eksem - the story of my life. eh.

Det känns som att jag börjar få slut på egenupplevda sjukdomar eller defekter att skriva om men nu ska jag banne mig ta tjuren vid hornen och skriva om nått jag haft så länge jag kan minnas. Eksem på händerna är nog nämligen den sjukdom, eller vad man nu ska kalla det, som vid sidan av skolios har påverkat mig mest genom livet. Ja, jag inser att det låter lite töntigt för det är ju inte direkt någon nära-döden-upplevelse vi pratar om, men så är det. Jag skulle nämligen vilja påstå att eksem, eller hudsjukdomar överlag, är tämligen stigmatiserande eftersom det syns så väl utåt, ser äckligt ut och får en att framstå som en ohygienisk människa eller nått. Det är skämmigt helt enkelt! Detta trots att 20% av alla barn och var 12:e vuxen har någon form av eksem.

Jag minns på dagis när man skulle gå två och två i led någonstans så var det alltid ett visst ståhej om att jag skulle gå på högersidan om mig så min kamrat slapp hålla i min eksemhand. Första dagen i första klass bondade jag med hon som kom att bli min mest långvariga kompis under skoltiden genom att vi båda hade eksemhänder. Å anledningen till att jag skriver om det just nu är att jag faktiskt sedan några månader är helt eksemfri, vilket är värsta grejen då jag inte varit det på många många år!

(Förlåt att jag låter lite väl överdramatisk och lätt martyraktig i min eksemskildring, jag fnissar lite åt det själv... bara så ni vet, hehe.)

Hur som helst lite fakta är att det finns fem olika typer av eksem:
Kontakteksem - som kan vara både allergiskt och icke-allergiskt
Atopiskt eksem (böjveckseksem)
Seborroiskt eksem (mjälleksem)
Nummulärt eksem (myntformat välavgränsat eksem)
Hypostatiskt eksem (underbenseksem)

Jag skulle vilja klassa mitt eget eksem som atopiskt eksem fast kanske också kontakteksem, jag vet inte riktigt. Faktum är att bakgrunden till varför eksem uppstår är oklar men kyla utomhus och låg luftfuktighet inne försämrar samt alltför mycket duschande vilket torkar ut huden. Så fort jag vet att jag inte har tillgång till hudkräm så brukar jag undvika att tvätta händerna trots att det är ohygieniskt (eller, eh, eller det finns ju gränser såklart.. hehe) för jag vet att det är fan inte värt det då eksemet blir så mycket sämre direkt. Om man är utsatt för stress kan eksemet också bli värre.


Mikroorganismer (svampar och bakterier) kan spela en viktig roll både vid uppkomsten och försämringen av många eksem. Om man har en svampinfektion i huden kan detta ge upphov till ett allergiskt eksem vilket ofta drabbar händerna. En svamp som normalt finns på huden och kallas Pityrosporum ovale, kan ibland uppträda som ett allergen (allergiframkallande ämne) vid atopiskt eksem/böjveckseksem.

Eksemet yttrar sig oftast som rodnande, ibland vätskande, områden på huden. Det vanligaste är att huden kliar och är mycket torr. Jag brukar kunna se små blåsor under huden som kliar och sedan spricker och så blir det så småningom torrt och inte så trevligt.

Man behandlar eksemet genom en aldrig sinande mängd salvor och krämer för att hålla huden mjuk. Dessutom kan man få ett par heta bomullsvantar, eller hela outfits om man inte bara har handeksem, av vårdcentralen som man ska ha på sig för att inte klia när man sover. Salvor med varierande grad av hydrocortison är väl det vanligaste dock. För min del kan jag dock inte påstå att det har hjälpt så himla mycket. Det verkar snarare vara slumpen som avgör när det ska läka ut och när det ska komma tillbaka. Dock kan jag ju absolut se när det blir värre och bättre, men aldrig riktigt på egen hand få det att försvinna helt.

Ett tips som man ofta får är att "undvika det som man vet ger besvär". Bah! Hur lätt är det när precis allt allt allt verkar ge besvär? För mig kan jag dock konstatera att jobba inom vården med allt vad spritning av händerna det innebär är inte helt att rekommendera. Inte heller att hänga för mycket i solen. Eller lattja med smutsiga djur. Eller andra smutsiga saker. Å andra sidan så är det ju inte helt hett att tvätta händerna för mycket heller, så det där är ju ett litet dilemma.
Har ett minne från när jag var liten och min familj hade varit på semester vid västkusten och jag hade lekt med massa snäckor i solen på stranden. Dagen efter såg mina händer jättekonstiga ut och jag visade för mamma som blev lätt chockad då de mer eller mindre var täckta med var. Brrr. Så vi fick fara till vårdcentralen där jag fick bandage om ena handen har jag för mig.. Fast det låter ju lite konstigt när jag tänker på det.. Hm jaja.

Även om eksem inte är värsta farliga sjukdomen så kan jag ändå försäkra er om att det inte är kul med kliande, svidande sår som folk tittar på med lite lätt avsmak i blicken och som aldrig riktigt försvinner! I promise! Men å andra sidan kunde det ju kunna vara så mycket mycket mycket värre.

Om ni inte känner att ni fått nog av ekseminfo från denna mastodonttext (uppsats nästan) så kan jag rekommendera huden.nu (trots att den verkar väldigt uppenbart sponsrad från ett läkemedelsföretag) samt Allergi24 som jag inte kollat så mycket på än, men som verkar bra. Ingen av händerna på bilderna tillhör mig, men jag har ju sett ut på båda sätten.
Tjipp!

Får jag lov att fresta med lite spontan självamputation?

(eftersom anna varnade om diabetesbilden känner jag mig nödgad att varna om att man kan tycka bilderna här nedanför är äckliga.)

Det är natt och jag surfar spännande sjukdomar och tänkte delge er en liten lustig åkomma som heter Ainhum. Det innebär att en tå, oftast den femte, under en tio-årsperiod amputerar bort sig själv. Det sker genom att en ärrbildning, eller annan förändring i huden, i form av ett band drar ihop sig själv, tills tån lossnar. Det inträffar även bland fingrar men tår är vanligast och det förkommer främst på landsbygden i Afrika. Wikipedia menar att det är för att folk går barfota där, vilket jag tycker låter lite konstigt. Ainhum är för det mesta inte smärtsamt och det uppträder oftast symmetriskt på båda fötterna.

Man är osäker på bakgrunden till att folk drabbas av ainhum men det finns teorier om att det hela triggas igång genom att tån utsätts för ett trauma av något slag. Det finns i dagsläget inget botemedel för att förhindra sjukdomsförloppet.

Okej, all denna information är lite med reservation för att jag översätter medicinsk engelska lite för bokstavligt, felaktigt eller konstigt. Men här och här kan ni läsa mer och seriösare om ni är intresserade eller börjar ana varför era lilltår hänger och dinglar så konstigt.

ganglion cyst

det är en ganglion cyst som jag har haft på handen. det är en knöl, en ofarlig cysta (känns läskigt att säga att det är en cysta dock), som är vätskefyllda och som inte gör särskilt ont.

första gången jag fick min knöl var på mellanstadiet. antagligen så kom den efter att jag hade skadat handleden (minns exakt hur, på något sätt råkade min hand slängas in i en vägg på gympan, urk jag hatar verkligen gympa fortfarande). jag fick för mig att det var cancer (såklart) och gick och kollade upp det. innan jag ens hade kommit innanför dörren till läkaren så sa han vad det var. han berättade att på medeltiden trodde man att dessa knölar var ett tecken på att man hade haft att göra med djävulen och botemedlet var att slänga bibeln på den.

imponerad över det läkesättet gjorde jag typ likadant. inte riktigt med en bibel men eftersom knölen var mjuk och vätskefylld så gick det bra att trycka tillbaka den. det tog ett tag iof, man måste mjuka upp den och göra det i omgångar. gjorde inte särskilt ont heller, mer värt än att ha en ful knöl på handen.

fast det spelar ju ingen roll, de kommer tillbaka. i alla fall har min gjort det (jag döpte den till och med på mellanstadiet. bernt. heh.), ibland med år emellan och ibland med bara några månader.

jag fick tillbaka den i slutet av sommaren nu efter att inte ha haft på några år men för några veckor sedan, efter en föreläsning, så var den bara försvunnen! helt mystiskt. jag hade iof tryckt lite men inte så jättemycket. jag hade den på föreläsningen och sedan var den bara poof! borta. helt skumt.

jaja, bernt kommer väl tillbaka. som alltid.