STD i folkhemmet

Det var för snart tre år sedan, jag hade precis flyttat till Linköping och hade bestämt mig för att gå och testa mig för könssjukdomar. Jag hade tidigare under året haft oskyddat sex och hade egentligen inte tänkt mer på det men skulle börja jobba som informatör för RFSL och tyckte ändå att det kunde vara en bra ide. Väl på på STD-mottagningen (sexual transmitted diceases, sexuellt överförbara sjukdomar) gick allt ganska bra, jag hade tidigare testat mig på SÖS i Stockholm och visste ungefär vad som skulle hända. Att jag några gånger under samtalen fick rätta personalens "hon" till "han" hade jag nästan väntat mig och även den förlägenheten det tydligen förde med sig att jag inte var hetrosexuell. Jag fick prata lite med en sjuksköterska och diskutera riskbeteenden och ta några extra kondomer. Under hela besöket satt en ytterst förlägen läkarstudent med och när det var dags för mig att dra ner byxorna verkade han/hon helst vilja sjunka genom golvet. Men testerna var snart genomförda, jag skulle komma tillbaka en tid senare men jag kände mig inte direkt oroad. Det dröjde någon vecka, jag åkte till Stockholm när telefonen ringde:

- Ja det här är xxx från Universitetssjukhuset i Linköping, det gällde dina tester.

- Jaha ja svarade jag så glatt jag kunde

- De visar postiva på klamydia och gonorre.

Klamydia är den vanligaste könsjukdomen idag, Den smittar vid vaginalt , oralt och analt sex utan kondom . Sjukdomen orsakas av bakterier som finns i urinrör och slida, ibland även i ändtarm och i sällsynta fall svalg. Utan behandling kan infektionen leda till sterilitet hos framför allt kvinnor, eftersom den kan leda till äggledarinflammation. Ibland leder klamydia även till ökade flytningar, sved och klåda i underlivet.Hos män kan klamydia orsaka b itestikelinflammation , som innebär risk för sterilitet.

Gonorré är såklart även den en sexuellt överförbar sjukdom, Vanliga symptom är flytningar från urinröret hos mannen och i slidan hos kvinnan men även ändtarmen och svalget kan drabbas. Vid svårare fall kan även äggledare och stora leder infekteras

Vanligaste symptomen för såväl klamydia som gonorré är absolut inga alls, de flesta som blivit smittade får helt enkelt inga flytningar, det svider inte när de kissar eller några som helst utslag och precis så hade det varit för mig. Testet hade varit en ren rutin, jag hade gjort ett misstag och ville vara säker. Istället stod jag där med två sexuellt överförbara sjukdomar. Så jag åkte tillbaka till Linköping, tillbaka till läkaren och sjuksköterskan som tittade strängt på mig och bad mig om namn på de personerna jag hade haft sex med, enligt smittskyddslagen måste vissa sjukdomar däribland klamydia anmälas till smittskyddsinstitutet. Jag klämde ur mig något namn men lovade på heder och samvete att informera de som behövdes informeras. Jag fick medicin och gick tillbaka två gånger och visade inga spår av sjukdomarna någon gång, jag var frisk och skämdes. Och det är nog det som jag minns bäst när jag ser tillbaka på händelsen, hur förknippat med skamkänslor det är med stds's i Sverige idag. Alla könsjukdomar ökar och inte bara bland de klassiska riskgrupperna, män som har sex med män, narkomaner (främst HIV och hepatit) och kvinnor födda i utomeuropeiska länder, utan bland alla och hos allt yngre människor. Sexdebuten sker ofta tidigare idag och utan att kunna prata om sex utan pekpinnar och skam kommer det trenden vi ser idag inte kunna förändras. Vi behöver en öppen dialog, gratis kondomer och sjukvårdspersonal som bemöter människor såväl utan en påklistrad hetromall som har förmågan att prata om sex helt enkelt.

Självklart borde jag som +20-åring som anser mig ha relativt kunskap om säkert-sex inte satt mig i den situationen, följderna kunde blivit värre och istället för ett minne kunde jag suttit och knaprat en jävla massa medicin idag. Nu är det som tur var inte så, jag använder kondom och har ännu lite mer kunskap.

Lite länktips och andra tips för den som är ytterligare intresserad eller kanske t.o.m oroad:

www.rfsu.se

www.rfsl.se

www.sentry.nu

Venhälsan, Södersjukhuset, hiss D, plan 5

Sjukhus och vårdcentralen runt om i Sverige gör std-tester, ibland finns som i Malmö och Göteborg centrum för sexuell hälsa.

"Tommy Nilsson gav mig kondylom"

Till följd av en förfärlig låt av Tommy Nilsson som jag lyssnade på igår kväll så drömde jag inatt en mardröm; jag hade kondylom!

Därför tänker jag nu ta tillfället i akt att uppmärksamma kondylom, eller könsvårtor som det också kallas, litegranna. Det jag vet om kondylom som jag minns sedan högstadiets sexualundervisning är att man får vårtor på könsorganet och att det är en rätt ovanlig könssjukdom. TRODDE JAG JA! Alltså vårtorna stämmer, men det är tydligen en av våra vanligaste könssjukdomar och risken att bli smittad vid oskyddat samlag är stor! Tänka sig!

Man kan dessutom vara smittad utan att man vet om det då de flesta som bär på sjukdomen inte besväras av symptomen. Oavsett var vårtorna sitter så finns viruset överallt i slemhinnorna genitalt, även i ändtarmen. Men alla får inte vårtor av viruset.
Vårtorna liknar små knottror: lätt upphöjda, rundade eller blomkålsliknande, rodnande eller hudfärgade. Men obs obs förväxla dem inte med de talgkörtlar som finns normalt i huden och vid könsorganen. Inkubationstiden är oftast flera månader. För de flesta försvinner vårtorna av sig själv men för vissa kan behandling krävas då man t.ex. fryser ner, skär eller tar bort vårtorna med laser. Låter rätt obehagligt må jag säga.

För att undvika kondylom så är det kondom som gäller, även om den inte skyddar helt då den ju inte täcker hela det virusinfekterade området. För att undvika kondylommardrömmar rekommenderar jag att inte lyssna på Tommy Nilssons låt "Jag vill ha sex med dig"

hiv/aids, patent och allmän dumihuvudetskap.

Jag tänkte spinna vidare lite på det Anna skrev om igår vad gäller problem för u-länderna i kampen mot hiv/aids. Som läget ser ut idag är det värst drabbade området länder söder om Sahara (även om både Ryssland, Indien och Kina kommer starkt!) och detta går ju givetvis hand i hand med fattigdom. Länderna är helt enkelt till stor del beroende av biståndspengar för att kunna arbeta med frågorna.

Tyvärr så har USA, Vatikanen och vissa länder med konservativa regeringar ställt krav på att deras biståndspengar inte används till sexualupplysning eller att förespråka kondomer utan istället proklamerar man avhållsamhet. Inte nog med att detta på sina ställen lett till en brist på kondomer utan det ger ju givetvis väldigt märkliga dubbla signaler som inte alls gynnar det informationsarbete där öppenhet är det viktigaste ledordet. Ibland blir man bara så... trött.

Vidare så har det såkallade TRIPS-avtalet gjort att reglerna kring patenterade mediciner blivit så krångliga att de billigare, ofta Indientillverkade, bromsmedicinerna som utvecklingsländerna är beroende av inte når fram till dem som behöver det mest. Ni kan läsa mer ingående om problemen kring detta här och skriv gärna på Afrikagruppernas krav till regeringen när ni ändå är igång!

På samma tema såg jag att Afrikagrupperna länkade till ett annat upprop som Läkare utan gränser håller i. Jag kopierar rätt av vad som står:

"Miljoner människor runt om i världen förlitar sig på billiga, indisktillverkade mediciner för att överleva. Läkemedelsföretaget Novartis har dragit den indiska regeringen inför rätta för att försöka tvinga fram en ändring av landets patentlagstiftning. Om Novartis vinner riskerar världen att förlora en viktig källa för i pris överkomliga mediciner."

Läkare utan gränser uppmanar Novartis att lägga ner målet och om ni vill skriva på uppropet eller bara läsa mer om det så kan ni göra det här.

hiv/aids

jag ska snart åka till sydafrika och tänkte då passa på att eventuellt besöka botswana. har surfat vaccinationssidor och annat kul för att kolla vilka sjukdomar som kan tänkas finnas men det som ändå stannar kvar i mitt huvud är att nästan 40% av botswanas befolkning är hivpositiva.

botswana är ett litet land med enbart 1,6 miljoner invånare. det är det land som har flest hivpositiva invånare näst efter swaziland som också ligger i södra afrika.

dock så har botswana lyckats bra med kampen mot hiv/aids. det var det första landet i afrika som började med bromsmediciner. dock så måste man uppfylla ett av två krav för att få bromsmedicin: det första är att uppfylla ett cd4-tal under 200 (tror att det är antalet t-celler, kan läsas mer om här) eller att man ska ha drabbats av en av följdsjukdomarna till aids (tex långvarig feber, hosta, svullna lymfkörtlar).
det finns 300 000 smittade i landet och 110 000 kvalificerar sig till att få bromsmedicinerna.

botswana är ett av de rikaste länderna i afrika, i och med att de har en stor diamantindustri, och därför är kostnaden för att föra kampen mot hiv/aids inget egentligt problem. det som saknas är personal. över 10 000 personer skulle behöva anställas till vårdsektorn.

botswana jobbar mycket med att avstigmatisera sjukdomen. de är relativt öppna om sexualitet tex, till skillnad mot de flesta andra afrikanska länder där sexualitet anses vara något skamfullt att prata om (och syssla med).
tex har vissa kyrkor tagit på sig ansvaret att informera om hiv/aids och vara öppna om sexualitet. de har inställningen att sexualiteten är en gåva från gud.

pastor mpo moruakgmo sa:
”We are a HIV-positive nation.
That means everybody is positive.”

ring of fire

Följande text är lite...intim! Så är ni känsliga ska ni kanske sluta läsa. Jag har sällan pratat om det, men någon gång måste man ju avdramatisera skiten.

För nästan elva år sedan, när jag var sjutton, blev jag ihop med min första "riktiga" pojkvän. Vi kan kalla honom Johan. Jag vet inte om jag var särskilt kär i Johan, men jag var lite glad att någon faktiskt ville vara ihop med mig och hoppades nog att jag skulle komma att bli kär. Eftersom jag hade, och fortfarande har, en väldigt tydlig idealbild av hur jag borde vara och agera så hade vi sex rätt snart, och utan något direkt finlir. Det gjorde ONT men blev bättre efter några gånger. Rätt normalt va?

Jag tänkte att det vore bra att äta p-piller, så en tripp till ungdomsmottagningen blev det och ett recept i handen.

Jag hade ätit p-piller i ungefär en vecka när det började. Efter ett ganska intensivt, ehm, umgänge fick jag lite ont. Lite skavsår tänkte jag. Men sen slutade det aldrig. Och sen började det klia, något infernaliskt. "Svamp" sa mamma farmaceuten och sen började några månader på ständig svampkur. För det gick ju inte över. Förhållandet tog slut, men kliandet fortsatte. Det kändes som att någon stack in nålar i underlivet på mig. Det värsta avtog efter att jag slutat med svampbehandlingarna, men fortfarande kände jag av det varje dag.

På hösten träffade jag Klas (fake name again) och skulle försöka ha sex med honom. Det gick inte. Det gjorde ont och funkade inte alls. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen som skickade mig till en specialist i en annan stad. De var jättesnälla men sa åt mig att sluta äta p-piller och att inte ha sex. Jag minns att jag grät hela vägen in till stationen (överdramatiserande tonåring... det var ju inte som att jag KUNDE ha sex ändå..). Pojkvännen var förstående men gjorde ändå slut efter ett par månader, och vid ett återbesök hos samma specialist hade jag blivit MYCKET bättre. Nu kändes det inget alls till vardags, men sex var det lögn att lyckas ha. Men det skulle snart bli helt bra lovade läkaren.

Men det blev ju inte så.

Och härifrån finns det inte mycket action att berätta om. Jag flyttade hemifrån och började på universitetet och någon gång på hösten tog jag kontakt med studenthälsans gynekolog. Han sa att det i stort sett bara var att vänta. Så jag gjorde det. Väntade och väntade. Vågade inte bli tillsammans med någon (säkert på grund av den där idealbilden - MAN MÅSTE JU HA SAMLAG), och om jag bara lät bli att tänka på det så märktes det ju inte ens. Men efter ytterligare en tid blev jag tipsad om en specialist och tog kontakt med honom. Av honom blev jag satt på antidepressiv medicin som skulle blockera smärtsignalerna, men av de blev jag bara fet och trött. Sen gjordes det en operation också, för att vidga slidmynningen lite så att jag skulle kunna ha sex utan att allting kom åt (det där låter jätteläskigt men är inte så farligt egentligen, men jag är inte så kunnig att jag kan förklara precis vad de gjorde). Sen skulle jag tillbaka på återbesök men det glömde de bort och då var jag så trött på gynekologer att jag också gjorde det.

Vid det här laget sa alltså herr specialist att jag förmodligen skulle kunna ha sex ändå, men det tyckte inte mitt huvud. Vid varje tillfälle då det skulle kunna hända spände jag mig som en fiolsträng. Och det förstår ju alla att det inte funkar då.

Tröstlöst? Jaaa.

Efter mycket om och men pallrade jag mig iaf till gynekologen för en cellprovstagning och allmän koll. Och kära värld: undersökningen gjorde inte ont! Och gynekologen kollade och testade noga och sa att "nää, du är nog frisk nu".

Bara sådär alltså. Tio år tog det. Och ett otal behandlingar, mediciner och salvor och allting kändes tröstlöst. Och så går det bara över. Och den sista friskförklaringen var det jag behövde för att jag skulle tro på det själv också.

Så nu är det bra, faktiskt. Jag har haft både samlag och förhållande. Jag äter till och med p-piller igen, och det fungerar. Ibland har det gjort lite ont och jag får vara försiktig då, och känna efter, och komma ihåg att jag ändå är känslig. Men för fem år sedan hade jag aldrig trott det, never ever.

Och alltså, det är fortfarande så himla vagt vad vestibulit egentligen är för något. Men min nuvarande gynekolog hävdar att folk inte får vestibulit längre (det är inte JAG som säger det alltså, om någon skulle bli upprörd och hävda motsatsen). För tio år sedan var det massor, nu är det inga. För tjugo år sedan hade alla äggstocksinflammation, det har ingen heller längre. Och ingen vet varför. Kan ingen lägga några miljarder på att FORSKA om det här?

Om någon vill veta mer om vestibulit kan man läsa här. Texten är några år gammal, men så här i efterhand tycker jag den låter väldigt vettig. När jag läste den "mitt i" hade jag svårare att känna igen mig. Men man är ju inte så objektiv då...

/Stina