lyssna till ditt hjärta

förra veckan var jag övertygad om att jag höll på att få en hjärtinfarkt. jag vet jag vet, inte jättemånga tjugotreåringar som får det men eftersom jag har hjärtproblem i familjen/släkten så jag kunde inte tänka så logiskt. det gick till och med så långt att jag fick be en kompis följa med mig och göra någonting (minns inte vad) för att jag trodde att jag skulle få infarkten på någon gata någonstans och det skulle bli så jobbigt om ingen hämtade hjälp.

det var en stickande känsla utav dess like i hjärtat samt en brännande känsla i bröstkorgen. stickandet var inte direkt ihållande utan mer att den överraskade mig då och då. särskilt när jag skrattade eller skulle lyfta på någonting.

efter en snabb diagnos (ställd av mig själv, såklart) så insåg jag nog att det inte var hjärtinfarkt eftersom smärtan höll sig runt bröstkorgen och spred sig inte ut i armarna tex.
men istället hittade jag andra möjliga orsaker till mitt problem: hjärtsäcks- eller hjärtmuskelinflammation (komplikation av infektioner) eller eventuell lungsäcksinflammation (komplikation av lunginflammation eller uppkommen av allergi).

lungsäcksinflammationen tog jag bort ganska snabbt. jag har inte haft lunginflammation och inte ens feber på tusen år. däremot är jag konfunderad över den andra. även trots att stickandet i hjärtat är borta så den brännandende känslan bakom bröstkorgen kvar. fast egentligen mest bara när jag tänker på jobbiga saker och blir stressad över någonting. alltså antagligen ett rent stressyndrom men som börjar gå överstyr. är det någon annan som känner igen detta? bör jag kolla upp det iaf trots att jag inte visar några andra tecken på infektioner (säg helst nej)? är jag bara hypokondrisk?

såhär står det på vårdguiden om hjärtsäcks- och hjärtmuskelinflammation:
Inflammationen kan vara ett allvarligt och livshotande tillstånd, men i de flesta fall är det en ofarlig sjukdom med lindriga symtom. Kontakta akutmotagning på sjukhus om du känner en skarp, skärande smärta bakom bröstbenet, speciellt om du samtidigt har tecken som tyder på en infektion.


ska förtränga detta lite och lägga mig och läsa agneta pleijels "drottningens chirurg" (som säkert är jättebra att läsa just i detta stadiet av hypokondri...) (kanske recenserar jag den sedan). god natt.

sömnproblem

ja jag har ju obviously sömnproblem. nu är klockan tre på morgonen och jag kan inte alls sova, och så har det varit de senaste veckorna, månaden, månaderna, jag minns inte.

så vad beror då detta på?
läkare tror ofta att det är stress som ligger bakom. stressen gör att det inte finns en chans för kroppen att koppla av.

vad kan man göra åt det?
man ska inte lägga sig förren man känner sig trött. man ska varva ner två timmar innan man går och lägger sig för att kroppen ska kunna hinna bli tillräckligt avslappnad. man ska älta INNAN man går och lägger sig (tack för det tipset liksom). man ska undvika koffeinhaltiga drycker samt socker sex (!) timmar innan man går och lägger sig.

sömnproblem kan vara skadligt för hälsan. risken för diabetes och fetma ökar. tydligen så är det så att vid sömnrubbningar så aktiveras stresshormoner som i sin tur stör sockeromsättningen i kroppen. tex så finns det ett ämne i kroppen som heter leptin som har stor betydelse för aptiten. när den störs så blir suget efter fet och sockerrik mat större.

jag har faktiskt börja tänka på de här sakerna. jag försöker ta promenader, jag undviker socker på kvällarna och jag lägger mig inte förren jag är trött. men ändå hjälper det inte. jag känner mig uppsvullen och konstig och jag antar att det är stressen. men hur fan ska man älta allt innan man går och lägger sig? jag vill inte älta alls. nä, det är väl bara att vänta ut det.

tack och godnatt (as if...).

lungdöden

på tal om att emma är sjuk.
vid den här tiden förra året var jag sjuk JÄMT (minns förra året med sorg, faktiskt den här lördagen som kommer fast för ett år sedan. emma och oscar på besök under filmfestivalen och jag däckade i 39,5 graders feber och oscar fick sitta brevid mig en hel kväll och övertyga mig om att jag inte skulle dö. emma åkte hem tidigare. kändes som att deras besök var rätt värdelöst för dem, haha). jag som aldrig blir sjuk annars var sjuk varannan, var tredje vecka ungefär. jag fick hög feber, lungorna gjorde ont och en blandad slem- och torrhosta. min mamma var övertygad om att jag var döende i lunginflammation och lyckades övertala mig ett tag om att så var fallet. fast så var det såklart inte visade det sig när jag sen släpade mig till doktorn. jag hade nån slags infektion i lungorna som vägrade att försvinna. jag fick ett recept på en halvstark hostmedicin (mollipect, vad ska det till egentligen för att få något innehållandes morfin?) som skulle smaka blodapelsin men som egentligen aldrig gjortde mig riktigt fri från hostan.

jag funderar på skillnader från förra året och detta år. kanske var det så att jag var mer stressad förra året, hade högre krav på mig själv, mer att göra i skolan, mer psykisk stress. och även trots att det inte är fastställt av forskare så undrar jag ändå inte om kylan faktiskt hade något med det att göra. det var svinkallt ute, svinkallt i min lägenhet, svinkallt i skolan. det MÅSTE ju påverka på något sätt. det kan inte vara nyttigt att andas in så mycket kall luft, det kan inte vara nyttigt att leva i ett sånt här kallt klimat.

ivarjefall var jag rätt dålig fram tills februari då jag åkte till sydafrika. jag tror inte att det var en slump. i år har jag laddat upp med filtar, ljus, en värmefläkt till lägenheten (!) och varma tröjor samt massa skolk från skolan. i brist på ett varmt afrika liksom. och än så länge funkar det.

Shy bladder

Det var ett par år sen som jag på något sätt (minns faktiskt inte hur) surfade in på en sida som handlade om kissproblem. Dvs en sida om folk som hade problem med att kissa under press. Oftast händer det på allmänna toaletter men problemet kan också uppstå hos vissa när de är på besök hos bekanta, eller helt enkelt bara är någon annanstans än hemma. Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag själv led av det här! Eller ja, det visste jag ju såklart redan innan jag surfade in på sidan, men jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara en sjukdom.

Paruresis är namnet på sjukdomen, men det är kanske mer känt som att man har en "shy bladder". Bara att ha ett namn på det hjälper faktiskt eftersom det då inte känns lika onormalt. Både män och kvinnor kan få det, ungefär 6% av befolkningen har det, och även om man inte vet exakt vad som orsakar så verkar det som att det är mer psykiskt än fysiskt.

För egen del brukar det bli jobbigt när man ska på toa t.ex. när man är på bio eller är ute på krogen eller en på fullpackad restaurang. Kort och gott så fort det kan tänkas vara kö utanför. Alla stressmoment gör det helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur kissnödig man än är, man kan hålla på att spricka men ändå inte få ur sig nåt bara för att någon står utanför. Jag vet inte hur många gånger jag fejkat en kissning, med spolning och allt, och sen låtsats att allt gick bra (detta ska dock inte förväxlas med att jag ofta blir kissnödig igen strax efter att jag gått, det kanske får bli ett annat inlägg...). Och hur många utekvällar eller biofilmer har inte blivit förstörda... Mitt favoritminne är nog när jag blev kissnödig redan innan jag skulle se Sagan om ringen på bio. Aj.

Om man känner att man måste göra något åt problemet kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi eller s.k. kissworkshops. I det senare samlas personer med liknande problem och kissar i grupp, för att på så sätt göra situationen mindre dramatisk. Jag känner inte att jag lider så enormt mycket av det här så därför har jag inte uppsökt någon vård. Det har faktiskt till och med blivit lite bättre på senare tid, dels för att jag nu har ett namn på min sjukdom men också för att jag diskuterat saken med andra som lider av paruresis. Har dock inte provat någon kissworkshop än.

Mer om paruresis kan man läsa här och här.

- kim