urinvägsinfektion med nomadtendenser

för övrigt vill jag hänvisa till angelicas skitbra text om urinvägsinfektion. detta är ett bra exempel på att man ska ta det på allvar.

STD i folkhemmet

Det var för snart tre år sedan, jag hade precis flyttat till Linköping och hade bestämt mig för att gå och testa mig för könssjukdomar. Jag hade tidigare under året haft oskyddat sex och hade egentligen inte tänkt mer på det men skulle börja jobba som informatör för RFSL och tyckte ändå att det kunde vara en bra ide. Väl på på STD-mottagningen (sexual transmitted diceases, sexuellt överförbara sjukdomar) gick allt ganska bra, jag hade tidigare testat mig på SÖS i Stockholm och visste ungefär vad som skulle hända. Att jag några gånger under samtalen fick rätta personalens "hon" till "han" hade jag nästan väntat mig och även den förlägenheten det tydligen förde med sig att jag inte var hetrosexuell. Jag fick prata lite med en sjuksköterska och diskutera riskbeteenden och ta några extra kondomer. Under hela besöket satt en ytterst förlägen läkarstudent med och när det var dags för mig att dra ner byxorna verkade han/hon helst vilja sjunka genom golvet. Men testerna var snart genomförda, jag skulle komma tillbaka en tid senare men jag kände mig inte direkt oroad. Det dröjde någon vecka, jag åkte till Stockholm när telefonen ringde:

- Ja det här är xxx från Universitetssjukhuset i Linköping, det gällde dina tester.

- Jaha ja svarade jag så glatt jag kunde

- De visar postiva på klamydia och gonorre.

Klamydia är den vanligaste könsjukdomen idag, Den smittar vid vaginalt , oralt och analt sex utan kondom . Sjukdomen orsakas av bakterier som finns i urinrör och slida, ibland även i ändtarm och i sällsynta fall svalg. Utan behandling kan infektionen leda till sterilitet hos framför allt kvinnor, eftersom den kan leda till äggledarinflammation. Ibland leder klamydia även till ökade flytningar, sved och klåda i underlivet.Hos män kan klamydia orsaka b itestikelinflammation , som innebär risk för sterilitet.

Gonorré är såklart även den en sexuellt överförbar sjukdom, Vanliga symptom är flytningar från urinröret hos mannen och i slidan hos kvinnan men även ändtarmen och svalget kan drabbas. Vid svårare fall kan även äggledare och stora leder infekteras

Vanligaste symptomen för såväl klamydia som gonorré är absolut inga alls, de flesta som blivit smittade får helt enkelt inga flytningar, det svider inte när de kissar eller några som helst utslag och precis så hade det varit för mig. Testet hade varit en ren rutin, jag hade gjort ett misstag och ville vara säker. Istället stod jag där med två sexuellt överförbara sjukdomar. Så jag åkte tillbaka till Linköping, tillbaka till läkaren och sjuksköterskan som tittade strängt på mig och bad mig om namn på de personerna jag hade haft sex med, enligt smittskyddslagen måste vissa sjukdomar däribland klamydia anmälas till smittskyddsinstitutet. Jag klämde ur mig något namn men lovade på heder och samvete att informera de som behövdes informeras. Jag fick medicin och gick tillbaka två gånger och visade inga spår av sjukdomarna någon gång, jag var frisk och skämdes. Och det är nog det som jag minns bäst när jag ser tillbaka på händelsen, hur förknippat med skamkänslor det är med stds's i Sverige idag. Alla könsjukdomar ökar och inte bara bland de klassiska riskgrupperna, män som har sex med män, narkomaner (främst HIV och hepatit) och kvinnor födda i utomeuropeiska länder, utan bland alla och hos allt yngre människor. Sexdebuten sker ofta tidigare idag och utan att kunna prata om sex utan pekpinnar och skam kommer det trenden vi ser idag inte kunna förändras. Vi behöver en öppen dialog, gratis kondomer och sjukvårdspersonal som bemöter människor såväl utan en påklistrad hetromall som har förmågan att prata om sex helt enkelt.

Självklart borde jag som +20-åring som anser mig ha relativt kunskap om säkert-sex inte satt mig i den situationen, följderna kunde blivit värre och istället för ett minne kunde jag suttit och knaprat en jävla massa medicin idag. Nu är det som tur var inte så, jag använder kondom och har ännu lite mer kunskap.

Lite länktips och andra tips för den som är ytterligare intresserad eller kanske t.o.m oroad:

www.rfsu.se

www.rfsl.se

www.sentry.nu

Venhälsan, Södersjukhuset, hiss D, plan 5

Sjukhus och vårdcentralen runt om i Sverige gör std-tester, ibland finns som i Malmö och Göteborg centrum för sexuell hälsa.

Diagnos: hypokondriker

Nåt fel måste det ju vara på en.

För några veckor sedan läste jag om diabetes och insåg att jag uppvisade många symptom - törst, torra slemhinnor, hög fettförbränning, trötthet m.m. Eftersom jag samtidigt äter ganska idealiskt för en diabetiker - mycket fiberrika grönsaker, lite socker - och cyklar en massa, tänkte jag att en lindrig form av diabetes inte skulle märkas så mycket. Så jag gick till doktorn. Där tappades jag på 6 liter blod (nåja, 6 små rör, men det låter ju grymmare med 6 liter) och fick lämna urinprov. Jag insisterade på att doktorn även skulle kolla zinknivån, eftersom jag hade läst att zinkbrist kunde leda till låg insulinproduktion. Igår var jag då hos doktorn igen. Av alla prover var det bara ett som var aningen under det acceptabla - zink. Någon diabetes var det inte fråga om. Jag fick zinktabletter utskrivna och så nämnde doktorn ett syndrom jag eventuellt kunde ha, Sjögrens Syndrom. När hon beskrev det tyckte jag inte det lät som det jag hade, men hon sa att jag skulle läsa om det på internet och det gjorde jag. Jag läste och läste och blev mer och mer övertygad om att det var Sjögrens Syndrom jag hade. Torra slemhinnor var ju själva kärnan i det hela, trötthet en viktig del. Och så kom jag plötsligt på att jag har extremt torra ögon ibland när jag vaknar. Sådär att jag måste blinka hårt flera gånger för att alls få någon tårvätska i dem.

I morse ringde jag alltså till doktorn och beskrev mina symptom. Trots att det faktiskt var hon som hade föreslagit Sjögrens Syndrom, var det uppenbarligen en annan diagnos hon ville ge mig nu. "Alltså, jag tror inte att du har Sjögrens Syndrom. Du läste om diabetes och trodde att du hade det, nu har du läst om Sjögrens Syndrom och tror att du har det." Tydligare kan det väl inte bli. Jag är hypokondriker (trots att jag bara fick 20% på hypokondrikertestet). Och det dröjer nog innan jag vågar höra av mig till doktorn igen.

Här kan man läsa om Sjögrens Syndrom:http://www.sjogrensyndrom.se/s_vad.html
Och här är en härlig sida jag har hittat som inte vänder sig till vanliga dödliga, utan endast till läkare och hypokondriker:http://www.praktiskmedicin.com/

På semester med objudna gäster

Mat är essentiellt. Resa är passion. Men kombinationen av den essentiella passionen är risken för objudna gäster. Indiska parasiter, guatemalanska amöbor, nepalesisk dysenteri och eritreanska bakterier. Dessa mikroskopiska organismer har tidigare bosatt sig i en svensk homo sapiens. Mig.

Det är ytterst olyckligt i sin självklarhet att de tropiska sjukdomar som attackerar magtrakterna, just finns i tropikerna. Där bristande tillgänglighet, bekvämlighet, tillfällighet och sanitet existerar. Komponenter som bildar både orsak och förvärring. Med parasiter i magen förvärrades tillståndet av en två dagar lång bussresa i Indien utan toalettillgång på en trängd bänk. Amöban som flyttade in i mig i Guatemala störde inte bara mig utan även de som bodde runt toaletten där ett skynke vikarierade som dörr utan ljudisolering. Dysenterin som drabbade mig i Nepal återkom under trevliga tillfällen som bergsvandring i Himalaya och försvagade mig ytterligare i den tunna luften. Och bakterierna som följde med de alger som hade börjat gro i min vattenflaska i Eritrea, kompletterades med samtidiga ökenlöss och sängloppor.

Fördelar med att vara tropiskt sjuk på upptäckarresan finns dock. Medresenärer är troligen härdade av att själva ha burit mikroskopiska husdjur över gränserna utan att sitta i karantän. Därmed kan detaljerade avföringsdiskussioner resenärer emellan vara helt legitima. Tillsammans med guideböckernas hälsokapitel kan man även roa sig med att sätta egna diagnoser. Det erbjuder också en chans att uppleva platser som inte ingår i den sedvanliga guideturen. För man har inte upplevt ett land till fullo förrän man har besökt dess sjukhus. Och även om alla dessa magmonster förpestar tiden mellan måltid och badrum, så vägs det upp av alla icke-mikroskopiska organismer man möter under resan. Som förstås är supersympatiska då det hör talas om den exotiska åkomman. På hemmaplan får man slutligen möjlighet att begära lite tillbaka av all reseförsäkring, som går åt för att kunna resa passionerat och äta essentiellt i bland annat Indien, Guatemala, Nepal och Eritrea.

Hanna Jakobson

Diabetes

Diabetes. Jag fick det som en bonus bara sådär. Det är oklart varför man får diabetes, men det finns en viss genetisk faktor. Dock har ingen i min släkt diabetes så vitt jag vet. Det är lite sugigt när man inte röker, snusar, knarkar eller dricker, utan i allmänhet lever ganska bra. Grattis, du har diabetes, vi vet inte varför.

Det började kanske på hösten, jag tror det var 2002. Jag var ofta törstig, drack mycket och sprang på toaletten. Mot slutet av januari började jag förstå att något var fel, jag började bli matt och må dåligt. Jag hade verkligen de typiska diabetessymptomen. Törstig, toalettbesök hela tiden, kramp i vaderna och så vidare. Vad tror ni sjukvårdsupplysningen sa när jag ringde dem? Sa de: "Ojoj, åk genast till sjukhuset, det där låter inte bra!"? Knappast. Vad tror ni min vårdcentral sa? Jag fick en tid typ tre veckor senare. Vid det laget skulle jag ha varit död.

Efter ytterligare någon dag tog jag och min dåvarande flickvän bussen till akuten. Blodsockernivån hög som fan, uttorkad och så vidare. Jag låg på intensiven i ett dygn tror jag. När man har hämtat sig får man vara på sjukhuset i runt 14 dagar. Stabilisera blodsockret och lära sig om diabetes. Kostvanor, insulinsprutor och blodsockermätning.

Jag har då diabetes typ 1. Det innebär att min kropp har slutat producera eget insulin, eller producerar för lite. Detta beror på en autoimmun reaktion mot de celler som producerar insulin. Grattis, ditt eget immunförsvar dödar celler som är livsnödvändiga...

Typ 2 innebär att insulinet inte tas upp lika bra kan man väl säga. Det finns andra typer också, men 1 och 2 är de vanligaste.

Vad är då riskerna med diabetes? På kort sikt kan man få för lågt blodsocker, s.k . insulinkänning eller känning. Man blir matt, kallsvettas och blir ofta hungrig. Detta kan leda till att man förlorar medvetandet, och i värsta fall kan man dö. I praktiken känner man oftast av när det håller på att hända, och kan äta lite godis eller läsk eller något annat med socker i. Detta är jag personligen inte så orolig för, jag märker alltid när mitt blodsocker börjar bli för lågt.

Värre är det med för hög blodsocker nivå. Det är inte farligt på kort sikt, men väl på lång. Njurar och blodcirkulationen kan ta stryk. Blindhet, sämre känsel i fötter och händer, impotens och så vidare. Inget roligt scenario tyvärr. Det gäller alltså att hålla sin blodsockernivå på "lagom".

Hur har diabetesen påverkat mitt liv? Inte så mycket. Jag äter nog lite bättre än vad jag skulle göra annars. Men det är nog det enda. Jag tog inte diagnosen så hårt. Sånt som händer liksom. Jag har heller inga problem med att trycka kanyler i mig själv, och injiciera tillväxthormon (som insulin faktiskt är) fyra gånger om dagen, eller sticka mig i fingret och mäta mitt blodsocker.

Jag måste erkänna att jag nog inte sköter min diabetes så bra som jag kunde, och att jag faktiskt måste sköta den i alla fall lite bättre. Av någon anledning har jag svårt att komma mig för att mäta mitt blodsocker. Det och att jag gillar sötsaker sätter lite käppar i hjulen för mig. Men å andra sidan kan man ju alltid leva bättre, gymma mer, äta nyttigare, vara snällare, ge pengar till behövande och så vidare. Att sköta min diabetes är något jag siktar på att bli bättre på, men man vill ju ha ett liv också...

Urinvägsinfektion med nomadtendenser

Trots en intensiv huskur bestående av tranbärsjuice och minskat sockerintag började jag så smått acceptera att större delen av livet kretsade kring toaletten även om kissa var det jag minst av allt ville göra. Läkaren konstaterade urinvägsinfektion och erbjöd en ask penicillin. Köpte några paket tranbärsjuice på vägen hem också. Bara för att vara på den säkra sidan.

Någon vecka senare började livet bli normalt igen, även om smaklökarna förskrämt kröp ner mot halsmandlarna när jag råkade passera hyllan med Jokk bärdrycker på Ica.

De flesta som någon gång har haft urinvägsinfektion vet att det är en sjukdom som sällan nöjer sig med bara ett besök. Som novis på området var jag lyckligt ovetande om detta faktum när jag återigen upptäckte att livet blev så mycket enklare om det bedrevs inom en radie på max fem meter från närmsta toalett. En ny ask penicillin och mer tranbärsjuice.

När jag fick ont i magen blev det juicen som fick skulden. Tydligen hade smaklökarna emigrerat till njurtrakten och bedrev vilda protester därifrån. Till slut började upproret ta sig former som fick Göteborgskravallerna att lika söndagsskolan och kissnödigheten blev sekundär. Men det var säkert inget att oroa sig för. Så länge jag satt rak som en eldgaffel med ryggen i 90 graders vinkel eller framåtböjd som ett s var det i alla fall ganska okej. Det måste finnas en naturlig förklaring. Kanske gaser? Det har man ju läst om folk som får dunderont i magen och så är det bara gasbildning som trycker på tarmar och inälvor. Det vore ju pinsamt att gå till doktorn bara för att upptäcka lite fis på villovägar.

På nästa vända till sjukhuset tog man temp och nytt kissprov och petade och klämde så tårarna sprutade. Det var inte bara smaklökarna som flyttade runt, urinvägsinfektionen hade börjat vandra uppåt och sökte just nu uppehållstillstånd i mina njurar. Jag hade googlat på både blåskatarr och urinvägsinfektion och visste att njurbäckeninflammation var en allvarligare form där bakterierna kan sprida sig ut i blodet. Med feberfrossa och dödsångest satt jag med en nummerlapp i handen och väntade på den förlösande antibiotikan. Länsade lägenheten på filtar, täcken och tjocka tröjor men kunde inte stänga ute kylan. Per telefon fick min pojkvän råd av jourhavande sjukpersonal att stoppa i mig Alvedon och ta tempen minst en gång i timmen. En konformad plastbit som regelbundet stacks in i örat blev därmed min huvudsakliga fredagsunderhållning.

Akuten var tom på folk när vi kom dit. Sköterskans termometer visade på nästan 40 grader och jag var övertygad om att jag skulle dö. Mer kissprov och blodprover tills armarna kändes dränerade. Antibiotikan sprutades rätt in i venerna. Med dropp, fyra sjukhusfiltar och ett glas saft fick jag en egen plats på njurmottagningen. Orkade inte fråga om de hade tranbärsjuice.

Ultraljudet visade att njurarna var utom fara men febern ville inte ge med sig. Ökad dos antibiotika, massa Alvedon och en hel helg i sjukhusmiljö visade sig göra susen. Köpte tranbärsjuice på vägen hem. Bara för att vara på den säkra sidan.

Angelica Wilhelmsson

konstiga kroppsfunktioner

Efter att noggrant ha läst igenom inläggen på bloggen inser jag ganska snabbt att jag är rätt tråkig. Inte en dödlig sjukdom i sikte. Inte ens ett halvfarligt virus någon gång i min barndom. Jag minns inte om jag haft vattenkoppor eller röda hund, och om jag haft det har det inte gett några fruktansvärda men. Tråkigt, helt enkelt. Jag har aldrig blivit inlagd på sjukhus och jag har inte brutit något. Jag har slagit ut mina framtänder, men det borde hamna på allagördummasakernärdeärfulla-bloggen istället. Nej, min specialitet verkar vara konstiga kroppsfunktioner. Och inte några såna som får folk att säga wow, typ "wow, kan du vrida överkroppen 180 grader och sen gå på händer". Reaktionerna är snarare "usch, varför berättar du detta för mig?". Så - var så goda kära läsare, här kommer min topp 3-lista över konstiga kroppsfunktioner jag har.

Pityriasis Sersicolor
Ja, ett latinskt namn kan verka spännande, men vad det egentligen betyder är en ytlig jästsvampsinfektion i huden. Detta fick jag när jag var kanske 15 år, favorittiden för kroppen att jävlas med en på olika pinsamma sätt. Man får alltså ljusa fläckar på huden, som blir fler och fler och flyter ihop till större områden. Jag fick dom på magen och ryggen. Det är inte alls farligt och syns bara om man har mycket pigment (och magtröja), något jag inte tilldelats. Man kan bli av med det om man masserar in huden med mjällshampoo typ fungoral, men det tar lång tid och är tråkigt. Därför är jag fortfarande lite fläckig. Sjukvårdsrådgivningen har lite info.

Tårvägshinder/trånga tårkanaler
Om man googlar på trånga tårkanaler upptäcker man snabbt att det främst drabbar kaniner och spädbarn. Jag är varken av gnagarsläktet eller nyfödd, så jag tog såklart lite illa vid mig innan jag hittade mer tillförlitliga källor. För såhär är det: så fort det är kallt eller blåser gråter jag som min mamma framför Brokeback Mountain. Det är inte lönt att sminka sig innan man cyklar till skolan helt enkelt. Detta beror på att tårkanalerna är för trånga, och när det blir kallt drar de ihop sig ytterligare, och då får inte all tårvätska plats. Typ. Jag har tur, för om det bara sker utomhus och är lindrigt så struntar man helt enkelt i det, men blir det värre kan man operera, och då måste man ha ett plaströr i tårkanalen tills den har utvidgats, och det gör jätteont (eller vad sägs om detta: "Skulle slangen åka ut genom näsan försök peta tillbaka den igen").

Fistelgångar och spottkörtlar
Detta irriterar mig lite, för jag hittar ingen bra information på nätet. Googlar man på fistelgångar är all information anus-relaterad, och det är inte min. Jag har en fistelgång i läppen. Läskigt va? Jag sa att konstiga kroppsfunktioner inte var populära! Detta är något jag alltid haft, det var nästan det första mamma såg när jag föddes ("Grattis, du har fått en dotter!" "Jaha, varför har hennes läpp ett litet hål i sig?"), men det skulle såklart komma upp i hemska tonåren innan jag fick något förklarat för mig. Såhär är det: min underläpp är lite tjockare på ena sidan än andra, och i den tjocka delen finns ett litet hål. Det lilla hålet leder ner i en liten liten gång, ner till en spottkörtel som sitter där och producerar saliv. Jag tror inte att evolutionen kommer se några extrema fördelar med denna missbildning, eftersom det inte bidrar till något intressant över huvud taget. Förutom att jag som partytrick kan sticka en nål långt ner i läppen. Vilket ingen vill se, för det verkar skitäckligt ju. Tadaa!

/Ida

ALLA HADE SARS

Namnet på denna gröna sida får mig att minnas en tidunder 2002. En tid då ett främmande virus blev världsresenär. SARS passerade gränser, mötte lokalinvånare och nådde framgång på internationella löpsedlar. Pandemin etablerade sig likt en influensa och ledde i värsta fall till döden. Smitträdda ögon riktades mot ett tätbefolkat land där invånarna började bära munskydd och handskar. Deras regering nekade till att uppkomsten kunde spåras till landet, tills fasaden föll. I Kina fanns både skuld och skurkar. Och kanske kunde jag också vara en SARS-skurk.

Nu var jag förvisso inte sjuk. Ingen feber, ingen hosta och ingen huvudvärk. Men jag befann mig i Asien där jag passerade gränser och mötte lokalinvånare. Likt SARS så var jag en världsresenär och därmed en potentiell värd för att bära dess smitta. En sådan som borde bära munskydd och handskar. Oroliga mail nådde mig i takt med att Världshälsoorganisationens SARS-karta utökades över Asien. Ett fåtal utspridda sjukdomsfall mörklade enorma områden, och vår västerländska ovilja att urskilja länder från kontinenter, dömde ut hela Asien som en smittorisk.

SARS-rapporteringen dominerade även inom kontinenten. Indiska tidningar varnade om riskfyllda länder. Ett av dem var Thailand som var min nästa destination. Jag minns ett samtal med en postgubbe på en av Indiens trappor. Han sa att Thailand hade blivit en farlig plats och gav mig rådet att inte åka. Jag förbryllades av dessa varningar då jag befann mig i ett land som var ett frodande hem för de flesta av världens existerande sjukdomar.

Jag flög ändå till Thailand. Och bara några steg bortom flygplanet blev jag tilldelad ett munskydd med tecknade figurer, de som såg krassliga ut fick ta tvångs-tempen. Då jag vandrade genom flygplatsen med mitt munskydd på insåg jag att min rädsla inte låg i att bli smittad, utan i misstänksamheten. Jag oroades över avhållsamheten från människor. Någonstans mellan passkontrollen och bagagebandet tog jag av mig mitt munskydd. Därefter reste jag oskyddad och orädd genom Thailand. Medier fortsatte att varna om vistelse i landet samtidigt som turismen sjönk. När även virushotet minskade konstaterades det att ingen faktiskt hade blivit smittad i Thailand. Alla hade tydligen inte SARS.

Amöba från Afrika

Jag har egentligen ingen gedigen sjukdomshistoria, jag fick von willenbrantssyndrom vid 18 års ålder, halsfluss när jag var 17 och sen har det egentligen inte varit speciellt mycket mer. Kanske var det på grund av detta som ansåg mig vara odödlig när jag under en resa till Eritrea 2004 som jag åt och drack i stort sett allt. Varken jag eller min vän Hanna verkade bli sjuka så vi åt det mesta, borstade tänderna i kranvatten och jag åt till och med mjukglass som experter brukar varna för är det värsta man kan äta. Hanna, tror jag, blev lite krasslig men med mig tyckte jag inte riktigt hände något. Jo jag kanske blev lite dålig i magen men så var jag mitt ute i en öken och åt bara linser och pasta så det var väll egentligen inte så konstigt? När jag sedan kom hem tog det vanliga livet vid, jag slutade skolan flyttade till Linköping och sedan vidare till Göteborg. Först i februari 2005 började jag fundera på om något var allvarligt fel, jag hade gått ner lite i vikt och jag fick rejäla magkramper så ofta som en gång om dagen ibland. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som beordrade mig att genast uppsöka en läkare vilket jag gjorde. När han fick höra att jag vart i Afrika fick läkaren spel och gjorde vad som kändes som alla test som någonsin funnits och efter en vecka kom beskedet. Jag hade fått amöba. Närmarebestämt en amöbainfektion som berodde på parasiten Entamoeba histolytica som ofta finns i mat eller vatten, den kan orsaka diarréer, ibland blodiga, och ont i magen. Man kan även vara smittad utan att märka det alls. I mycket sällsynta fall kan infektionen spridas till andra organ, vanligtvis levern. Smittskyddsinstitutet skriver vidare: E. histolytica är en encellig mikroskopisk parasit (protozo), i ljusmikroskop inte skiljbar från E. dispar. I tarmen förekommer amöborna i en vegetativ form, trofozoiter. De lämnar dock kroppen som cystor (en viloform). Trofozoiterna är känsliga för intorkning och omgivningstemperatur och är inte smittsamma i sig. Cystorna tål större temperaturvariation, men ej kokning, och kan leva och bibehålla sin förmåga att infektera – t.ex. via förorenat vatten – under en längre tid. De kan dock inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen. Infektionsdosen är låg, endast några få cystor behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten och/eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Sexuell smitta har rapporterats. Oj tänkte jag detta hade ju min kompis Henrik under flera månader och inga mediciner bet på det, kände en viss skräck och såg framför mig hur jag blivit fullständigt förtärd inifrån av några ondsinta urdjur. Som tur var bet medicinen på mig och efter en två veckors kur mådde jag finfint igen. Innan jag gick från det sista läkarbesöket gav mig läkaren några goda råd som jag tänkte att jag kunde dela med mig av: God vatten- och livsmedelshygien samt god handhygien förebygger smitta. Turister bör uppmanas att inte förtära okokt vatten eller råa grönsaker samt att hålla noggrann handhygien – särskilt i Östeuropa och utomeuropeiska länder. Amöborna är liksom andra protozoer mycket motståndskraftiga mot vattenklorering. Vaccin finns ej mot sjukdomen. Så om man helt enkelt försöker stå över storhetsvansinne och tron på att man är odödlig så är detta inte helt svårt att slippa!

SYDAFRIKAS AIDS-SYNDROM

Jag är nyligen hemkommen från sydafrikanska aktivistkvarter, där gatorna har burit kampen för demokrati och jämlikhet. Men dagens kamp sker nu i tysthet. Apartheid har ersatts av aids, en sjukdom vars prevention hyschas ner av stigmatisering och diskriminering. I landets största kåkstad, Soweto, har begravningar trängt sig in i helgaktiviteterna. Tidningarnas dödsannonser domineras av unga ansikten, men bokstäverna A, I, D och S är inte tryckta. Då bokstäverna anknyts med synd och skam. Men det finns ändå de som pratar, antagligen för att tystnaden är så svår och isolerande.

Jag mötte en kvinna på en kåkstadsgata, som vänligt stannade till och började prata. Några av de första ord hon sa var: Jag är hiv-positiv. Jag blev rörd. Först för det förtroende hon gav mig, sen över det mod hon visade. Likt många andra invånare som lever med hiv och aids, så höll hon det hemligt för sin omgivning. I Soweto bildas kvarter av ihopparade hus, där tegelvillor och skjul bor grannar. Men det intima grannskapet är bräckligt när det gäller hiv och aids. Visst pratas det om pandemin, övergripligt och ibland sakligt, men sällan personligt. Förutom kvinnan som jag mötte på gatan.

Där möts jag även en mängd budskap. Enorma reklamplatser har täckts av hiv och aids-organisationers ord. De riktar sig till unga och förespråkar avhållsamhet, trohet och säkrare sex. Längre ner i kvarteret finns mindre synliga budskap. Småföretagare utan någon marknadsföringsbudget klistrar istället upp sin reklam på husfasaden. Deras hem blir även en butik där Aloe vera-produkter säljs, en av åkommorna som naturprodukten hävdas bota är hiv
och aids. Det står så på husfasaden. Egenhändigt uppklistrade affischer fungerar istället som religösa budskap. En färgglad affisch presenterar pastorn James Mukisa och hans påstådda mirakel i en kommande healing-konferans mot hiv och aids.

Enligt FN är information botemedlet mot pandemin, eller åtminstånde en förebyggande profylax. Och Sydafrika är sannerligen informationsrikt, men det saknas likriktning. För icke-statliga organisationer är beteendeförändring vaccinet, för religösa grupper är tro vägen till friskhet och för regeringens företrädare är rödbetor och olivolja mediciner. En stor del av kampen mot pandemin försvinner i konflikter och motarbetas av missledande information. Samordning, samstämmighet och samförstånd saknas i Sydafrikas nya kamp. Där var tredje invånare befaras leva med hiv och aids.

DEN DÖDLIGA DENGUE

Jag trodde först att det var jet-lag. Hela min kropp kände obehag där jag satt och vred mig med febern i en flygstol. Jag hade gått på planet i Thailand, landet där jag blev smittad av dengue-feber.

Smärtan tycktes utgå från skelettet, en smärta som har gett sjukdomen öknamnet benknäckar-feber. Roten till det onda, som förökade sig i min kropp under plastpaketerade måltider och mellanlandningar, var myggorna. Dengue-febern smittas på samma sätt som malaria, skillnaden är att det sker på dagtid. Klimatet för bägge sjukdomar är tropiska. Och jag hade slutligen landat i Sverige.

Där kom feberyrorna och en termometer intygade att jag inte led av jet-lag. Vid ett senare besök på infektionskliniken fick jag min diagnos, en sjukdomsom saknade vaccin, profylax eller medicinering. Denguefebern var även dödlig. Antingen leder sjukdomsförloppet till slutet eller tillfrisknande. Avakta och observera, det var det enda som kunde göras. Blodprov med löpande blodplätts-kontroll pågick dagligen och efter några dagar sjönk lyckligtvis febern istället för mina blodvärden. Hettan, som tidigare kom inifrån, satte sig istället på min hud. Och utslag täckte hela min kropp. Röda prickar som drev mig rasande. Jag var på väg att klia mig självtill vansinne.

Jag bibehöll en känsla av odödlighet genom processen. Förutom för en stund. Då tänkte jag på döden, alla dem i min närhet. Då var oron omkring mig det som gjorde ont, min familjs farhågor och mina vänners frågor. Den stund då jag insåg det potentiella allvaret i min sjukdom, tog jag endel hälsobeslut. Sen kom slutligenförbättringen. Under några veckor gick jag från svaghet, till stabilitet och styrka. Och jag var frisk. Därefter följde jag succesivt mina beslut för att leva sunt på andra sidan av den dödliga dengue.

Skabb

Såhär i juletider vill jag gärna dela med mej av en egen sjukdomsupplevelse. Att ha skabb anses ju som jäkligt äckligt, skabbigt rent av utsagt. Det jag minns är att jag på en semester i danmark började klia mig över hela kroppen så otroligt mycket att mina föräldrar blev irriterade på mig, men när de märkte att jag inte kunde sluta så tog de med mig till farbror doktorn som i sin tur grävde fram ett litet kvalster ur min hand. Jag minns att vi fick en kräm som hela familjen skulle smörja in sig med och alla sängkläder och kläder skulle tvättas och vädras. Alla mina gosedjur fick bo på altanen ett tag (förutom en liten brun nalle som numera är min skabbnalle). Smärtan som uppstod av krämen på min sönderkliade hud var enorm och jag sprang runt som en naken galning överallt i huset. Men den gjorde mig skabbfri iaf! Tills jag återigen började leka med min kompis/granne som inte lyckats med samma sak, så allt återupprepade sig, dock var jag ordentligare och kliade inte lika mycket, vilket gjorde att krämen inte gjorde lika ont.


Skabbdjuren är små brun-vita kvalster med åtta ben som gräver ned sig i huden och lägger ägg. De lever i ungefär 30 dagar, på den tiden kan tjejerna lägga två till tre ägg om dagen, de kläcks snabbt och de nya skabben blir könsmogna efter ca 10 dagar. 300 miljoner fall av skabb förekommer runt om i världen, de som har störts risk att smittas är barn under 2 år. Kvalstret rör sig i gångar i huden och kan ta sig fram 2,5 cm per sekund. Sprids genom (långvarig)kroppskontakt. Klådan som man får av skabben är oftast värre på natten och vid bad. Symptomen är utslag och knottror på armbågar, knän, handlederna, mellan fingrarna, skinkorna, ljumsken, runt naveln, bröstvårtorna och externa genitalier. Det kan dröja 2-10 veckor innan det börjar klia från att man blivit smittat, men man kan smitta andra innan det börjat klia. För att bota det, uppsök doktor och få en rejäl kräm med go i! (obs, skabb från djur kan ej få fäste på människan)

ring of fire

Följande text är lite...intim! Så är ni känsliga ska ni kanske sluta läsa. Jag har sällan pratat om det, men någon gång måste man ju avdramatisera skiten.

För nästan elva år sedan, när jag var sjutton, blev jag ihop med min första "riktiga" pojkvän. Vi kan kalla honom Johan. Jag vet inte om jag var särskilt kär i Johan, men jag var lite glad att någon faktiskt ville vara ihop med mig och hoppades nog att jag skulle komma att bli kär. Eftersom jag hade, och fortfarande har, en väldigt tydlig idealbild av hur jag borde vara och agera så hade vi sex rätt snart, och utan något direkt finlir. Det gjorde ONT men blev bättre efter några gånger. Rätt normalt va?

Jag tänkte att det vore bra att äta p-piller, så en tripp till ungdomsmottagningen blev det och ett recept i handen.

Jag hade ätit p-piller i ungefär en vecka när det började. Efter ett ganska intensivt, ehm, umgänge fick jag lite ont. Lite skavsår tänkte jag. Men sen slutade det aldrig. Och sen började det klia, något infernaliskt. "Svamp" sa mamma farmaceuten och sen började några månader på ständig svampkur. För det gick ju inte över. Förhållandet tog slut, men kliandet fortsatte. Det kändes som att någon stack in nålar i underlivet på mig. Det värsta avtog efter att jag slutat med svampbehandlingarna, men fortfarande kände jag av det varje dag.

På hösten träffade jag Klas (fake name again) och skulle försöka ha sex med honom. Det gick inte. Det gjorde ont och funkade inte alls. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen som skickade mig till en specialist i en annan stad. De var jättesnälla men sa åt mig att sluta äta p-piller och att inte ha sex. Jag minns att jag grät hela vägen in till stationen (överdramatiserande tonåring... det var ju inte som att jag KUNDE ha sex ändå..). Pojkvännen var förstående men gjorde ändå slut efter ett par månader, och vid ett återbesök hos samma specialist hade jag blivit MYCKET bättre. Nu kändes det inget alls till vardags, men sex var det lögn att lyckas ha. Men det skulle snart bli helt bra lovade läkaren.

Men det blev ju inte så.

Och härifrån finns det inte mycket action att berätta om. Jag flyttade hemifrån och började på universitetet och någon gång på hösten tog jag kontakt med studenthälsans gynekolog. Han sa att det i stort sett bara var att vänta. Så jag gjorde det. Väntade och väntade. Vågade inte bli tillsammans med någon (säkert på grund av den där idealbilden - MAN MÅSTE JU HA SAMLAG), och om jag bara lät bli att tänka på det så märktes det ju inte ens. Men efter ytterligare en tid blev jag tipsad om en specialist och tog kontakt med honom. Av honom blev jag satt på antidepressiv medicin som skulle blockera smärtsignalerna, men av de blev jag bara fet och trött. Sen gjordes det en operation också, för att vidga slidmynningen lite så att jag skulle kunna ha sex utan att allting kom åt (det där låter jätteläskigt men är inte så farligt egentligen, men jag är inte så kunnig att jag kan förklara precis vad de gjorde). Sen skulle jag tillbaka på återbesök men det glömde de bort och då var jag så trött på gynekologer att jag också gjorde det.

Vid det här laget sa alltså herr specialist att jag förmodligen skulle kunna ha sex ändå, men det tyckte inte mitt huvud. Vid varje tillfälle då det skulle kunna hända spände jag mig som en fiolsträng. Och det förstår ju alla att det inte funkar då.

Tröstlöst? Jaaa.

Efter mycket om och men pallrade jag mig iaf till gynekologen för en cellprovstagning och allmän koll. Och kära värld: undersökningen gjorde inte ont! Och gynekologen kollade och testade noga och sa att "nää, du är nog frisk nu".

Bara sådär alltså. Tio år tog det. Och ett otal behandlingar, mediciner och salvor och allting kändes tröstlöst. Och så går det bara över. Och den sista friskförklaringen var det jag behövde för att jag skulle tro på det själv också.

Så nu är det bra, faktiskt. Jag har haft både samlag och förhållande. Jag äter till och med p-piller igen, och det fungerar. Ibland har det gjort lite ont och jag får vara försiktig då, och känna efter, och komma ihåg att jag ändå är känslig. Men för fem år sedan hade jag aldrig trott det, never ever.

Och alltså, det är fortfarande så himla vagt vad vestibulit egentligen är för något. Men min nuvarande gynekolog hävdar att folk inte får vestibulit längre (det är inte JAG som säger det alltså, om någon skulle bli upprörd och hävda motsatsen). För tio år sedan var det massor, nu är det inga. För tjugo år sedan hade alla äggstocksinflammation, det har ingen heller längre. Och ingen vet varför. Kan ingen lägga några miljarder på att FORSKA om det här?

Om någon vill veta mer om vestibulit kan man läsa här. Texten är några år gammal, men så här i efterhand tycker jag den låter väldigt vettig. När jag läste den "mitt i" hade jag svårare att känna igen mig. Men man är ju inte så objektiv då...

/Stina

Dagen då döden knackade på dörren

En dag då solen stod som högst på ens glänsande levnadshimmel kom ett enkelt läkarbesök att krossa allt. En sjukdom, ett syndrom, obotlig och ärftlig.

Det var ett besök hos en vanlig läkare som tog spinn, hon sa att allt inte stod riktigt rätt till med mina provsvar, jag får skicka till till en specialist helt enkelt. Några dagar senare satt jag i Dr. Ugglas fina rum och han förklarade pedagogiskt för mig:
- Du har Von Wilenbrands syndrom unga man, en blödarsjukdom, en ärftlig blödarsjukdom som gör att ditt blod inte koagulerar som det ska.
- Kommer jag dö?
- Hohoho skrockade han som jultomten själv, ne
j då men om du måste genomgå en operation måste du berätta om ditt syndrom eller om du råkar ut för en olycka. Om du vill kan du få en bricka att bära runt halsen, från karolinska sjukhuset, vill du det?
- Åh tänkte jag i alla denna hemskhet finns det iaf ett ljus, en present, gratis! Åh jag sa jag men någon bricka har jag inte fått. Någon bekräftelse på mitt handikapp har ännu inte kommit.

Så här skriver de på blödarsjukas riksförbund om min sjukdom:
Det finns tre huvudtyper av von Willebrands sjukdom och en rad undervarianter till dessa:

Typ 1, den milda formen, orsakas av sänkt koncentration av von Willebrandfaktorn. Typ 1 finns sannolikt hos cirka en procent av befolkningen. Endast ett par tusen fall har dock diagnostiserats.

Typ 2, orsakas av fel på von Willebrandfaktorn. Denna typ är mer ovanlig

Typ 3, innebär en total avsaknad av von Willebrandfaktorn och en kraftigt sänkt faktor VIII-halt.

Typ 2 leder ibland, och typ 3 leder alltid, till en svår form av sjukdomen. Svår form av von Willebrands sjukdom förekommer endast hos ett 50-tal personer i Sverige.

vidare:

Vid mild hemofili är risken liten för bestående rörelsehandikapp. Benämningen mild samt avsaknad av spontana blödningsbesvär gör att allvaret med mild hemofili kan underskattas både av de blödarsjuka själva och av vården. Därför saknas ibland beredskap att hantera de allvarliga blödningar som kan uppkomma även efter måttliga trauma eller ingrepp. Trauma mot skalle eller buk liksom operationer av alla slag kan leda till blödning med dödlig utgång även hos personer med mild hemofili, om inte behandling ges.

Vid von Willebrands sjukdom är slemhinneblödningar, t ex från näsa, tandkött, magtarmkanal, rikliga menstruationer samt blåmärken typiska. Blödningskomplikationer kan inträffa vid operationer och andra ingrepp om inte behandling ges. Personer med svår form av von Willebrand har dessutom samma symtom som vid svår hemofili med led- och muskelblödningar.

Det var länge sedan jag läste om min sjukdom men nu känner jag mig aningens sjukare än innan, kanske ska gå med i blödarsjukas riksförbund vem vet man kanske får fika....

Lev väl

Shy bladder

Det var ett par år sen som jag på något sätt (minns faktiskt inte hur) surfade in på en sida som handlade om kissproblem. Dvs en sida om folk som hade problem med att kissa under press. Oftast händer det på allmänna toaletter men problemet kan också uppstå hos vissa när de är på besök hos bekanta, eller helt enkelt bara är någon annanstans än hemma. Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag själv led av det här! Eller ja, det visste jag ju såklart redan innan jag surfade in på sidan, men jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara en sjukdom.

Paruresis är namnet på sjukdomen, men det är kanske mer känt som att man har en "shy bladder". Bara att ha ett namn på det hjälper faktiskt eftersom det då inte känns lika onormalt. Både män och kvinnor kan få det, ungefär 6% av befolkningen har det, och även om man inte vet exakt vad som orsakar så verkar det som att det är mer psykiskt än fysiskt.

För egen del brukar det bli jobbigt när man ska på toa t.ex. när man är på bio eller är ute på krogen eller en på fullpackad restaurang. Kort och gott så fort det kan tänkas vara kö utanför. Alla stressmoment gör det helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur kissnödig man än är, man kan hålla på att spricka men ändå inte få ur sig nåt bara för att någon står utanför. Jag vet inte hur många gånger jag fejkat en kissning, med spolning och allt, och sen låtsats att allt gick bra (detta ska dock inte förväxlas med att jag ofta blir kissnödig igen strax efter att jag gått, det kanske får bli ett annat inlägg...). Och hur många utekvällar eller biofilmer har inte blivit förstörda... Mitt favoritminne är nog när jag blev kissnödig redan innan jag skulle se Sagan om ringen på bio. Aj.

Om man känner att man måste göra något åt problemet kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi eller s.k. kissworkshops. I det senare samlas personer med liknande problem och kissar i grupp, för att på så sätt göra situationen mindre dramatisk. Jag känner inte att jag lider så enormt mycket av det här så därför har jag inte uppsökt någon vård. Det har faktiskt till och med blivit lite bättre på senare tid, dels för att jag nu har ett namn på min sjukdom men också för att jag diskuterat saken med andra som lider av paruresis. Har dock inte provat någon kissworkshop än.

Mer om paruresis kan man läsa här och här.

- kim