från sjukdomsbitterfittan

fatta att mer än hälften av alla sveriges kvinnor någon gång får urinvägsinfektion. 20-40% får återkommande infektioner. jag tillhör de 20-40%. jag läste någonstans att om män får urinvägsinfektion så är det mycket plågsamma än för kvinnor och det gör mig så jävla förbannad. jag kan tro att om en man kommer till läkaren med blåskatarrsymptom så tas det på tusen allvar, starka mediciner skrivs ut och en uppföljning föreslås. om man är kvinna och kommer med urinvägsinfektion, kom ihåg att det är mer än hälften som får uvi någon gång, så inte fan tas det på allvar. en axelrycking, ett paket antibiotika och sedan hej då.

jag googlade lite snabbt och hittade detta i läkartidningen: "Urinvägsinfektion hos kvinnor är vanligt men ofarligt." det är INTE ofarligt! visst, vissa självläker och så men om man har otur så kan det gå upp i njurarna och förstöra dem helt. man SKA ta det på allvar, man ska INTE försöka låta det gå bort av sig självt. skulle man säga så till en man? att, nä men det där är ofarligt, vänta ut det?

och ok, jag har själv tänkt så. jag tänkte så den här gången vilket resulterade att jag väntade i en och en halv vecka innan jag släpade mig till doktorn. jag drack mängder av tranbärsjuice och citronvatten och tänkte att äh, det går nog över. sen en dag fick jag så ont i magen att jag inte kunde stå på benen längre och tänkte tanken att jag skulle ta mig till akuten, men så fortsatte jag att tänka att "nej men inte kan man gå till akuten för en urinvägsinfektion". och troligtvis så "kan" man inte det. troligtvis kommer man få sitta på akuten i något dygn innan man får träffa en läkare. troligtvis kommer man inte bli särskilt trevligt bemött, kanske kommer man få höra att man skulle gått till vårdcentralen istället. och nu pratar jag för mig själv, men jag, på grund utav mitt kön, är såklart rädd för att ta plats i det offentliga rummet. om nu man kan kalla en akut för det. jag är rädd att min "kvinnosjukdom" ska ta upp plats och vara jobbig, att andra ska tycka att jag är jobbig. jag tror att det skulle vara självklarare för en kille med blåskatarr att gå till akuten och känna att det är självklart. för mig är det absolut inte självklart, trots att det borde vara det. om uvin är ofarlig, skitsamma egentligen, om jag är rädd och har ont så borde platsen på akuten också vara min.

i alla fall. fortsättningsvis står det i samma webbtidning: "Om det samtidigt saknas genitala symtom, flanksmärta och feber behövs inte någon urinundersökning. Diagnosen kan då ställas enbart på symtomen, så kallad empirisk diagnos."
gissa varför kvinnor får återkommande infektioner? för att det blir felmedicinerat för att testerna inte är pålitliga. för att det inte tas på allvar. vafan, hur svårt är det att ge en person en mugg som den får kissa i? allt labbet antagligen gör är att stoppa ner en sticka i det för att se förhöjda nitrit-värden eller andra förhöjda värden som kan betyda något annat (typ cancer). jag kan inte tänka mig att det är särskilt dyrt eller jobbigt. provsvaren tar typ en sekund att få fram.

jag vet inte, jag känner mig så jävla sur och bitter. jag var hos läkaren häromdagen för att jag har uvi igen. eller "du kan ha uvi, vi vet inte riktigt". nähä, nej, men vad bra då. fick några starka piller som jag måste ta 4 ggr om dagen i 5 dagar som jag mår skit av. TROTS att de inte vet om det är en infektion eller inte. när doktorn klämde på min mage så klämde han på ställen där jag inte visst eom att jag hade ont. han tittade oroligt på mig och frågade om jag hade sökt hjälp för mina magproblem innan. ja, sa jag, men de hittade ju inget. men faktum är att jag har ONT, inte bara i blåsan utan överallt. och det får mig som är paranoid att troatt det är något mer fel på mig än "bara" uvi. men det spelar ju ingen roll, jag är kvinna och således underprioriterad. uvi är ofarligt, gå hem och drick din transbärsjuice och klaga inte. jag slår vad om att man inte ens kan sjukskriva sig pga uvi, trots att ryggen värker, man kan få feber, magkramper, omöjlighet att kissa, svidande underliv etc etc.

om nu 20-40% får återkommande urinvägsinfektioner, tyder inte det på något då? tyder inte det på att något inte står rätt till i kroppen? tyder inte det på att medicinerna är skit eller att för många felmedicineras eller får fel diagnos? är det verkligen normalt att drygt 1,1 miljoner i sverige kvinnor får leva med det här? är det rätt?
det är tydligen rätt, eftersom det är en kvinnosjukdom. ingen bryr sig. ingen tar det på allvar trots att 2,25 miljoner kvinnor mår piss.

bara för att jag är tjej, betyder det att min kropp alltid ska vara fylld av smärta?