ger besvär". Bah! Hur lätt är det när precis allt allt allt verkar ge besvär? För mig kan jag dock konstatera att jobba inom vården med allt vad spritning av händerna det innebär är inte helt att rekommendera. Inte heller att hänga för mycket i solen. Eller lattja med smutsiga djur. Eller andra smutsiga saker. Å andra sidan så är det ju inte helt hett att tvätta händerna för mycket heller, så det där är ju ett litet dilemma.
Har ett minne från när jag var liten och min familj hade varit på semester vid västkusten och jag hade lekt med massa snäckor i solen på stranden. Dagen efter såg mina händer jättekonstiga ut och jag visade för mamma som blev lätt chockad då de mer eller mindre var täckta med var. Brrr. Så vi fick fara till vårdcentralen där jag fick bandage om ena handen har jag för mig.. Fast det låter ju lite konstigt när jag tänker på det.. Hm jaja.

Även om eksem inte är värsta farliga sjukdomen så kan jag ändå försäkra er om att det inte är kul med kliande, svidande sår som folk tittar på med lite lätt avsmak i blicken och som aldrig riktigt försvinner! I promise! Men å andra sidan kunde det ju kunna vara så mycket mycket mycket värre.

Om ni inte känner att ni fått nog av ekseminfo från denna mastodonttext (uppsats nästan) så kan jag rekommendera huden.nu (trots att den verkar väldigt uppenbart sponsrad från ett läkemedelsföretag) samt Allergi24 som jag inte kollat så mycket på än, men som verkar bra. Ingen av händerna på bilderna tillhör mig, men jag har ju sett ut på båda sätten.
Tjipp!

Diabetes

Diabetes. Jag fick det som en bonus bara sådär. Det är oklart varför man får diabetes, men det finns en viss genetisk faktor. Dock har ingen i min släkt diabetes så vitt jag vet. Det är lite sugigt när man inte röker, snusar, knarkar eller dricker, utan i allmänhet lever ganska bra. Grattis, du har diabetes, vi vet inte varför.

Det började kanske på hösten, jag tror det var 2002. Jag var ofta törstig, drack mycket och sprang på toaletten. Mot slutet av januari började jag förstå att något var fel, jag började bli matt och må dåligt. Jag hade verkligen de typiska diabetessymptomen. Törstig, toalettbesök hela tiden, kramp i vaderna och så vidare. Vad tror ni sjukvårdsupplysningen sa när jag ringde dem? Sa de: "Ojoj, åk genast till sjukhuset, det där låter inte bra!"? Knappast. Vad tror ni min vårdcentral sa? Jag fick en tid typ tre veckor senare. Vid det laget skulle jag ha varit död.

Efter ytterligare någon dag tog jag och min dåvarande flickvän bussen till akuten. Blodsockernivån hög som fan, uttorkad och så vidare. Jag låg på intensiven i ett dygn tror jag. När man har hämtat sig får man vara på sjukhuset i runt 14 dagar. Stabilisera blodsockret och lära sig om diabetes. Kostvanor, insulinsprutor och blodsockermätning.

Jag har då diabetes typ 1. Det innebär att min kropp har slutat producera eget insulin, eller producerar för lite. Detta beror på en autoimmun reaktion mot de celler som producerar insulin. Grattis, ditt eget immunförsvar dödar celler som är livsnödvändiga...

Typ 2 innebär att insulinet inte tas upp lika bra kan man väl säga. Det finns andra typer också, men 1 och 2 är de vanligaste.

Vad är då riskerna med diabetes? På kort sikt kan man få för lågt blodsocker, s.k . insulinkänning eller känning. Man blir matt, kallsvettas och blir ofta hungrig. Detta kan leda till att man förlorar medvetandet, och i värsta fall kan man dö. I praktiken känner man oftast av när det håller på att hända, och kan äta lite godis eller läsk eller något annat med socker i. Detta är jag personligen inte så orolig för, jag märker alltid när mitt blodsocker börjar bli för lågt.

Värre är det med för hög blodsocker nivå. Det är inte farligt på kort sikt, men väl på lång. Njurar och blodcirkulationen kan ta stryk. Blindhet, sämre känsel i fötter och händer, impotens och så vidare. Inget roligt scenario tyvärr. Det gäller alltså att hålla sin blodsockernivå på "lagom".

Hur har diabetesen påverkat mitt liv? Inte så mycket. Jag äter nog lite bättre än vad jag skulle göra annars. Men det är nog det enda. Jag tog inte diagnosen så hårt. Sånt som händer liksom. Jag har heller inga problem med att trycka kanyler i mig själv, och injiciera tillväxthormon (som insulin faktiskt är) fyra gånger om dagen, eller sticka mig i fingret och mäta mitt blodsocker.

Jag måste erkänna att jag nog inte sköter min diabetes så bra som jag kunde, och att jag faktiskt måste sköta den i alla fall lite bättre. Av någon anledning har jag svårt att komma mig för att mäta mitt blodsocker. Det och att jag gillar sötsaker sätter lite käppar i hjulen för mig. Men å andra sidan kan man ju alltid leva bättre, gymma mer, äta nyttigare, vara snällare, ge pengar till behövande och så vidare. Att sköta min diabetes är något jag siktar på att bli bättre på, men man vill ju ha ett liv också...

Urinvägsinfektion med nomadtendenser

Trots en intensiv huskur bestående av tranbärsjuice och minskat sockerintag började jag så smått acceptera att större delen av livet kretsade kring toaletten även om kissa var det jag minst av allt ville göra. Läkaren konstaterade urinvägsinfektion och erbjöd en ask penicillin. Köpte några paket tranbärsjuice på vägen hem också. Bara för att vara på den säkra sidan.

Någon vecka senare började livet bli normalt igen, även om smaklökarna förskrämt kröp ner mot halsmandlarna när jag råkade passera hyllan med Jokk bärdrycker på Ica.

De flesta som någon gång har haft urinvägsinfektion vet att det är en sjukdom som sällan nöjer sig med bara ett besök. Som novis på området var jag lyckligt ovetande om detta faktum när jag återigen upptäckte att livet blev så mycket enklare om det bedrevs inom en radie på max fem meter från närmsta toalett. En ny ask penicillin och mer tranbärsjuice.

När jag fick ont i magen blev det juicen som fick skulden. Tydligen hade smaklökarna emigrerat till njurtrakten och bedrev vilda protester därifrån. Till slut började upproret ta sig former som fick Göteborgskravallerna att lika söndagsskolan och kissnödigheten blev sekundär. Men det var säkert inget att oroa sig för. Så länge jag satt rak som en eldgaffel med ryggen i 90 graders vinkel eller framåtböjd som ett s var det i alla fall ganska okej. Det måste finnas en naturlig förklaring. Kanske gaser? Det har man ju läst om folk som får dunderont i magen och så är det bara gasbildning som trycker på tarmar och inälvor. Det vore ju pinsamt att gå till doktorn bara för att upptäcka lite fis på villovägar.

På nästa vända till sjukhuset tog man temp och nytt kissprov och petade och klämde så tårarna sprutade. Det var inte bara smaklökarna som flyttade runt, urinvägsinfektionen hade börjat vandra uppåt och sökte just nu uppehållstillstånd i mina njurar. Jag hade googlat på både blåskatarr och urinvägsinfektion och visste att njurbäckeninflammation var en allvarligare form där bakterierna kan sprida sig ut i blodet. Med feberfrossa och dödsångest satt jag med en nummerlapp i handen och väntade på den förlösande antibiotikan. Länsade lägenheten på filtar, täcken och tjocka tröjor men kunde inte stänga ute kylan. Per telefon fick min pojkvän råd av jourhavande sjukpersonal att stoppa i mig Alvedon och ta tempen minst en gång i timmen. En konformad plastbit som regelbundet stacks in i örat blev därmed min huvudsakliga fredagsunderhållning.

Akuten var tom på folk när vi kom dit. Sköterskans termometer visade på nästan 40 grader och jag var övertygad om att jag skulle dö. Mer kissprov och blodprover tills armarna kändes dränerade. Antibiotikan sprutades rätt in i venerna. Med dropp, fyra sjukhusfiltar och ett glas saft fick jag en egen plats på njurmottagningen. Orkade inte fråga om de hade tranbärsjuice.

Ultraljudet visade att njurarna var utom fara men febern ville inte ge med sig. Ökad dos antibiotika, massa Alvedon och en hel helg i sjukhusmiljö visade sig göra susen. Köpte tranbärsjuice på vägen hem. Bara för att vara på den säkra sidan.

Angelica Wilhelmsson

impetigo schimpetigo

En vän till mig har drabbats av svinkoppor och eftersom jag ungefär trodde att det var en utdöd sjukdom så är det väl på sin plats att läsa lite om den!
Förutom att det tydligen är en väldigt sjukdom så är det inte heller en parasit av något slag, som jag tycker namnet antyder, som är boven i dramat utan bakterierna streptokocker och stafolykocker.

Svinkoppor kallas även impetigo och är en ytlig hudinfektion. Det är en vanlig sjukdom hos barn men förekommer också hos vuxna. Det visar sig som röda kliande och så småningom vätske- och varfyllda utslag i framför allt ansiktet. Vid lindriga utslag så kan man behandla det själv genom att tvätta ihärdigt och på så sätt torka ut utslagen samt att smörja in med kräm från apoteket. Om utslagen inte ger med sig efter att par dagar ska man söka vård och kan då få antibiotika mot svinkopporna.

Svinkopporna är inte farliga men smittar mycket lätt genom hudkontakt. Det vanligaste felet folk gör när de har svinkoppor är att låta utslagen vara och tror att de då ska läka ut av sig själva. Istället ska man som tidigare nämnts rengöra dem ihärdigt och peta bort sårskorporna tills de försvinner.

Efter att ha grupparbetat med min svinkoppevän i en vecka känner jag mig nu rätt skeptisk när jag plötsligt fått stort utslag på pekfingret.. hoho.

och högsta modet var magtröja

Det kanske blir lite mycket om skolios nu, men i och med min första text om det så har jag plötsligt börjat intressera mig för och läsa om det för första gången på tio år. Efter att jag och mamma lämnade ortopeden på Ryhov för sista gången 1998, eller om det var 1999, så var lättnaden och glädjen så stor över att slippa korsettskiten så jag har väl mer eller mindre förträngt hela grejen sedan dess.

Efter att ha läst på skoliosforum om hiskeliga steloperationer som gått snett och rent förfärligt bemötande på sjukhus i samband med behandling så fattar jag ju att jag haft en väldig tur. Jag läser om duktiga tjejer som verkar vara mycket starkare än vad jag någonsin varit och jag läser om oroliga mammor och pappor som inte vill utsätta sina döttrar för korsetten och jag läser om andra som precis som jag i mer eller mindre utsträckning fuskat sig igenom sin korsettid.

Läste en kommentar på en blogg som jag tar mig friheten att citera (hoppas det är okej, om du ser detta!)

” Under hela högstadiet tvingades jag bära ett av dessa plastfängelser, vilket var ett helvete under de första månaderna. du vet ju hur det känns att lära sig andas igen, uppåt istället för åt sidorna, att lära sig klä på sig, plocka upp saker från golvet, byta om efter skolidrotten på toaletten, att ha stora blåmärken runt höfterna, missformade revben efter skarvarna och lös hud runt svanken för att allt pressats samman 23 timmar om dygnet i två år. Men man vande sig, anpassade sig, blev starkare. Min största plåga av korsetten var att jag fick lägga av med truppgymnastiken eftersom jag vart så stel i rygraden, och att modet med långa, täckande tröjor och toppar kom först fem år senare. Död åt kombinationen midjekort och bostonkorsett!”

Precis detdär… att andas uppåt istället för åt sidorna minns jag så väl plötsligt. Å gömma korsetten i plastpåse i omklädningsrummet på gympan. Flaskan med M-sprit för rengöring hemma i badrummet. Korsetten välpaketerad i flera plåstpåsar under sängen på det månadslånga konfirmationslägret i Värmland. Den ständiga nojjan för att lukta svett. Spännena på korsetten som skaver sönder alla tröjor på ryggen. Desperat försöka hålla axlarna i samma höjd på skolfotot så det inte ska se konstigt ut. Inte längre kunna krypa upp i soffan i mysställning. Alltid raklång. Raklång, raklång 23 timmar om dygnet. Bläckpennemärkena på remmarna på korsetten som visade hur mycket jag skulle spänna åt. Spänna, spänna, alltid spänna huden röd och alltid försöka låtsas vara ”normal”.
Alla de där små små sakerna som spelade roll i världens känsligaste ålder.

Jag kommer mest ihåg små fragment från besöken hos ortopeden. Men en sak minns jag kristallklart från när det bestämdes att de skulle sätta in korsett på mig. Läkaren pratade och pratade och det kröp i kroppen på mig och jag ville inte höra på riktigt och tillslut sa han ”Har ni några frågor? Ja, du ser så ledsen ut så det verkar som att du förstår precis vad det handlar om”

Penny Lane skriver om bristen på forskning kring skolios. Bostonkorsetten alltså.. vafan det MÅSTE finnas något bättre sätt. Men hey, är man drabbad av en kvinnosjukdom (ja till största del iaf) som läkemedelsföretagen inte kan håva in pengar på så är det bara att tacka och ta emot de medeltida hjälpmedel som står till buds. Fyfan vad jag är less på hur samhället fungerar.

Alltså det var inte meningen att detta skulle bli en åh-vad-det-var-synd-om-mig-text. Men faktum är att jag alltid haft en känsla av att man inte FÅR tycka synd om sig själv pga skolios. Man ska vara glad och tacksam att man inte blivit drabbad av något värre utan att man faktiskt har något som går att "bota". Och det är ju klart att jag är! Samtidigt gör det väl heller ingen nytta att förringa det hela och istället känna sig som en dålig och bortskämd person för att man är ledsen över att man har en dålig rygg och genomlevt en inte så angenäm erfarenhet.

hjälp mig!

jag har haft så jävla ont i magen i över en månad nu!

okej, min mage har alrig blivit riktigt normal sedan jag var i eritrea för några år sedan. oscar tog med sig amöbadysentri därifrån (som han också skrivit om på alla har sars) så ni kan ju förstå att klimatet för magen där kanske inte var det bästa.

hur som helst så har jag alltid tagit det som stressymptom (magkatarr) och försökt behandla mig själv med losec (receptfria). och ja, det har väl fungerat ibland men just nu känner jag inte riktigt för att försöka ge mig på något sånt eftersom symptomen för magkatarr (förutom magkramper: sura uppstötningar och halsbränna) inte riktigt stämmer in. det skulle vara konstigt om det var amöba också (symptom: magkramp, smärtor vid avföring, blodiga diaréer) eftersom det inte känns helt allvarligt.

det är alltså inget ihållande magont jag pratar om, utan snarare några gånger om dagen får jag liknande magknip som sitter i ungefär en halv minut. ibland kommer de med snabba mellanrum men håller sig sedan borta resten av dagen. i don't know what to do. jag KÄNNER mig inte stressad, jag har ätit BRA när jag varit borta (bättre än hemma) och jag känner mig inte sjuk i övrigt liksom.

så kära läsare, har någon något tips på vad det kan vara eller vad jag ska göra åt det? jag är inget stort fan av att ta piller, enbart flytande form går ner (och samarin känns inte som det ideala. köpte förresten syadafrikanskt samarin med äpplesmak, så jävla äckligt. två av biverningarna var att man kunde få magkramper och hamna i koma).

Quasimodo fast sidledes

Då våra gästbloggare skrivit så bra om sina sjukdomstrauman så tänkte jag att det var dags för mig att dela med mig av min enda defekt som orsakat sjukhhusövernattning. Dock är den inte så dramatisk som varken von willebrandt eller denguefeber, men ändå!

Iallafall när jag var tretton så upptäcktes det att jag hade skolios. Ni minns kanske när man var på kontroll hos skolsyster så fick man böja sig framåt så de kunde titta på ens ryggrad? Ja, syster Marta upptäckte iaf att min ryggrad inte var som den skulle och efter några turer så blev jag remitterad till ortopeden på Ryhov i Jönköping.

Skolios innebär helt enkelt att ryggen är krokig sidledes. Man kan ha en eller flera böjar som mäts enligt en gradskala och utifrån det bestäms det vad och om det ska göras något åt det. Det finns förstås massa olika sorters skolios men det vanligaste är att det upptäcks hos tjejer i perioder av snabb tillväxt, typ början av puberteten.

Hur som helst, efter några kontroller så konstaterades det att min skolios blev värre och det var tvunget att göras något åt det. Undersökningar har visat att av de barn som varje år föds i Sverige är det 3 på 1000 som senare får en skolios som kräver behandling. Iallafall så beslutades det att jag skulle få en såkallad Bostonkorsett. Den är främst till för att kröken inte ska öka medan man växer (även om min mamma hävdar att på mig så blev kröken mindre, men det är jag lite skeptisk till).

(bilderna har jag snott någonstans ifrån, men det var ungefär så min korsett såg ut iaf)

På de sidor jag läst så beskrivs korsetten som "smidig". Det är inte riktigt mitt minne av det hela. Men om man med smidig menar att ha en beklädnad av hårdplast på överkroppen som spänns åt hårt som satan och gör att man har ont och inte kan böja sig så kan jag väl gå med på det. Bitterheten! Haha. Hur som helst, när korsetten sattes in så fick jag tillbringa jag tror det var två nätter på sjukhus. Jag minns att jag grät i smyg för att det gjorde så ont och vi fick övertala nattsköterskorna att lossa lite på spännena för att jag skulle stå ut. I början skulle korsetten användas 23 timmar om dygnet och det var ju jävligt jobbigt och dendär "fria" timmen var en lyckans timme som gick alldeles för snabbt. Men tro det eller ej men efter ett tag vande man sig faktiskt.

Sen blev det ju även som så att efter ett tag så fuskade jag mer och mer med korsetten och det var ett ständigt dåligt samvete. Å ena sidan att vilja typ vara vanlig normal tonåring och å andra sidan "tänk om min rygg krashar forever and ever nu". Men tillslut tror jag bara jag hade den på nätterna faktiskt.

När jag efter tre år var på sista återbesöket (när jag slutat växa typ) och de konstaterade att behandlingen varit effektiv och jag visste med mig att jag knappt använt den något under det senaste året kände jag bara "Mohahahaha, so long - suckers!" och var rätt nöjd med att jag inte använt den så mycket. Nu när jag surfat runt lite om fakta så har jag även sett att på senare år så har korsettanvändning ifrågasatts och någon skrev att man tror att den bara är effektiv 1 gång av 10 och att kröken för det mesta ändå inte hade blivit större även om korsett inte satts in. Det känns ju lite bittert.

Positiva saker med min skolios: Jag tyckte det var mysigt att åka till Jönköping och handla med mamma var tredje månad. Eh. Jag slapp bli opererad.

Negativa saker med min skolios: Det gjorde hemskt ont och man kände sig ännu mer som en misfit på högstadiet.

Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag blir väldigt lätt trött i ryggen men att jag i övrigt inte har några särskilda men. Å att tröttheten blir mindre om jag tränar duktigt, men det gör jag ju så sällan. Hm, denna text blev mycket mindre informativ än jag tänkt mig.

Men här är en väldigt informativ sida om skolios detta är en bra blogg av en tjej som snart ska opereras för sin skolios.

förändrad smak och cellgifter

har tänkt att skriva en längre text om cancer någon gång när jag känner mig manad. läste dock en intressant sak idag som kanske egentligen inte är så intressant för någon annan. men men.

närjag var fyra diagnostiserades jag i alla fall med leukemi. leukemi behandlar man med hjälp av cytostatika som alltså bara är ett annat namn för cellgifter. jag tror att det finns någora fakta på att cytostatika kan ge bestående men psykiskt och fysiskt efter avslutad behandling men "absolut inte" i lika hög utsträckning som strålbehandling.

när jag var sjuk så var det några saker jag absolut inte kunde äta eller dricka fast jag hade gjort det innan jag började med cellgifterna. de saker jag minns är att jag kunde inte dricka mjölk, äta glass, popcorn eller chips. inte för att det var jättestort omlopp på tex popcorn eller chips på sjukhuset jag låg på men jag minns i alla fall att efter nästan till varje måltid ville de att jag skulle dricka mjölk och efteråt äta glass. glassen vet jag inte riktigt varför de försökte truga i mig, kanske för att det var mjölkprodukter i?

en bieffekt av cellgifterna är att smaken och lukten förändras, de antingen försvagas eller förstärks. under behandlingen är det bra att undvika favoriträtter eftersom de kan förknippas med den här förändringen. om man inte gör det är risken ganska stor att man känner motvilja mot maten även efter behandlingen är slut.

idag kan jag äta både glass, popcorn och chips.
men jag kan absolut inte dricka ren mjölk. blir illamående bara jag luktar på det. det är ganska konstigt faktiskt. att motviljan mot mjölken stannat kvar men inte mot något annat. tyder det på att de TVINGADE i mig mjölk till varje måltid? det verkar ju inte så snällt.

ehm.