från sjukdomsbitterfittan

fatta att mer än hälften av alla sveriges kvinnor någon gång får urinvägsinfektion. 20-40% får återkommande infektioner. jag tillhör de 20-40%. jag läste någonstans att om män får urinvägsinfektion så är det mycket plågsamma än för kvinnor och det gör mig så jävla förbannad. jag kan tro att om en man kommer till läkaren med blåskatarrsymptom så tas det på tusen allvar, starka mediciner skrivs ut och en uppföljning föreslås. om man är kvinna och kommer med urinvägsinfektion, kom ihåg att det är mer än hälften som får uvi någon gång, så inte fan tas det på allvar. en axelrycking, ett paket antibiotika och sedan hej då.

jag googlade lite snabbt och hittade detta i läkartidningen: "Urinvägsinfektion hos kvinnor är vanligt men ofarligt." det är INTE ofarligt! visst, vissa självläker och så men om man har otur så kan det gå upp i njurarna och förstöra dem helt. man SKA ta det på allvar, man ska INTE försöka låta det gå bort av sig självt. skulle man säga så till en man? att, nä men det där är ofarligt, vänta ut det?

och ok, jag har själv tänkt så. jag tänkte så den här gången vilket resulterade att jag väntade i en och en halv vecka innan jag släpade mig till doktorn. jag drack mängder av tranbärsjuice och citronvatten och tänkte att äh, det går nog över. sen en dag fick jag så ont i magen att jag inte kunde stå på benen längre och tänkte tanken att jag skulle ta mig till akuten, men så fortsatte jag att tänka att "nej men inte kan man gå till akuten för en urinvägsinfektion". och troligtvis så "kan" man inte det. troligtvis kommer man få sitta på akuten i något dygn innan man får träffa en läkare. troligtvis kommer man inte bli särskilt trevligt bemött, kanske kommer man få höra att man skulle gått till vårdcentralen istället. och nu pratar jag för mig själv, men jag, på grund utav mitt kön, är såklart rädd för att ta plats i det offentliga rummet. om nu man kan kalla en akut för det. jag är rädd att min "kvinnosjukdom" ska ta upp plats och vara jobbig, att andra ska tycka att jag är jobbig. jag tror att det skulle vara självklarare för en kille med blåskatarr att gå till akuten och känna att det är självklart. för mig är det absolut inte självklart, trots att det borde vara det. om uvin är ofarlig, skitsamma egentligen, om jag är rädd och har ont så borde platsen på akuten också vara min.

i alla fall. fortsättningsvis står det i samma webbtidning: "Om det samtidigt saknas genitala symtom, flanksmärta och feber behövs inte någon urinundersökning. Diagnosen kan då ställas enbart på symtomen, så kallad empirisk diagnos."
gissa varför kvinnor får återkommande infektioner? för att det blir felmedicinerat för att testerna inte är pålitliga. för att det inte tas på allvar. vafan, hur svårt är det att ge en person en mugg som den får kissa i? allt labbet antagligen gör är att stoppa ner en sticka i det för att se förhöjda nitrit-värden eller andra förhöjda värden som kan betyda något annat (typ cancer). jag kan inte tänka mig att det är särskilt dyrt eller jobbigt. provsvaren tar typ en sekund att få fram.

jag vet inte, jag känner mig så jävla sur och bitter. jag var hos läkaren häromdagen för att jag har uvi igen. eller "du kan ha uvi, vi vet inte riktigt". nähä, nej, men vad bra då. fick några starka piller som jag måste ta 4 ggr om dagen i 5 dagar som jag mår skit av. TROTS att de inte vet om det är en infektion eller inte. när doktorn klämde på min mage så klämde han på ställen där jag inte visst eom att jag hade ont. han tittade oroligt på mig och frågade om jag hade sökt hjälp för mina magproblem innan. ja, sa jag, men de hittade ju inget. men faktum är att jag har ONT, inte bara i blåsan utan överallt. och det får mig som är paranoid att troatt det är något mer fel på mig än "bara" uvi. men det spelar ju ingen roll, jag är kvinna och således underprioriterad. uvi är ofarligt, gå hem och drick din transbärsjuice och klaga inte. jag slår vad om att man inte ens kan sjukskriva sig pga uvi, trots att ryggen värker, man kan få feber, magkramper, omöjlighet att kissa, svidande underliv etc etc.

om nu 20-40% får återkommande urinvägsinfektioner, tyder inte det på något då? tyder inte det på att något inte står rätt till i kroppen? tyder inte det på att medicinerna är skit eller att för många felmedicineras eller får fel diagnos? är det verkligen normalt att drygt 1,1 miljoner i sverige kvinnor får leva med det här? är det rätt?
det är tydligen rätt, eftersom det är en kvinnosjukdom. ingen bryr sig. ingen tar det på allvar trots att 2,25 miljoner kvinnor mår piss.

bara för att jag är tjej, betyder det att min kropp alltid ska vara fylld av smärta?

och högsta modet var magtröja

Det kanske blir lite mycket om skolios nu, men i och med min första text om det så har jag plötsligt börjat intressera mig för och läsa om det för första gången på tio år. Efter att jag och mamma lämnade ortopeden på Ryhov för sista gången 1998, eller om det var 1999, så var lättnaden och glädjen så stor över att slippa korsettskiten så jag har väl mer eller mindre förträngt hela grejen sedan dess.

Efter att ha läst på skoliosforum om hiskeliga steloperationer som gått snett och rent förfärligt bemötande på sjukhus i samband med behandling så fattar jag ju att jag haft en väldig tur. Jag läser om duktiga tjejer som verkar vara mycket starkare än vad jag någonsin varit och jag läser om oroliga mammor och pappor som inte vill utsätta sina döttrar för korsetten och jag läser om andra som precis som jag i mer eller mindre utsträckning fuskat sig igenom sin korsettid.

Läste en kommentar på en blogg som jag tar mig friheten att citera (hoppas det är okej, om du ser detta!)

” Under hela högstadiet tvingades jag bära ett av dessa plastfängelser, vilket var ett helvete under de första månaderna. du vet ju hur det känns att lära sig andas igen, uppåt istället för åt sidorna, att lära sig klä på sig, plocka upp saker från golvet, byta om efter skolidrotten på toaletten, att ha stora blåmärken runt höfterna, missformade revben efter skarvarna och lös hud runt svanken för att allt pressats samman 23 timmar om dygnet i två år. Men man vande sig, anpassade sig, blev starkare. Min största plåga av korsetten var att jag fick lägga av med truppgymnastiken eftersom jag vart så stel i rygraden, och att modet med långa, täckande tröjor och toppar kom först fem år senare. Död åt kombinationen midjekort och bostonkorsett!”

Precis detdär… att andas uppåt istället för åt sidorna minns jag så väl plötsligt. Å gömma korsetten i plastpåse i omklädningsrummet på gympan. Flaskan med M-sprit för rengöring hemma i badrummet. Korsetten välpaketerad i flera plåstpåsar under sängen på det månadslånga konfirmationslägret i Värmland. Den ständiga nojjan för att lukta svett. Spännena på korsetten som skaver sönder alla tröjor på ryggen. Desperat försöka hålla axlarna i samma höjd på skolfotot så det inte ska se konstigt ut. Inte längre kunna krypa upp i soffan i mysställning. Alltid raklång. Raklång, raklång 23 timmar om dygnet. Bläckpennemärkena på remmarna på korsetten som visade hur mycket jag skulle spänna åt. Spänna, spänna, alltid spänna huden röd och alltid försöka låtsas vara ”normal”.
Alla de där små små sakerna som spelade roll i världens känsligaste ålder.

Jag kommer mest ihåg små fragment från besöken hos ortopeden. Men en sak minns jag kristallklart från när det bestämdes att de skulle sätta in korsett på mig. Läkaren pratade och pratade och det kröp i kroppen på mig och jag ville inte höra på riktigt och tillslut sa han ”Har ni några frågor? Ja, du ser så ledsen ut så det verkar som att du förstår precis vad det handlar om”

Penny Lane skriver om bristen på forskning kring skolios. Bostonkorsetten alltså.. vafan det MÅSTE finnas något bättre sätt. Men hey, är man drabbad av en kvinnosjukdom (ja till största del iaf) som läkemedelsföretagen inte kan håva in pengar på så är det bara att tacka och ta emot de medeltida hjälpmedel som står till buds. Fyfan vad jag är less på hur samhället fungerar.

Alltså det var inte meningen att detta skulle bli en åh-vad-det-var-synd-om-mig-text. Men faktum är att jag alltid haft en känsla av att man inte FÅR tycka synd om sig själv pga skolios. Man ska vara glad och tacksam att man inte blivit drabbad av något värre utan att man faktiskt har något som går att "bota". Och det är ju klart att jag är! Samtidigt gör det väl heller ingen nytta att förringa det hela och istället känna sig som en dålig och bortskämd person för att man är ledsen över att man har en dålig rygg och genomlevt en inte så angenäm erfarenhet.