Jag är nyligen hemkommen från sydafrikanska aktivistkvarter, där gatorna har burit kampen för demokrati och jämlikhet. Men dagens kamp sker nu i tysthet. Apartheid har ersatts av aids, en sjukdom vars prevention hyschas ner av stigmatisering och diskriminering. I landets största kåkstad, Soweto, har begravningar trängt sig in i helgaktiviteterna. Tidningarnas dödsannonser domineras av unga ansikten, men bokstäverna A, I, D och S är inte tryckta. Då bokstäverna anknyts med synd och skam. Men det finns ändå de som pratar, antagligen för att tystnaden är så svår och isolerande.
Jag mötte en kvinna på en kåkstadsgata, som vänligt stannade till och började prata. Några av de första ord hon sa var: Jag är hiv-positiv. Jag blev rörd. Först för det förtroende hon gav mig, sen över det mod hon visade. Likt många andra invånare som lever med hiv och aids, så höll hon det hemligt för sin omgivning. I Soweto bildas kvarter av ihopparade hus, där tegelvillor och skjul bor grannar. Men det intima grannskapet är bräckligt när det gäller hiv och aids. Visst pratas det om pandemin, övergripligt och ibland sakligt, men sällan personligt. Förutom kvinnan som jag mötte på gatan.
Där möts jag även en mängd budskap. Enorma reklamplatser har täckts av hiv och aids-organisationers ord. De riktar sig till unga och förespråkar avhållsamhet, trohet och säkrare sex. Längre ner i kvarteret finns mindre synliga budskap. Småföretagare utan någon marknadsföringsbudget klistrar istället upp sin reklam på husfasaden. Deras hem blir även en butik där Aloe vera-produkter säljs, en av åkommorna som naturprodukten hävdas bota är hiv
och aids. Det står så på husfasaden. Egenhändigt uppklistrade affischer fungerar istället som religösa budskap. En färgglad affisch presenterar pastorn James Mukisa och hans påstådda mirakel i en kommande healing-konferans mot hiv och aids.
Enligt FN är information botemedlet mot pandemin, eller åtminstånde en förebyggande profylax. Och Sydafrika är sannerligen informationsrikt, men det saknas likriktning. För icke-statliga organisationer är beteendeförändring vaccinet, för religösa grupper är tro vägen till friskhet och för regeringens företrädare är rödbetor och olivolja mediciner. En stor del av kampen mot pandemin försvinner i konflikter och motarbetas av missledande information. Samordning, samstämmighet och samförstånd saknas i Sydafrikas nya kamp. Där var tredje invånare befaras leva med hiv och aids.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
bra text!
jag känner igen mig i en del av det du skriver. när jag var där hörde jag inte någon yttra ett ord om hiv/aids förutom människor som faktiskt jobbar med dessa frågor.
men till skillnad från dig så såg jag inga "reklampelare" med budskap eller liknande heller, och om jag jämför med tex eritrea där jag såg en betydande del.
det enda som jag uppfattade kunde vara en slags signal till allmänheten var sangomornas reklam i "townshiptidningarna" om att de kunde bota hiv/aids.
Man undrar hur dom styrande i landet egentligen resonerar..
För dom kan väl inte på allvar vara så outbildade.
sydafrikas president sa väl för inte så länge sedan att hiv-epedemin berodde på homosexuella. och dessutom ha någon slags hälsominster som våldtar/har oskyddat sex med en hivpositiv kvinna och sedan påstår att man inte får hiv om man duschar efteråt. jo jag tror nog de är rätt okunniga. heh.
Regeringens Hiv och aids-policy är sannerligen förbryllande. Politikern som åtalades för våldtäkt var den dåvarande vice-presidenten Jacob Zuma. Han nekade till brott och friades, med erkännandet att han haft sex med den anmälande kvinnan som levde med Hiv. Ett virus som enligt vice-presidenten hade runnit av honom i duschen. Det är även skrämmande att denna man har varit ordförande för landets nationella Hiv och aids kommitté. En post som borde kräva ämneskunskap. Jacob Zuma kan bli Sydafrikas nästa president.
Skicka en kommentar