gnäll

nej. det är inte så bra just nu.
jag är otroligt ledsen och nere, stressad, har feber, migrän och kissar blod.

slippa livet. vore skönt.

uvi

hej! det var länge sedan. det är väldigt dålig aktivitet på den här bloggen så därför har jag ett glädjande besked: jag är sjuk!

eller, ja, om urinvägsinfektion räknas som att vara sjuk. eller, ja, nästan urinvägsinfektion.

det var väl en sisådär 6-7 år sedan jag hade urinvägsinfektion senast. det hela började med otroliga kramper i den nedre magtrakten, nära underlivet. jag tänkte att jaja, det är nog ingen fara men mamma tvingade mig att gå till skolsköterskan. skolsköterskan var förfärad och tvingade mig samma dag som jag gick dig att åka 3 mil till en läkare som hon kände. efter det var det massa turer fram och tillbaka för urinvägsinfektinen försvann inte. när det hade gått runt ett halvår eller ett år av magvärk sa min mamma att det säkert var en tumör (hon är så diskret...) och tvingade mig att gå till en gynekolog. gynekologen var en hemsk kvinna som tyckte att jag sjåpade mig. "unga flickor som du får inte urinvägsinfektioner", sa hon. jag förstod ingenting, det är väl snarare jättevanligt? i varjefall var det ingen tumör utan bara en KRAFTIG förstoppning. jag blev hemskickad med laxoberal och med tankar på att jag aldrig mer skulle uppsöka en gynekolog igen (har jag heller inte gjort sen dess, heh).
magvärken släppte i och med att förstoppningen försvann men kom tillbaka efter några år. dock inte lika tydlig som förr. jag har alltid tänkt på att försöka sköta magen efter det (har dock inget avföringsschema som man kan se på ålderdomshem!). hursomhelst kom magontet tillbaka KRAFTIGT den senaste veckan och trots idogt bruk av laxoberal har den inte gett med sig. köpte ett urinvägsinfektionsprov på apoteket som visade att inte allt stod rätt till trots allt, funderade på att dricka mängder med tranbärsjuice eller rosta några umeboshiplommon som jag sedan maler ner till te men gick till doktorn ändå.

det första doktorn sa till mig "jaha så du väntar barn" och jag stirrade chockartat på henne och sa "eh nej! det hoppas jag inte". "nähä, jag bara undrade", sa hon. vadå, vad betyder det? att hon tycker att jag är tjock eller att "problem med att kasta vatten" (VEM använder fortfarande det uttrycket?! KISSA heter det!) tyder på en graviditet (tydligen har gravida lätt för att få uvi)? skulle jag inte SAGT att jag var gravid när jag sökte hjälp? eller kommit dit för att få reda på om jag var gravid?
nitriten (det speciella testet för uvi) visade inga bakterier men däremot en högre halt av vita blodkroppar i urinen. "vi antar att det är en liten infektion", sa hon. "men det betyder alltså att det kan vara något annat?", frågade jag och fick till svar "ja en flytning, men det spelar ingen roll för antibiotikan fungerar mot det också". vadå, VAD betyder det? vadå EN flytning? jag fattar ingenting. hur kan vita blodkroppar men inga bakterier visa på infektion? och vadå ANTA? och varför får jag de där konstiga magkramperna när normala symtom är tex sveda vid kissning? äh jag fattar ingenting, men det blev ju i alla fall ett ointressant inlägg av det!

Urinvägsinfektion med nomadtendenser

Trots en intensiv huskur bestående av tranbärsjuice och minskat sockerintag började jag så smått acceptera att större delen av livet kretsade kring toaletten även om kissa var det jag minst av allt ville göra. Läkaren konstaterade urinvägsinfektion och erbjöd en ask penicillin. Köpte några paket tranbärsjuice på vägen hem också. Bara för att vara på den säkra sidan.

Någon vecka senare började livet bli normalt igen, även om smaklökarna förskrämt kröp ner mot halsmandlarna när jag råkade passera hyllan med Jokk bärdrycker på Ica.

De flesta som någon gång har haft urinvägsinfektion vet att det är en sjukdom som sällan nöjer sig med bara ett besök. Som novis på området var jag lyckligt ovetande om detta faktum när jag återigen upptäckte att livet blev så mycket enklare om det bedrevs inom en radie på max fem meter från närmsta toalett. En ny ask penicillin och mer tranbärsjuice.

När jag fick ont i magen blev det juicen som fick skulden. Tydligen hade smaklökarna emigrerat till njurtrakten och bedrev vilda protester därifrån. Till slut började upproret ta sig former som fick Göteborgskravallerna att lika söndagsskolan och kissnödigheten blev sekundär. Men det var säkert inget att oroa sig för. Så länge jag satt rak som en eldgaffel med ryggen i 90 graders vinkel eller framåtböjd som ett s var det i alla fall ganska okej. Det måste finnas en naturlig förklaring. Kanske gaser? Det har man ju läst om folk som får dunderont i magen och så är det bara gasbildning som trycker på tarmar och inälvor. Det vore ju pinsamt att gå till doktorn bara för att upptäcka lite fis på villovägar.

På nästa vända till sjukhuset tog man temp och nytt kissprov och petade och klämde så tårarna sprutade. Det var inte bara smaklökarna som flyttade runt, urinvägsinfektionen hade börjat vandra uppåt och sökte just nu uppehållstillstånd i mina njurar. Jag hade googlat på både blåskatarr och urinvägsinfektion och visste att njurbäckeninflammation var en allvarligare form där bakterierna kan sprida sig ut i blodet. Med feberfrossa och dödsångest satt jag med en nummerlapp i handen och väntade på den förlösande antibiotikan. Länsade lägenheten på filtar, täcken och tjocka tröjor men kunde inte stänga ute kylan. Per telefon fick min pojkvän råd av jourhavande sjukpersonal att stoppa i mig Alvedon och ta tempen minst en gång i timmen. En konformad plastbit som regelbundet stacks in i örat blev därmed min huvudsakliga fredagsunderhållning.

Akuten var tom på folk när vi kom dit. Sköterskans termometer visade på nästan 40 grader och jag var övertygad om att jag skulle dö. Mer kissprov och blodprover tills armarna kändes dränerade. Antibiotikan sprutades rätt in i venerna. Med dropp, fyra sjukhusfiltar och ett glas saft fick jag en egen plats på njurmottagningen. Orkade inte fråga om de hade tranbärsjuice.

Ultraljudet visade att njurarna var utom fara men febern ville inte ge med sig. Ökad dos antibiotika, massa Alvedon och en hel helg i sjukhusmiljö visade sig göra susen. Köpte tranbärsjuice på vägen hem. Bara för att vara på den säkra sidan.

Angelica Wilhelmsson

godartad prostataförstoring vs prostatacancer

fick en fråga av en läsare om prostatacancer. han undrade om det finns något som heter godartad prostataförstoring och vad som isåfall är skillnaden mellan det och prostatacancer.

jag har letat lite på nätet och funnit några svar.

det FINNS något som heter godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi, benign prostatahypertrofi). det är vanligt hos män över 50 år. det innebär att ny prostatavävnad sker mitt i prostatan, där urinröret passerar. det blir en blockerande känsla, mannen kan få svårt att urinera normalt. detta går att bota med hyvling, då skär läkaren bort den nya vävnaden undan för undan.

prostatacancer är i form av celler som växer i prostatan, och man behöver inte märka av några symtom på jättelänge. man kan även blanda ihop prostatacancer med den godartade varianten eftersom båda gör att det blir svårt att urinera normalt. det man då ska göra är att gå till läkaren som kan fastställa diagnosen. om cancern däremot har hunnit sprida sig innan man upptäckt den/uppsökt läkare så finns andra symptom som smärtor från ryggkotor och bäckenben.

det är den vanligaste sjukdomen bland män i sverige. 9000 män om året blir diagnostiserade med prostatacancer och ca 2300 män dör av det.

så, hoppas du har fått svar på din fråga och tveka inte att uppsöka läkare om du märker av dessa symtom!


ps. kändes lite konstigt att skriva om det här ämnet faktiskt...

Alla har SORKFEBER

Jag har hela julen funderat på någon julrelaterad sjukdom att skriva om här men jag kom inte på någon, utom möjligtvis nån form av övergödning, eh. Men så hörde jag på typ Landet runt eller något att det utbrutit en epidemi av sorkfeber i Västerbotten. Jag kände att då måste jag ju givetvis ta mitt samhällsansvar och varna allmänheten.

Sorkfeber går även under namnen sorkpest, nephropathia epidemica eller norrlandsnefrit. Viruset sprids via inandning av damm som förorenats av sorkars urin och avföring. Sjukdomen smittar inte direkt från människa till människa. Watch out om ni märker att ni har feber, en allmän sjukdomskänsla och/eller svåra buk- och ryggsmärtor. Ibland kan man även få minskade urinmängder på grund av njurpåverkan och viss minskad förmåga till blodkoagulation kan märkas.

Nu har jag en dålig och en bra nyhet till er som tror er vara drabbade. Den dåliga är att att det inte finns något botemedel!!! Den bra nyheten är att dödligheten bara är 1% (sjukdomen läker vanligtvis ut av sig själv och man behandlar bara symtomen) och att sjukdomen i princip bara finns norr om Dalälven (och söder om Skåne).

Så om ni känner att ni nog är drabbade av Sorkfeber föreslår jag att ni först beger er till en doktor och sedan anmäler er till Smittskyddsinstitutet eftersom Sorkfeber enligt smittskyddslagen är en anmälningspliktig sjukdom. Smittskyddsinstitutet föreslår även att ni anmäler er till länsveterinären. Vidare kan ni även anmäla er som gästbloggare hos mig eller Anna så kan ni få skriva om det här.
Lycka till!

Shy bladder

Det var ett par år sen som jag på något sätt (minns faktiskt inte hur) surfade in på en sida som handlade om kissproblem. Dvs en sida om folk som hade problem med att kissa under press. Oftast händer det på allmänna toaletter men problemet kan också uppstå hos vissa när de är på besök hos bekanta, eller helt enkelt bara är någon annanstans än hemma. Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag själv led av det här! Eller ja, det visste jag ju såklart redan innan jag surfade in på sidan, men jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara en sjukdom.

Paruresis är namnet på sjukdomen, men det är kanske mer känt som att man har en "shy bladder". Bara att ha ett namn på det hjälper faktiskt eftersom det då inte känns lika onormalt. Både män och kvinnor kan få det, ungefär 6% av befolkningen har det, och även om man inte vet exakt vad som orsakar så verkar det som att det är mer psykiskt än fysiskt.

För egen del brukar det bli jobbigt när man ska på toa t.ex. när man är på bio eller är ute på krogen eller en på fullpackad restaurang. Kort och gott så fort det kan tänkas vara kö utanför. Alla stressmoment gör det helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur kissnödig man än är, man kan hålla på att spricka men ändå inte få ur sig nåt bara för att någon står utanför. Jag vet inte hur många gånger jag fejkat en kissning, med spolning och allt, och sen låtsats att allt gick bra (detta ska dock inte förväxlas med att jag ofta blir kissnödig igen strax efter att jag gått, det kanske får bli ett annat inlägg...). Och hur många utekvällar eller biofilmer har inte blivit förstörda... Mitt favoritminne är nog när jag blev kissnödig redan innan jag skulle se Sagan om ringen på bio. Aj.

Om man känner att man måste göra något åt problemet kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi eller s.k. kissworkshops. I det senare samlas personer med liknande problem och kissar i grupp, för att på så sätt göra situationen mindre dramatisk. Jag känner inte att jag lider så enormt mycket av det här så därför har jag inte uppsökt någon vård. Det har faktiskt till och med blivit lite bättre på senare tid, dels för att jag nu har ett namn på min sjukdom men också för att jag diskuterat saken med andra som lider av paruresis. Har dock inte provat någon kissworkshop än.

Mer om paruresis kan man läsa här och här.

- kim