här igen

igår var jag hos doktorn igen. den här gången var jag hos en kvinna jag inte varit hos förr. när hon läste min journal och såg mina 7-8 antibiotika jag provat det här året så blev hon... inte förfärad, men något ungefärligt så.

eftersom det inte är riktiga urinvägsinfektioner jag haft så tyckte hon att det inte direkt var så smart att behandla mig med antibiotika eftersom man blir immun efter ett tag. hon ville inte skriva ut något till mig och jag förstår det. jag kände mig nästan lite som en drogberoende, som att hon såg på mig som någon som fejkar för att komma åt medicin.

vi pratade rätt länge men jag fick väl inga direkta hopp. det känns på ett sätt hemskt att bara ge upp och försöka leva med de här symtomen. att vissa dagar ha så ont i magen att jag inte kan stå på benen och vissa dagar kissa blod. det som är positivt med att det inte är någon riktig uvi är att det antagligen inte är farligt och inte kan gå upp i njurarna.

det läkaren skrev ut åt mig nu är ett inflammationsdämpande/smärtlindrande medel (typ voltaren). om det inte fungerar så får jag bli remitterad vidare. dock så skrev jag ett inlägg idag på ett forum där jag beskrev mina symptom och jag fick en hel del svar från andra som också har exakt samma symptom. och de har helt enkelt fått lära sig att leva med det.

några tips fick jag dock som till exempel tranbärsjuice (själv tror jag inte på det eftersom jag druckit MÄNGDER, men folk upprepar det ju så...), att sluta med socker (socker är bränsle för bakterier), ta hand om min psykiska hälsa och äta/dricka sura saker.

jag har funderat på om det kan vara i samband med mens som jag mår dåligt men eftersom jag har pinsamt dålig koll på min mens så vet jag inte riktigt. jag vet iof inte vad det skulle kunna göra för skillnad att veta heller. det går att ta antinflammatoriskt (typ ipren, voltaren) men samtidigt vågar jag inte göra det för mycket heller eftersom det nästan inte är något läkemedel som längre biter på min huvudvärk.

fan jag känner mig så jävla... skruttig. och det känns en smula patetiskt att gång på gång skriva om detta. men tyvärr så har det blivit en stor störande del av mitt liv och det är så många delar av mig som jag måste vårda. och det är svårt. jag är trött och ledsen.

så min plan är väl ungefär att försöka med det läkemedlet jag fått nu. om det inte fungerar så får jag ta det vidare. om det inte heller ger något så blir det nog, tyvärr, homeopati (någon som har någon erfarenhet av det?).

eller så åker jag till afrika och tar hjälp av sangoma. det är det mest lockande.


(eller ska man kanske anmäla sig till den nya dokusåpan "diagnos okänd" som kommer gå på tv3? heh)

happy world aids day!

Idag är det 1a december vilket innebär World AIDS Day. Hipp hurra!

Här kan ni läsa om olika evenamng som kommer ske idag runt om i hela Sverige. Det är verkligen mycket på gång, så ta er en titt.

En sida som jag tycker är toppenbra när det kommer till lättillgänglig och vettig information om HIV/AIDS är Avert. De har även en särskild sida för World AIDS Day där de bland annat skriver följande:

"According to UNAIDS estimates, there are now 33.2 million people living with HIV, including 2.5 million children. During 2007 some 2.5 million people became newly infected with the virus. Around half of all people who become infected with HIV do so before they are 25 and are killed by AIDS before they are 35.

Around 95% of people with HIV/AIDS live in developing nations. But HIV today is a threat to men, women and children on all continents around the world.

Started on 1st December 1988, World AIDS Day is about raising money, increasing awareness, fighting prejudice and improving education. World AIDS Day is important in reminding people that HIV has not gone away, and that there are many things still to be done."

Hittade en gammal amerikansk poster från andra världskriget som varnar för könssjukdomar. De var sannerligen lite annorlunda på den tiden, fast samtidigt inte. Budskapet är ju fortfarande att "vem som helst kan vara drabbad".


Här en mer modern poster:

Nåväl, glad WAD 2008, vad ni nu än hittar på!

fuck you and all we been through

jag undrar om det är jättedåligt att självmedicinera sig själv?
särskilt med tabletter som man är allergisk mot?

det här är tredje gången på 5-6 veckor som jag har urinvägsinfektion. sist jag var hos läkaren (en ny) så började vi bråka om just medicineringen. och nu har jag typ... gett upp. helt.

jag hittade gamla piller hemma som jag slutade ta just pga överkänslighet. men jag orkar inte bry mig, jag är trött på att springa hos doktorn för jag blir ändå inte bra.
det är nästan så att jag hoppas att något allvarligt ska hända så att det får ett slut någon gång.

alla har blodbrist

jag var på hälsosamtal för några dagar sedan. jag trodde väl kanske att det skulle ge mig mer men jag har å andra sidan en förmåga att förminska mina problem rätt mycket.

jag är i en period nu när jag försöker att erkänna saker. dels för mig själv och dels för andra. jag har nu erkänt för mig själv att jag har ett slags... matproblem. närmare än så tänker jag inte beskriva det. jag trodde väl kanske att personen jag pratade med skulle reagera starkare på det än vad den gjorde men å andra sidan kanske den uteblivna reaktionen är något positivt också - att det inte är farligt.

de senaste månaderna har jag haft väldigt yrsel. jag har alltid varit trött men aldrig haft såhär mycket yrsel. och såklart, efter 10 år som vegetarian borde jag ju ha koll på vad jag bör äta och så men ja, å andra sidan finns det här problemet.

jag har alltså ganska kraftig järnbrist. inget livsfarligt osv osv men ändå, det ställer ju till problem. för att å andra sidan så mår jag inte bra (så oändligt trött) men å andra sidan måste jag verkligen försöka skärpa mina matvanor nu och börja tänka och liksom engagera mig. det är svårt.

vitaminpiller och så är ju bra men jag tycker att det är jobbigt också eftersom jag verkligen avskyr att ta tabletter (har väldigt svårt att svälja dem).

så läsare, jag undrar, har ni några supertips på hur jag ska få i mig så mycket järn som möjligt? era mest järnrika maträtter osv? så att jag blir bra SNART! (tålamod är inget för mig)
eller för all del, hur man övervinner, eh, "matproblem"?


och förresten, hur ligger det till med träning och sånt när man har olika brister i kroppen? hänger det bara på att man äter ordentligt och kompletterar träningen med det? eller ska man skippa träningen?

fan också

bara för det började läsa om uretrit och skrämde upp mig själv. uhu uhu.


(jag läste att om man har urinvägsinfektioner mer än 3 ggr/år så ska man börja förebygga dem. jag har haft urinvägsinfektion ungefär 5-6 ggr på typ 8 mån. skoj skoj)

(kanske ska döpa om den här bloggen till alla har urinvägsinfektion istället. det är ju vad som dominerat de senaste 6 månaderna i alla fall. heh.)

provsvar och lite annat

jag blev lite orolig när jag fick brev hem på posten från min läkare. det har jag nog aldrig fått förut, förutom kanske som barn när det var dags att gå på läkarbesök igen. fast det här brevet bekräftade egentligen bara det jag redan visste: jag har inte hepatit c!

fast å andra sidan hade jag nog inte blivit jätteförvånad om jag hade haft det heller. chanserna att ha det på grund utav blodtransfusionerna är mellan 0-5% men med min (o)tur så skulle jag ju kunnat ligga inom den procentandelen. det har jag ju typ gjort med andra saker i hela mitt liv.

jaja, hurra hurra osv. urinvägsinfektionen är borta också. selexid är nog den bästa medicinen jag fått mot det hittills. dock så ger jag det 1,5-2 månader innan det är tillbaka.

men gå och testa er alla ni som behöver!

gnäll

nej. det är inte så bra just nu.
jag är otroligt ledsen och nere, stressad, har feber, migrän och kissar blod.

slippa livet. vore skönt.

SE HIT, viktig info!

urinvägsinfektionsfri i alla fall nästan tre månader! nu är den tillbaka, tror jag. jag hoppas att det är det, det verkar jobbigt med något annat som ligger och lurar i de nedre regionerna.

men det var inte det jag skulle skriva. utan det här:

Fick du blod 1965–1991? Då bör du testa dig för hepatit C

på vårdguidens hemsida har det ett längre tag funnits en uppmaning att man ska gå och testa sig. tydligen så började man inte testa blodet förren 1992 så därför har det "slunkit" med hepatit. jag har innan skrivit om de olika hepatitsorterna men här kommer en uppdatering om just hepatit c.

det är ett virus som skapar leverinflammationer och om man går länge med denna infektion kan man få skrumplever. det finns även en risk för att få cancer i levern.
man bedömer att hepatit c främst smittas genom blod och att risken för smitta vid sexuella kontakter är mycket liten. läs mer om hepatit samt om hur man ska testa sig här.

så om ni har fått blod under denna tidsperiod. gå och testa er! jag fick rätt mycket blod i och med min leukemi som jag hade som barn men trots att jag vetat om den här informationen länge har jag inte testat mig. men nu jag försöka se till att det blir av (och hoppas på att jag är frisk)!

landstingsfråga

Hej alla ni allvetande SARS-läsare.
Jag tänkte för en gångs skull gå till doktorn och kolla upp en grej med min kropp. Icke-akut alltså. Det jag klurar på är om man då måste gå till doktorn i det landsting där man är skriven eller om man kan gå var som helst? Å om man får det, blir det dyrare att gå till doktorn i annat landsting än där man är skriven? Vet ni? För att vara så sjukdomsintresserad som jag är så vetjag nämligen skrämmande lite om hur sjukvården faktiskt funkar.
Tacksam för svar
/Eventuellt sjuk stenbock

dilemma

medicineringen bör avbrytas på grund utav överkänslighet. min husläkare är på semester och kan således inte skriva ut ny medicin åt mig. funderar på att stå ut med biverkningarna men vet inte vilket som är värst: att det gör ont av infektionen eller att jag får utslag och klåda. trött på det här, vill bli frisk en gång för alla.

tredje gången gillt

mitt liv präglas av siffran tre just nu. det här blir till exempel mitt tredje inlägg på raken som handlar om urinvägsinfektion (tror jag). samt som det är tredje gången på kort tid som jag har det.

jag kan berätta för alla som undrar att tranbärsjuice och citronvatten är en MYT! det finns inga som helst vetenskapliga bevis på att det fungerar. eller visst, vissa kanske blir hjälpta för att de dricker absurda mängder och på så sätt lurar ur bakterierna ur blåsan. mig hjälper det då inte, och jag har druckit tills jag vill kräkas.

jag var väl bra i kanske en vecka och sedan kom besvären igen. nu har jag gått i två-tre veckor utan att göra något emot det. jag har rannsakat internet på information men jag får inte fram något jag inte redan vet. jag gör ju inga fel! jag torkar mig rätt, kissar rätt, dricker mycket, har inte sex. jag tror inte det kan vara en könssjukdom och jag tror heller inte att jag har ett defekt urinrör.

men ändå, trots alla mina ihärdiga försök så känner jag av den konstanta svedan, trängningarna och ryggvärken. det värsta är att ju mer jag tänker på det, desto mer orolig blir jag och desto mer känner jag av den.

egentligen borde jag skrivit det här inlägget igår när jag var jättelåg och jättetrött men jag vill ändå citera något så jävla äckligt som jag läste på alternativ.nu i jakt på botemedel:
Rädsla ligger till grund för att utveckla uvi, om man löser upp rädslan (kan ligga bortom dagsmedvetande) och sätter in rätt naturmedicin så drar eländet bort.
Kvinnor som är känsligare (generellt sett) än män känslomässigt och i sitt nervsystem blir därmed lättast drabbade av denna åkomma.

behöver jag säga att det är en man som skrivit inlägget?
behöver jag säga att det är så jävla frustrerande att det verkar vara så enkelt att avfärda urinvägsinfektioner och skriva ut medicin på måfå?

urinvägsinfektion med nomadtendenser

för övrigt vill jag hänvisa till angelicas skitbra text om urinvägsinfektion. detta är ett bra exempel på att man ska ta det på allvar.

från sjukdomsbitterfittan

fatta att mer än hälften av alla sveriges kvinnor någon gång får urinvägsinfektion. 20-40% får återkommande infektioner. jag tillhör de 20-40%. jag läste någonstans att om män får urinvägsinfektion så är det mycket plågsamma än för kvinnor och det gör mig så jävla förbannad. jag kan tro att om en man kommer till läkaren med blåskatarrsymptom så tas det på tusen allvar, starka mediciner skrivs ut och en uppföljning föreslås. om man är kvinna och kommer med urinvägsinfektion, kom ihåg att det är mer än hälften som får uvi någon gång, så inte fan tas det på allvar. en axelrycking, ett paket antibiotika och sedan hej då.

jag googlade lite snabbt och hittade detta i läkartidningen: "Urinvägsinfektion hos kvinnor är vanligt men ofarligt." det är INTE ofarligt! visst, vissa självläker och så men om man har otur så kan det gå upp i njurarna och förstöra dem helt. man SKA ta det på allvar, man ska INTE försöka låta det gå bort av sig självt. skulle man säga så till en man? att, nä men det där är ofarligt, vänta ut det?

och ok, jag har själv tänkt så. jag tänkte så den här gången vilket resulterade att jag väntade i en och en halv vecka innan jag släpade mig till doktorn. jag drack mängder av tranbärsjuice och citronvatten och tänkte att äh, det går nog över. sen en dag fick jag så ont i magen att jag inte kunde stå på benen längre och tänkte tanken att jag skulle ta mig till akuten, men så fortsatte jag att tänka att "nej men inte kan man gå till akuten för en urinvägsinfektion". och troligtvis så "kan" man inte det. troligtvis kommer man få sitta på akuten i något dygn innan man får träffa en läkare. troligtvis kommer man inte bli särskilt trevligt bemött, kanske kommer man få höra att man skulle gått till vårdcentralen istället. och nu pratar jag för mig själv, men jag, på grund utav mitt kön, är såklart rädd för att ta plats i det offentliga rummet. om nu man kan kalla en akut för det. jag är rädd att min "kvinnosjukdom" ska ta upp plats och vara jobbig, att andra ska tycka att jag är jobbig. jag tror att det skulle vara självklarare för en kille med blåskatarr att gå till akuten och känna att det är självklart. för mig är det absolut inte självklart, trots att det borde vara det. om uvin är ofarlig, skitsamma egentligen, om jag är rädd och har ont så borde platsen på akuten också vara min.

i alla fall. fortsättningsvis står det i samma webbtidning: "Om det samtidigt saknas genitala symtom, flanksmärta och feber behövs inte någon urinundersökning. Diagnosen kan då ställas enbart på symtomen, så kallad empirisk diagnos."
gissa varför kvinnor får återkommande infektioner? för att det blir felmedicinerat för att testerna inte är pålitliga. för att det inte tas på allvar. vafan, hur svårt är det att ge en person en mugg som den får kissa i? allt labbet antagligen gör är att stoppa ner en sticka i det för att se förhöjda nitrit-värden eller andra förhöjda värden som kan betyda något annat (typ cancer). jag kan inte tänka mig att det är särskilt dyrt eller jobbigt. provsvaren tar typ en sekund att få fram.

jag vet inte, jag känner mig så jävla sur och bitter. jag var hos läkaren häromdagen för att jag har uvi igen. eller "du kan ha uvi, vi vet inte riktigt". nähä, nej, men vad bra då. fick några starka piller som jag måste ta 4 ggr om dagen i 5 dagar som jag mår skit av. TROTS att de inte vet om det är en infektion eller inte. när doktorn klämde på min mage så klämde han på ställen där jag inte visst eom att jag hade ont. han tittade oroligt på mig och frågade om jag hade sökt hjälp för mina magproblem innan. ja, sa jag, men de hittade ju inget. men faktum är att jag har ONT, inte bara i blåsan utan överallt. och det får mig som är paranoid att troatt det är något mer fel på mig än "bara" uvi. men det spelar ju ingen roll, jag är kvinna och således underprioriterad. uvi är ofarligt, gå hem och drick din transbärsjuice och klaga inte. jag slår vad om att man inte ens kan sjukskriva sig pga uvi, trots att ryggen värker, man kan få feber, magkramper, omöjlighet att kissa, svidande underliv etc etc.

om nu 20-40% får återkommande urinvägsinfektioner, tyder inte det på något då? tyder inte det på att något inte står rätt till i kroppen? tyder inte det på att medicinerna är skit eller att för många felmedicineras eller får fel diagnos? är det verkligen normalt att drygt 1,1 miljoner i sverige kvinnor får leva med det här? är det rätt?
det är tydligen rätt, eftersom det är en kvinnosjukdom. ingen bryr sig. ingen tar det på allvar trots att 2,25 miljoner kvinnor mår piss.

bara för att jag är tjej, betyder det att min kropp alltid ska vara fylld av smärta?

World Malaria Day

okej, det var fem dagar sen men grattis på världsmalariadagen i efterskott!

detta står som info vid videon på youtube: "Did you know that it would only take ONE DAY'S worth of Pentagon funding to provide protection against malaria for every man, woman, and child in Africa for five years? Don't take my word for it - economist Dr. Jeffrey Sachs (author of "The End of Poverty") did the math."

jag, en pillerjunkie?

jag gör en snabb inventarie av alla mina piller och dylikt hemma och konstaterar att dessa finns:

eeze - jag har på senare tid börjat fundera på om det är migrän jag drabbas av då och då (mer om det en annan gång) och tänkte prova dessa. tog min första igår när jag hade kraftig huvudvärk. vet inte riktigt hur de fungerade, jag somnade innan.

treo - med citrussmak såklart. ett av de läkemedel jag använder mest.

voltaren - stark och bra. trodde kanske att den skulle vara lite mer effektiv mot det där som jag tror är migrän men nja... ett av de läkemedel jag använder mest.

betasleep - receptfria sömntabletter från sydafrika. ett av de läkemedel jag använder mest.

stilnoct - receptbelagda sömntabletter, fast jag har typ bara en kvar

relana - något naturläkemedel mot oro och ångest. kan inte säga att det är en hit.

fludent - mot karies. ett av de läkemedel jag använder mest.

minifom - mot gaser. har inte provat, tror inte jag kommer göra det.

sen ligger det lite gamla malariatabletter (paludrine tex), magtabletter och antidepressiva och trängs med diverse geler (eh, gel i plural?) mot muskel- och ledvärk, alcogel och revaxör. en fin blandning.

hur ser ert förråd ut? vad används flitigast? samlar ni också på er precis som jag?


obs obs att vi på alla har sars inte är sponsrade av något läkemedelsföretag, så detta är inte direkt någon reklam :P

eksem - the story of my life. eh.

Det känns som att jag börjar få slut på egenupplevda sjukdomar eller defekter att skriva om men nu ska jag banne mig ta tjuren vid hornen och skriva om nått jag haft så länge jag kan minnas. Eksem på händerna är nog nämligen den sjukdom, eller vad man nu ska kalla det, som vid sidan av skolios har påverkat mig mest genom livet. Ja, jag inser att det låter lite töntigt för det är ju inte direkt någon nära-döden-upplevelse vi pratar om, men så är det. Jag skulle nämligen vilja påstå att eksem, eller hudsjukdomar överlag, är tämligen stigmatiserande eftersom det syns så väl utåt, ser äckligt ut och får en att framstå som en ohygienisk människa eller nått. Det är skämmigt helt enkelt! Detta trots att 20% av alla barn och var 12:e vuxen har någon form av eksem.

Jag minns på dagis när man skulle gå två och två i led någonstans så var det alltid ett visst ståhej om att jag skulle gå på högersidan om mig så min kamrat slapp hålla i min eksemhand. Första dagen i första klass bondade jag med hon som kom att bli min mest långvariga kompis under skoltiden genom att vi båda hade eksemhänder. Å anledningen till att jag skriver om det just nu är att jag faktiskt sedan några månader är helt eksemfri, vilket är värsta grejen då jag inte varit det på många många år!

(Förlåt att jag låter lite väl överdramatisk och lätt martyraktig i min eksemskildring, jag fnissar lite åt det själv... bara så ni vet, hehe.)

Hur som helst lite fakta är att det finns fem olika typer av eksem:
Kontakteksem - som kan vara både allergiskt och icke-allergiskt
Atopiskt eksem (böjveckseksem)
Seborroiskt eksem (mjälleksem)
Nummulärt eksem (myntformat välavgränsat eksem)
Hypostatiskt eksem (underbenseksem)

Jag skulle vilja klassa mitt eget eksem som atopiskt eksem fast kanske också kontakteksem, jag vet inte riktigt. Faktum är att bakgrunden till varför eksem uppstår är oklar men kyla utomhus och låg luftfuktighet inne försämrar samt alltför mycket duschande vilket torkar ut huden. Så fort jag vet att jag inte har tillgång till hudkräm så brukar jag undvika att tvätta händerna trots att det är ohygieniskt (eller, eh, eller det finns ju gränser såklart.. hehe) för jag vet att det är fan inte värt det då eksemet blir så mycket sämre direkt. Om man är utsatt för stress kan eksemet också bli värre.


Mikroorganismer (svampar och bakterier) kan spela en viktig roll både vid uppkomsten och försämringen av många eksem. Om man har en svampinfektion i huden kan detta ge upphov till ett allergiskt eksem vilket ofta drabbar händerna. En svamp som normalt finns på huden och kallas Pityrosporum ovale, kan ibland uppträda som ett allergen (allergiframkallande ämne) vid atopiskt eksem/böjveckseksem.

Eksemet yttrar sig oftast som rodnande, ibland vätskande, områden på huden. Det vanligaste är att huden kliar och är mycket torr. Jag brukar kunna se små blåsor under huden som kliar och sedan spricker och så blir det så småningom torrt och inte så trevligt.

Man behandlar eksemet genom en aldrig sinande mängd salvor och krämer för att hålla huden mjuk. Dessutom kan man få ett par heta bomullsvantar, eller hela outfits om man inte bara har handeksem, av vårdcentralen som man ska ha på sig för att inte klia när man sover. Salvor med varierande grad av hydrocortison är väl det vanligaste dock. För min del kan jag dock inte påstå att det har hjälpt så himla mycket. Det verkar snarare vara slumpen som avgör när det ska läka ut och när det ska komma tillbaka. Dock kan jag ju absolut se när det blir värre och bättre, men aldrig riktigt på egen hand få det att försvinna helt.

Ett tips som man ofta får är att "undvika det som man vet ger besvär". Bah! Hur lätt är det när precis allt allt allt verkar ge besvär? För mig kan jag dock konstatera att jobba inom vården med allt vad spritning av händerna det innebär är inte helt att rekommendera. Inte heller att hänga för mycket i solen. Eller lattja med smutsiga djur. Eller andra smutsiga saker. Å andra sidan så är det ju inte helt hett att tvätta händerna för mycket heller, så det där är ju ett litet dilemma.
Har ett minne från när jag var liten och min familj hade varit på semester vid västkusten och jag hade lekt med massa snäckor i solen på stranden. Dagen efter såg mina händer jättekonstiga ut och jag visade för mamma som blev lätt chockad då de mer eller mindre var täckta med var. Brrr. Så vi fick fara till vårdcentralen där jag fick bandage om ena handen har jag för mig.. Fast det låter ju lite konstigt när jag tänker på det.. Hm jaja.

Även om eksem inte är värsta farliga sjukdomen så kan jag ändå försäkra er om att det inte är kul med kliande, svidande sår som folk tittar på med lite lätt avsmak i blicken och som aldrig riktigt försvinner! I promise! Men å andra sidan kunde det ju kunna vara så mycket mycket mycket värre.

Om ni inte känner att ni fått nog av ekseminfo från denna mastodonttext (uppsats nästan) så kan jag rekommendera huden.nu (trots att den verkar väldigt uppenbart sponsrad från ett läkemedelsföretag) samt Allergi24 som jag inte kollat så mycket på än, men som verkar bra. Ingen av händerna på bilderna tillhör mig, men jag har ju sett ut på båda sätten.
Tjipp!

alla mår så kasst som jag

Jag är sjuk och uttråkad så tänkte att jag kan lika gärna uppdatera SARS även om jag knappt har något att skriva. Jag lider nämligen av något så ospännande som mild feber och halsont. Utanför är det just nu 23 grader och mina kombos tassar omkring i korta shorts och linnen medan jag hasar runt i duntofflor och tjocka luvtröjor. Med tillhörande fett hår, fnasiga läppar och konstiga rosslande ljud ur min strupe. Ja ni vet hur det är.

var är alla mina tjänare i tider som dessa?

Men något som kan få mig lite lättare till sinnet i min sjukdomsgnällighet är att tänka på alla ni andra som också är sjuka. Till exempel ni som har googlat er till Alla har SARS genom att söka på saker som låter oförskämt konstigt eller jobbigt. Några av mina favoriter, eller hur man nu ska uttrycka det, den senaste veckan:
"vita fläckar på fötter könssjukdom"
"urin luktar tonfisk doktor"
"böld i munnen"
"mögelost förstoppning"
Jag menar alltså inte att göra narr av er stackare som sökt på detta, och hoppas att vår sida kunde hjälpa er på något vis, men det känns faktiskt alltid lite bättre att se att man inte är den enda som har konstiga kroppsliga defekter här i världen!

Andra saker som får mig att sätta min svåra sjukdom i perspektiv är att tänka på (och läsa om, såklart) sjukdomar som folk runt omkring mig har just nu; vattkoppor, tarmvred och lungcancer. Jag önskar er snabb bättring!

visdom är överskattat

Tänk vad livet är spännande. Ja, ena dagen vaknar man upp och tycker det är lite jobbigt att man är trött för att nästa vakna upp och tycka att det är lite jobbigt att man har en stor, svullen och superöm böld i munnen som det kommer blod och var ur. Det hände mig idag nämligen. Efter att ha petat lite på bölden med tungan så sprack den och sjönk ihop och det kom massor av blod och var. Ja, så fräscht var det. Starten på en underbar dag alltså.

Jag misstänker ju starkt att det kommer sig av att jag börjat få en visdomstand. Det faktum att jag faktiskt får min första visdomstand vid 25-års ålder stör mig nästan (men bara nästan) mer än själva smärtan. Vafan liksom, jag trodde att jag hade klarat mig undan att få de små djävulsgaddarna! Tänkte att förutsättningarna var bra eftersom min far aldrig fått några.. Dessutom irriterar det mig att det ska hända saker med kroppen i denhär åldern. Puberteten är ju liksom tiden för kroppslig förändring annars. Nu är tiden för... förfall. Nåväl.

Min syster skrämde upp mig imorse och sa att jag genast skulle gå till doktorn för att få antibiotika för inflammationer i munnen sätter sig jättelätt i halsen eller i tungan (! ja det har hänt henne!) och det kändes ju inte så hett att tänka på. Å andra sidan känns det sällan så hett att tänka på att gå till doktorn, särskilt inte eftersom jag för närvarande inte bor i Sverige och inte riktigt vet vad saker som "var" och "böld" heter på engelska. Men efter att ha uppdaterat mitt ordförråd knatade jag iväg till studenthälsan här och fick prata med en sjuksyster som hette Donna och som sa åt mig att skölja med saltvatten i några dagar och om jag fick feber skulle jag genast komma tillbaka för att få antibiotika av doktorn. Sen fick jag lite smärtstillande Advil som låg i paket som var förvillande lika kondompaket. Givetvis hade min svullnad lagt sig lagom till att hon skulle titta mig i munnen, men det är väl en oskriven lag att man känner sig bättre i samma sekund som man går innanför dörrarna till sin doktor?

Nu har jag läst massa massa skräckhistorier om visdomständer och inflammationer och operationer och känner mig mer eller mindre skräckslagen. Vill inte! Ska nog vid närmare eftertanke genast gå och gurgla lite saltlösning igen... Det kan ju inte skada liksom. Har ni haft problem med era visdomständer? Hur gick det?

Liten faktaruta om visdomständer:

De fyra visdomständerna, som ligger längst bak i munnen, växer fram när du är mellan 18 och 26 år. Alla får inte sina visdomständer, cirka 25 procent saknar en eller flera av tänderna. Visdomständerna kan växa fel på grund av platsbrist, vilket kan ge problem. Sök upp din tandläkare om du får ont i tänderna. Visdomständerna ställer ibland till besvär på grund av sitt läge längst bak i munnen. De är svåra att komma åt med tandborsten, får hål som är svåra att laga och tandköttet infekteras lätt. Tänderna växer ibland långsamt och fel på grund av platsbrist och kan skada andra tänder. Visdomständer som ger eller kommer att ge problem tas bort. Däremot behöver du inte göra någonting om du har tillräckligt med plats så att tänderna kan växa ordentligt. Faktum är att visdomständerna inte längre behövs, eftersom maten nuförtiden är mycket mer lättuggad än den var förr.

alla har sars behöver hjälp!

fjärde dagen av feber och hosta och det enda jag kan konstatera är att hostmedicinen mollipect är fan det sämsta som någonsin funnits på denna jord. har ni tips på någon bra stark hostmedicin som är receptfri? slemlösande, antar jag.

Is death a lauging matter? Of corpse not.

Såhär i bokrea-tider tänkte jag att det kan vara på sin plats att rekommendera lite allaharsars-relaterade böcker. Jag fastnade för fyra stycken om farliga sjukdomar/hypokondri som verkar rätt lattjo. Tyvärr lär de ju inte finnas på bokrean, men smakar det så kostar det! Ehe.

The Hypochondriac's Guide to Life. And Death av Gene Weingarten och David Berry.

Kapitel 2 har titeln "Relax, Hypochondria Never Killed Anyone. Oh, Wait. Yes It Did." Hehe. Ett annat handlar om "How your doctor can kill you" och "Hiccups Can Mean Cancer" och även "Tumor. Rhymes with Humor". Verkar helt klart lovande!


The Hypochondriac's Pocket Guide to Horrible Diseases You Probably Already Have av Dennis DiClaudio

Med citat på baksidan som "Are you botherd by a persisent fewer and swelling? Beware... maggots are likely crawling under you skin. (see myiasis page 150)" är det klart man blir sugen!




I Told You I Was Ill: Adventures in Hypochondria av John O'Connell

Jag vet inte så mycket om denna bok mer än att den har en käck framsida och att de konstaterar att "From Darwin to Tolstoy, many of history's greatest writers and thinkers have been incorrigible hypochondriacs. They understood what too many of us have forgotten—you can only get better by imagining the worst." och det räcker gott för mig!

Hypochondriac's Handbook: An Illness For Every Occasion, A Disease For Every Symptom av John. M. Naish Eller om den heter Hypochondria Can Kill, den verkar finnas med båda titlarna.

Text på baksidan "Being short can cause early death. But being tall can kill, too. Blowing your nose could fracture your skull or simply make you deaf. And forget about romantic dinners - you might get lead poisoning from those crystal wineglasses."

De genomgående ömdömena för dehär böckerna är att de är jättebra och roliga men att om man inte var hypokondriker innan och oroade sig för saker så lär man sannerligen vara det efter att ha läst dem! Men det ska väl inte kunna hindra en riktig sjukdomsintresserad?

surprise surprise

jag är sjuk IGEN. hög feber. såklart kom den vid sämsta tidpunkten (tentor skriver ju inte sig själva som ni vet). konstigt nog känner jag mig rätt snygg ikväll (trots att jag luktar illa) och känner mig relativt pigg (örutom att jag fryser som fan och har ont i varenda ben i kroppen och att jag ynkar och vill bli omhändertagen) - det måste vara feberyra.


en fråga: vad ligger er normaltemperatur på? min ligger runt 36,5 vilket jag tycker är lågt. när jag var barn hade jag i alla fall runt 37,0.

sjukdomssamtal mellan mor och dotter

förlåt, jag måste verkligen få gnälla för jag tycker så otroligt synd om mig själv: jag ser ut som att jag har lepra. jag kanske har det?
eller eventuellt en konstig form av vattkoppor (har f.ö inte haft det, kan detta vara det?).

ringde till mamma för att få råd:
a: hej, minns du om jag haft nässelfeber någon gång som barn?
m: nej det tror jag inte att du har haft
a: jamen en gång hade jag ju utslag och du gick till doktorn med mig, minns du inte det?
m: nej, det tror jag inte att jag har gjort
a: men jag minns ju det
m: ja men det måste varit vääldigt länge sedan
a: mm... men ok, vattkoppor då, kan det vara det?
m: men det är du ju vaccinerad mot
a: eh... vattkoppor, inte mässlingen. jag tror inte man får vaccin mot vattkoppor
m: du fick det, du hade inga antikroppar mot det
a: mhm, tror inte riktigt det stämmer... men ok tror du att det kan vara från antibiotikan då som jag nyss ätit?
m: varför har du ätit det?
a: jag har haft urinvägsinfektion
m: varför då?
a: eh, jag vet inte, jag har det ibland
m: nej det minns jag aldrig att du har haft
a: alltså jag har haft det tusen gånger, både som barn och som tonåring
m: jaha, ja vissa får ju det om och om igen men inte alla!
a: nej men... tror du att det kan vara allergi mot det?
m: nej du har ju inte fått det förut...
a: nähä... ska jag smörja in mig helt i hydrokortison eller?
m: men nej! förresten finns det inte receptfritt
a: jo nu för tiden finns det det.
m: anna, jag vet inte, vänta tills imorgon och ring sjukvårdsupplysningen om det är likadant. men gå inte ut, det kan ju vara smittsamt!
a: mhm (här berättar jag inte att jag varit ute bland miljoner människor och särskilt barn)

min mamma är ju definivt inte en sjukdomsjunkie i alla fall.

fy fan jag ska aldrig mer gå ut, jag ska stanna hemma och klia ihjäl mig och bli den galna nässeltanten.

sjukdomsjunkien

nämen, hej igen.
i fredags tog jag min sista tablett mot uvi och idag känner jag mig kanske inte 100% men i alla fall runt 80% frisk i blåsområdet. men däremot så vaknade jag upp idag med röda kliande utslag över hela kroppen. blev lite förvånad och gick igenom gårdagens kost: paprika, veghamburgare, ketchup, senap, lite kladdkaka. alltså inget av det ovanliga. heller har jag inte nyligen bytt tvätt- eller sköljmedel så jag tror inte det är en allergisk reaktion mot det heller.

men så tittade jag i det lilla informationshäftet jag fick tillsammans med trimetoprim, dvs min antibiotika. en av de mindre vanliga biverkningarna är nässelutslag!
det måste det ju vara!

googlade och hittade den här informationen: Nässelutslag kan ha många olika orsaker. De kan till exempel bero på en infektion, överkänslighet mot vissa läkemedel, viss mat, insektsbett eller kontakt med giftiga ämnen i vissa växter, men i de flesta fall går det inte att hitta någon tydlig orsak till besvären.

Orsaker till nässelutslag hos vuxna:
Läkemedel: Penicillin, sulfa, acetylsalicylsyra, kodein, B-vitaminer, röntgenkontrastmedel.Födoämnen: Jordgubbar, skaldjur, tonfisk, mögelost, nötter, soja, kiwi, kombination skaldjur och vin.Insektsstick: Bi, geting.

Ses också vid elakartade sjukdomar och vid inflammatoriska bindvävssjukdomar (kollagenoser).
Ibland kommer nässelutslagen vid t.ex. stress och infektioner.

det som dock inte stämmer på mig är att utslagen är "upphöjda". de är snarare en del av huden och det är egentligen bara området kring nacken som kliar (förjävligt mycket). det passar dock in att jag precis haft en infektion och att jag genomgår en massa psykiskt tung stress just nu. det som är konstigt är att jag har aldrig aldrig fått en allergisk reaktion mot antibiotika förut och jag har ätit olika sorter ungefär en miljon gånger innan. vad händer med min kropp?

så, ganska snopet att efter en sjukdom få en annan (om det nu är nässelutslag). jag ser ut som att jag blivit invaderad av den sovjetiska röda arméen men tur så finns det ju kläder att täcka med eftersom jag tyvärr måste ut bland mänskligheten idag.

det blir spännande att se om jag får fler bieffekter i efterhand. bindhinneinflammation i ögat och hjärnhinneinflammation verkar ju spännande.


fy fan jag hatar allt. verkligen.

uvi

hej! det var länge sedan. det är väldigt dålig aktivitet på den här bloggen så därför har jag ett glädjande besked: jag är sjuk!

eller, ja, om urinvägsinfektion räknas som att vara sjuk. eller, ja, nästan urinvägsinfektion.

det var väl en sisådär 6-7 år sedan jag hade urinvägsinfektion senast. det hela började med otroliga kramper i den nedre magtrakten, nära underlivet. jag tänkte att jaja, det är nog ingen fara men mamma tvingade mig att gå till skolsköterskan. skolsköterskan var förfärad och tvingade mig samma dag som jag gick dig att åka 3 mil till en läkare som hon kände. efter det var det massa turer fram och tillbaka för urinvägsinfektinen försvann inte. när det hade gått runt ett halvår eller ett år av magvärk sa min mamma att det säkert var en tumör (hon är så diskret...) och tvingade mig att gå till en gynekolog. gynekologen var en hemsk kvinna som tyckte att jag sjåpade mig. "unga flickor som du får inte urinvägsinfektioner", sa hon. jag förstod ingenting, det är väl snarare jättevanligt? i varjefall var det ingen tumör utan bara en KRAFTIG förstoppning. jag blev hemskickad med laxoberal och med tankar på att jag aldrig mer skulle uppsöka en gynekolog igen (har jag heller inte gjort sen dess, heh).
magvärken släppte i och med att förstoppningen försvann men kom tillbaka efter några år. dock inte lika tydlig som förr. jag har alltid tänkt på att försöka sköta magen efter det (har dock inget avföringsschema som man kan se på ålderdomshem!). hursomhelst kom magontet tillbaka KRAFTIGT den senaste veckan och trots idogt bruk av laxoberal har den inte gett med sig. köpte ett urinvägsinfektionsprov på apoteket som visade att inte allt stod rätt till trots allt, funderade på att dricka mängder med tranbärsjuice eller rosta några umeboshiplommon som jag sedan maler ner till te men gick till doktorn ändå.

det första doktorn sa till mig "jaha så du väntar barn" och jag stirrade chockartat på henne och sa "eh nej! det hoppas jag inte". "nähä, jag bara undrade", sa hon. vadå, vad betyder det? att hon tycker att jag är tjock eller att "problem med att kasta vatten" (VEM använder fortfarande det uttrycket?! KISSA heter det!) tyder på en graviditet (tydligen har gravida lätt för att få uvi)? skulle jag inte SAGT att jag var gravid när jag sökte hjälp? eller kommit dit för att få reda på om jag var gravid?
nitriten (det speciella testet för uvi) visade inga bakterier men däremot en högre halt av vita blodkroppar i urinen. "vi antar att det är en liten infektion", sa hon. "men det betyder alltså att det kan vara något annat?", frågade jag och fick till svar "ja en flytning, men det spelar ingen roll för antibiotikan fungerar mot det också". vadå, VAD betyder det? vadå EN flytning? jag fattar ingenting. hur kan vita blodkroppar men inga bakterier visa på infektion? och vadå ANTA? och varför får jag de där konstiga magkramperna när normala symtom är tex sveda vid kissning? äh jag fattar ingenting, men det blev ju i alla fall ett ointressant inlägg av det!