och högsta modet var magtröja

Det kanske blir lite mycket om skolios nu, men i och med min första text om det så har jag plötsligt börjat intressera mig för och läsa om det för första gången på tio år. Efter att jag och mamma lämnade ortopeden på Ryhov för sista gången 1998, eller om det var 1999, så var lättnaden och glädjen så stor över att slippa korsettskiten så jag har väl mer eller mindre förträngt hela grejen sedan dess.

Efter att ha läst på skoliosforum om hiskeliga steloperationer som gått snett och rent förfärligt bemötande på sjukhus i samband med behandling så fattar jag ju att jag haft en väldig tur. Jag läser om duktiga tjejer som verkar vara mycket starkare än vad jag någonsin varit och jag läser om oroliga mammor och pappor som inte vill utsätta sina döttrar för korsetten och jag läser om andra som precis som jag i mer eller mindre utsträckning fuskat sig igenom sin korsettid.

Läste en kommentar på en blogg som jag tar mig friheten att citera (hoppas det är okej, om du ser detta!)

” Under hela högstadiet tvingades jag bära ett av dessa plastfängelser, vilket var ett helvete under de första månaderna. du vet ju hur det känns att lära sig andas igen, uppåt istället för åt sidorna, att lära sig klä på sig, plocka upp saker från golvet, byta om efter skolidrotten på toaletten, att ha stora blåmärken runt höfterna, missformade revben efter skarvarna och lös hud runt svanken för att allt pressats samman 23 timmar om dygnet i två år. Men man vande sig, anpassade sig, blev starkare. Min största plåga av korsetten var att jag fick lägga av med truppgymnastiken eftersom jag vart så stel i rygraden, och att modet med långa, täckande tröjor och toppar kom först fem år senare. Död åt kombinationen midjekort och bostonkorsett!”

Precis detdär… att andas uppåt istället för åt sidorna minns jag så väl plötsligt. Å gömma korsetten i plastpåse i omklädningsrummet på gympan. Flaskan med M-sprit för rengöring hemma i badrummet. Korsetten välpaketerad i flera plåstpåsar under sängen på det månadslånga konfirmationslägret i Värmland. Den ständiga nojjan för att lukta svett. Spännena på korsetten som skaver sönder alla tröjor på ryggen. Desperat försöka hålla axlarna i samma höjd på skolfotot så det inte ska se konstigt ut. Inte längre kunna krypa upp i soffan i mysställning. Alltid raklång. Raklång, raklång 23 timmar om dygnet. Bläckpennemärkena på remmarna på korsetten som visade hur mycket jag skulle spänna åt. Spänna, spänna, alltid spänna huden röd och alltid försöka låtsas vara ”normal”.
Alla de där små små sakerna som spelade roll i världens känsligaste ålder.

Jag kommer mest ihåg små fragment från besöken hos ortopeden. Men en sak minns jag kristallklart från när det bestämdes att de skulle sätta in korsett på mig. Läkaren pratade och pratade och det kröp i kroppen på mig och jag ville inte höra på riktigt och tillslut sa han ”Har ni några frågor? Ja, du ser så ledsen ut så det verkar som att du förstår precis vad det handlar om”

Penny Lane skriver om bristen på forskning kring skolios. Bostonkorsetten alltså.. vafan det MÅSTE finnas något bättre sätt. Men hey, är man drabbad av en kvinnosjukdom (ja till största del iaf) som läkemedelsföretagen inte kan håva in pengar på så är det bara att tacka och ta emot de medeltida hjälpmedel som står till buds. Fyfan vad jag är less på hur samhället fungerar.

Alltså det var inte meningen att detta skulle bli en åh-vad-det-var-synd-om-mig-text. Men faktum är att jag alltid haft en känsla av att man inte FÅR tycka synd om sig själv pga skolios. Man ska vara glad och tacksam att man inte blivit drabbad av något värre utan att man faktiskt har något som går att "bota". Och det är ju klart att jag är! Samtidigt gör det väl heller ingen nytta att förringa det hela och istället känna sig som en dålig och bortskämd person för att man är ledsen över att man har en dålig rygg och genomlevt en inte så angenäm erfarenhet.

Bloggtips

Okej jag har ju tipsat om den innan men jag måste bara upprepa det: Skolios, ur min synvinkel är verkligen en jättebra blogg. Skribenten har just opererats för sin skolios och det är så himla INTRESSANT (okej jag fattar att jag kanske är lite subjektiv) att läsa om det och se före- och efterbilder. Fatta att operera i ryggen liksom... stommen!
Aaah, teknikens under.

Quasimodo fast sidledes

Då våra gästbloggare skrivit så bra om sina sjukdomstrauman så tänkte jag att det var dags för mig att dela med mig av min enda defekt som orsakat sjukhhusövernattning. Dock är den inte så dramatisk som varken von willebrandt eller denguefeber, men ändå!

Iallafall när jag var tretton så upptäcktes det att jag hade skolios. Ni minns kanske när man var på kontroll hos skolsyster så fick man böja sig framåt så de kunde titta på ens ryggrad? Ja, syster Marta upptäckte iaf att min ryggrad inte var som den skulle och efter några turer så blev jag remitterad till ortopeden på Ryhov i Jönköping.

Skolios innebär helt enkelt att ryggen är krokig sidledes. Man kan ha en eller flera böjar som mäts enligt en gradskala och utifrån det bestäms det vad och om det ska göras något åt det. Det finns förstås massa olika sorters skolios men det vanligaste är att det upptäcks hos tjejer i perioder av snabb tillväxt, typ början av puberteten.

Hur som helst, efter några kontroller så konstaterades det att min skolios blev värre och det var tvunget att göras något åt det. Undersökningar har visat att av de barn som varje år föds i Sverige är det 3 på 1000 som senare får en skolios som kräver behandling. Iallafall så beslutades det att jag skulle få en såkallad Bostonkorsett. Den är främst till för att kröken inte ska öka medan man växer (även om min mamma hävdar att på mig så blev kröken mindre, men det är jag lite skeptisk till).

(bilderna har jag snott någonstans ifrån, men det var ungefär så min korsett såg ut iaf)

På de sidor jag läst så beskrivs korsetten som "smidig". Det är inte riktigt mitt minne av det hela. Men om man med smidig menar att ha en beklädnad av hårdplast på överkroppen som spänns åt hårt som satan och gör att man har ont och inte kan böja sig så kan jag väl gå med på det. Bitterheten! Haha. Hur som helst, när korsetten sattes in så fick jag tillbringa jag tror det var två nätter på sjukhus. Jag minns att jag grät i smyg för att det gjorde så ont och vi fick övertala nattsköterskorna att lossa lite på spännena för att jag skulle stå ut. I början skulle korsetten användas 23 timmar om dygnet och det var ju jävligt jobbigt och dendär "fria" timmen var en lyckans timme som gick alldeles för snabbt. Men tro det eller ej men efter ett tag vande man sig faktiskt.

Sen blev det ju även som så att efter ett tag så fuskade jag mer och mer med korsetten och det var ett ständigt dåligt samvete. Å ena sidan att vilja typ vara vanlig normal tonåring och å andra sidan "tänk om min rygg krashar forever and ever nu". Men tillslut tror jag bara jag hade den på nätterna faktiskt.

När jag efter tre år var på sista återbesöket (när jag slutat växa typ) och de konstaterade att behandlingen varit effektiv och jag visste med mig att jag knappt använt den något under det senaste året kände jag bara "Mohahahaha, so long - suckers!" och var rätt nöjd med att jag inte använt den så mycket. Nu när jag surfat runt lite om fakta så har jag även sett att på senare år så har korsettanvändning ifrågasatts och någon skrev att man tror att den bara är effektiv 1 gång av 10 och att kröken för det mesta ändå inte hade blivit större även om korsett inte satts in. Det känns ju lite bittert.

Positiva saker med min skolios: Jag tyckte det var mysigt att åka till Jönköping och handla med mamma var tredje månad. Eh. Jag slapp bli opererad.

Negativa saker med min skolios: Det gjorde hemskt ont och man kände sig ännu mer som en misfit på högstadiet.

Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag blir väldigt lätt trött i ryggen men att jag i övrigt inte har några särskilda men. Å att tröttheten blir mindre om jag tränar duktigt, men det gör jag ju så sällan. Hm, denna text blev mycket mindre informativ än jag tänkt mig.

Men här är en väldigt informativ sida om skolios detta är en bra blogg av en tjej som snart ska opereras för sin skolios.

Alla har SORKFEBER

Jag har hela julen funderat på någon julrelaterad sjukdom att skriva om här men jag kom inte på någon, utom möjligtvis nån form av övergödning, eh. Men så hörde jag på typ Landet runt eller något att det utbrutit en epidemi av sorkfeber i Västerbotten. Jag kände att då måste jag ju givetvis ta mitt samhällsansvar och varna allmänheten.

Sorkfeber går även under namnen sorkpest, nephropathia epidemica eller norrlandsnefrit. Viruset sprids via inandning av damm som förorenats av sorkars urin och avföring. Sjukdomen smittar inte direkt från människa till människa. Watch out om ni märker att ni har feber, en allmän sjukdomskänsla och/eller svåra buk- och ryggsmärtor. Ibland kan man även få minskade urinmängder på grund av njurpåverkan och viss minskad förmåga till blodkoagulation kan märkas.

Nu har jag en dålig och en bra nyhet till er som tror er vara drabbade. Den dåliga är att att det inte finns något botemedel!!! Den bra nyheten är att dödligheten bara är 1% (sjukdomen läker vanligtvis ut av sig själv och man behandlar bara symtomen) och att sjukdomen i princip bara finns norr om Dalälven (och söder om Skåne).

Så om ni känner att ni nog är drabbade av Sorkfeber föreslår jag att ni först beger er till en doktor och sedan anmäler er till Smittskyddsinstitutet eftersom Sorkfeber enligt smittskyddslagen är en anmälningspliktig sjukdom. Smittskyddsinstitutet föreslår även att ni anmäler er till länsveterinären. Vidare kan ni även anmäla er som gästbloggare hos mig eller Anna så kan ni få skriva om det här.
Lycka till!