På semester med objudna gäster

Mat är essentiellt. Resa är passion. Men kombinationen av den essentiella passionen är risken för objudna gäster. Indiska parasiter, guatemalanska amöbor, nepalesisk dysenteri och eritreanska bakterier. Dessa mikroskopiska organismer har tidigare bosatt sig i en svensk homo sapiens. Mig.

Det är ytterst olyckligt i sin självklarhet att de tropiska sjukdomar som attackerar magtrakterna, just finns i tropikerna. Där bristande tillgänglighet, bekvämlighet, tillfällighet och sanitet existerar. Komponenter som bildar både orsak och förvärring. Med parasiter i magen förvärrades tillståndet av en två dagar lång bussresa i Indien utan toalettillgång på en trängd bänk. Amöban som flyttade in i mig i Guatemala störde inte bara mig utan även de som bodde runt toaletten där ett skynke vikarierade som dörr utan ljudisolering. Dysenterin som drabbade mig i Nepal återkom under trevliga tillfällen som bergsvandring i Himalaya och försvagade mig ytterligare i den tunna luften. Och bakterierna som följde med de alger som hade börjat gro i min vattenflaska i Eritrea, kompletterades med samtidiga ökenlöss och sängloppor.

Fördelar med att vara tropiskt sjuk på upptäckarresan finns dock. Medresenärer är troligen härdade av att själva ha burit mikroskopiska husdjur över gränserna utan att sitta i karantän. Därmed kan detaljerade avföringsdiskussioner resenärer emellan vara helt legitima. Tillsammans med guideböckernas hälsokapitel kan man även roa sig med att sätta egna diagnoser. Det erbjuder också en chans att uppleva platser som inte ingår i den sedvanliga guideturen. För man har inte upplevt ett land till fullo förrän man har besökt dess sjukhus. Och även om alla dessa magmonster förpestar tiden mellan måltid och badrum, så vägs det upp av alla icke-mikroskopiska organismer man möter under resan. Som förstås är supersympatiska då det hör talas om den exotiska åkomman. På hemmaplan får man slutligen möjlighet att begära lite tillbaka av all reseförsäkring, som går åt för att kunna resa passionerat och äta essentiellt i bland annat Indien, Guatemala, Nepal och Eritrea.

Hanna Jakobson

Amöba från Afrika

Jag har egentligen ingen gedigen sjukdomshistoria, jag fick von willenbrantssyndrom vid 18 års ålder, halsfluss när jag var 17 och sen har det egentligen inte varit speciellt mycket mer. Kanske var det på grund av detta som ansåg mig vara odödlig när jag under en resa till Eritrea 2004 som jag åt och drack i stort sett allt. Varken jag eller min vän Hanna verkade bli sjuka så vi åt det mesta, borstade tänderna i kranvatten och jag åt till och med mjukglass som experter brukar varna för är det värsta man kan äta. Hanna, tror jag, blev lite krasslig men med mig tyckte jag inte riktigt hände något. Jo jag kanske blev lite dålig i magen men så var jag mitt ute i en öken och åt bara linser och pasta så det var väll egentligen inte så konstigt? När jag sedan kom hem tog det vanliga livet vid, jag slutade skolan flyttade till Linköping och sedan vidare till Göteborg. Först i februari 2005 började jag fundera på om något var allvarligt fel, jag hade gått ner lite i vikt och jag fick rejäla magkramper så ofta som en gång om dagen ibland. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som beordrade mig att genast uppsöka en läkare vilket jag gjorde. När han fick höra att jag vart i Afrika fick läkaren spel och gjorde vad som kändes som alla test som någonsin funnits och efter en vecka kom beskedet. Jag hade fått amöba. Närmarebestämt en amöbainfektion som berodde på parasiten Entamoeba histolytica som ofta finns i mat eller vatten, den kan orsaka diarréer, ibland blodiga, och ont i magen. Man kan även vara smittad utan att märka det alls. I mycket sällsynta fall kan infektionen spridas till andra organ, vanligtvis levern. Smittskyddsinstitutet skriver vidare: E. histolytica är en encellig mikroskopisk parasit (protozo), i ljusmikroskop inte skiljbar från E. dispar. I tarmen förekommer amöborna i en vegetativ form, trofozoiter. De lämnar dock kroppen som cystor (en viloform). Trofozoiterna är känsliga för intorkning och omgivningstemperatur och är inte smittsamma i sig. Cystorna tål större temperaturvariation, men ej kokning, och kan leva och bibehålla sin förmåga att infektera – t.ex. via förorenat vatten – under en längre tid. De kan dock inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen. Infektionsdosen är låg, endast några få cystor behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten och/eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Sexuell smitta har rapporterats. Oj tänkte jag detta hade ju min kompis Henrik under flera månader och inga mediciner bet på det, kände en viss skräck och såg framför mig hur jag blivit fullständigt förtärd inifrån av några ondsinta urdjur. Som tur var bet medicinen på mig och efter en två veckors kur mådde jag finfint igen. Innan jag gick från det sista läkarbesöket gav mig läkaren några goda råd som jag tänkte att jag kunde dela med mig av: God vatten- och livsmedelshygien samt god handhygien förebygger smitta. Turister bör uppmanas att inte förtära okokt vatten eller råa grönsaker samt att hålla noggrann handhygien – särskilt i Östeuropa och utomeuropeiska länder. Amöborna är liksom andra protozoer mycket motståndskraftiga mot vattenklorering. Vaccin finns ej mot sjukdomen. Så om man helt enkelt försöker stå över storhetsvansinne och tron på att man är odödlig så är detta inte helt svårt att slippa!