Trots en intensiv huskur bestående av tranbärsjuice och minskat sockerintag började jag så smått acceptera att större delen av livet kretsade kring toaletten även om kissa var det jag minst av allt ville göra. Läkaren konstaterade urinvägsinfektion och erbjöd en ask penicillin. Köpte några paket tranbärsjuice på vägen hem också. Bara för att vara på den säkra sidan.
Någon vecka senare började livet bli normalt igen, även om smaklökarna förskrämt kröp ner mot halsmandlarna när jag råkade passera hyllan med Jokk bärdrycker på Ica.
De flesta som någon gång har haft urinvägsinfektion vet att det är en sjukdom som sällan nöjer sig med bara ett besök. Som novis på området var jag lyckligt ovetande om detta faktum när jag återigen upptäckte att livet blev så mycket enklare om det bedrevs inom en radie på max fem meter från närmsta toalett. En ny ask penicillin och mer tranbärsjuice.
När jag fick ont i magen blev det juicen som fick skulden. Tydligen hade smaklökarna emigrerat till njurtrakten och bedrev vilda protester därifrån. Till slut började upproret ta sig former som fick Göteborgskravallerna att lika söndagsskolan och kissnödigheten blev sekundär. Men det var säkert inget att oroa sig för. Så länge jag satt rak som en eldgaffel med ryggen i 90 graders vinkel eller framåtböjd som ett s var det i alla fall ganska okej. Det måste finnas en naturlig förklaring. Kanske gaser? Det har man ju läst om folk som får dunderont i magen och så är det bara gasbildning som trycker på tarmar och inälvor. Det vore ju pinsamt att gå till doktorn bara för att upptäcka lite fis på villovägar.
På nästa vända till sjukhuset tog man temp och nytt kissprov och petade och klämde så tårarna sprutade. Det var inte bara smaklökarna som flyttade runt, urinvägsinfektionen hade börjat vandra uppåt och sökte just nu uppehållstillstånd i mina njurar. Jag hade googlat på både blåskatarr och urinvägsinfektion och visste att njurbäckeninflammation var en allvarligare form där bakterierna kan sprida sig ut i blodet. Med feberfrossa och dödsångest satt jag med en nummerlapp i handen och väntade på den förlösande antibiotikan. Länsade lägenheten på filtar, täcken och tjocka tröjor men kunde inte stänga ute kylan. Per telefon fick min pojkvän råd av jourhavande sjukpersonal att stoppa i mig Alvedon och ta tempen minst en gång i timmen. En konformad plastbit som regelbundet stacks in i örat blev därmed min huvudsakliga fredagsunderhållning.
Akuten var tom på folk när vi kom dit. Sköterskans termometer visade på nästan 40 grader och jag var övertygad om att jag skulle dö. Mer kissprov och blodprover tills armarna kändes dränerade. Antibiotikan sprutades rätt in i venerna. Med dropp, fyra sjukhusfiltar och ett glas saft fick jag en egen plats på njurmottagningen. Orkade inte fråga om de hade tranbärsjuice.
Ultraljudet visade att njurarna var utom fara men febern ville inte ge med sig. Ökad dos antibiotika, massa Alvedon och en hel helg i sjukhusmiljö visade sig göra susen. Köpte tranbärsjuice på vägen hem. Bara för att vara på den säkra sidan.
Angelica Wilhelmsson
2 kommentarer:
gud vad läskigt.. fast spännande att läsa om! vad beror det på att det sprider sig till njuren helt plötsligt? är det bara otur liksom, eller är det något man kan göra för att undvika det?
jag har haft njurbäckeninflammation. det resulterade i veckliga besök på sjukhuset tillsammans med nålstick och röntgenmaskiner. även slangar upp i urinröret skedde.
såhär på senare år är jag livrädd för sprutor.
bra du inte hade njurbäckeninflammation.
Skicka en kommentar