här igen

igår var jag hos doktorn igen. den här gången var jag hos en kvinna jag inte varit hos förr. när hon läste min journal och såg mina 7-8 antibiotika jag provat det här året så blev hon... inte förfärad, men något ungefärligt så.

eftersom det inte är riktiga urinvägsinfektioner jag haft så tyckte hon att det inte direkt var så smart att behandla mig med antibiotika eftersom man blir immun efter ett tag. hon ville inte skriva ut något till mig och jag förstår det. jag kände mig nästan lite som en drogberoende, som att hon såg på mig som någon som fejkar för att komma åt medicin.

vi pratade rätt länge men jag fick väl inga direkta hopp. det känns på ett sätt hemskt att bara ge upp och försöka leva med de här symtomen. att vissa dagar ha så ont i magen att jag inte kan stå på benen och vissa dagar kissa blod. det som är positivt med att det inte är någon riktig uvi är att det antagligen inte är farligt och inte kan gå upp i njurarna.

det läkaren skrev ut åt mig nu är ett inflammationsdämpande/smärtlindrande medel (typ voltaren). om det inte fungerar så får jag bli remitterad vidare. dock så skrev jag ett inlägg idag på ett forum där jag beskrev mina symptom och jag fick en hel del svar från andra som också har exakt samma symptom. och de har helt enkelt fått lära sig att leva med det.

några tips fick jag dock som till exempel tranbärsjuice (själv tror jag inte på det eftersom jag druckit MÄNGDER, men folk upprepar det ju så...), att sluta med socker (socker är bränsle för bakterier), ta hand om min psykiska hälsa och äta/dricka sura saker.

jag har funderat på om det kan vara i samband med mens som jag mår dåligt men eftersom jag har pinsamt dålig koll på min mens så vet jag inte riktigt. jag vet iof inte vad det skulle kunna göra för skillnad att veta heller. det går att ta antinflammatoriskt (typ ipren, voltaren) men samtidigt vågar jag inte göra det för mycket heller eftersom det nästan inte är något läkemedel som längre biter på min huvudvärk.

fan jag känner mig så jävla... skruttig. och det känns en smula patetiskt att gång på gång skriva om detta. men tyvärr så har det blivit en stor störande del av mitt liv och det är så många delar av mig som jag måste vårda. och det är svårt. jag är trött och ledsen.

så min plan är väl ungefär att försöka med det läkemedlet jag fått nu. om det inte fungerar så får jag ta det vidare. om det inte heller ger något så blir det nog, tyvärr, homeopati (någon som har någon erfarenhet av det?).

eller så åker jag till afrika och tar hjälp av sangoma. det är det mest lockande.


(eller ska man kanske anmäla sig till den nya dokusåpan "diagnos okänd" som kommer gå på tv3? heh)