från sjukdomsbitterfittan

fatta att mer än hälften av alla sveriges kvinnor någon gång får urinvägsinfektion. 20-40% får återkommande infektioner. jag tillhör de 20-40%. jag läste någonstans att om män får urinvägsinfektion så är det mycket plågsamma än för kvinnor och det gör mig så jävla förbannad. jag kan tro att om en man kommer till läkaren med blåskatarrsymptom så tas det på tusen allvar, starka mediciner skrivs ut och en uppföljning föreslås. om man är kvinna och kommer med urinvägsinfektion, kom ihåg att det är mer än hälften som får uvi någon gång, så inte fan tas det på allvar. en axelrycking, ett paket antibiotika och sedan hej då.

jag googlade lite snabbt och hittade detta i läkartidningen: "Urinvägsinfektion hos kvinnor är vanligt men ofarligt." det är INTE ofarligt! visst, vissa självläker och så men om man har otur så kan det gå upp i njurarna och förstöra dem helt. man SKA ta det på allvar, man ska INTE försöka låta det gå bort av sig självt. skulle man säga så till en man? att, nä men det där är ofarligt, vänta ut det?

och ok, jag har själv tänkt så. jag tänkte så den här gången vilket resulterade att jag väntade i en och en halv vecka innan jag släpade mig till doktorn. jag drack mängder av tranbärsjuice och citronvatten och tänkte att äh, det går nog över. sen en dag fick jag så ont i magen att jag inte kunde stå på benen längre och tänkte tanken att jag skulle ta mig till akuten, men så fortsatte jag att tänka att "nej men inte kan man gå till akuten för en urinvägsinfektion". och troligtvis så "kan" man inte det. troligtvis kommer man få sitta på akuten i något dygn innan man får träffa en läkare. troligtvis kommer man inte bli särskilt trevligt bemött, kanske kommer man få höra att man skulle gått till vårdcentralen istället. och nu pratar jag för mig själv, men jag, på grund utav mitt kön, är såklart rädd för att ta plats i det offentliga rummet. om nu man kan kalla en akut för det. jag är rädd att min "kvinnosjukdom" ska ta upp plats och vara jobbig, att andra ska tycka att jag är jobbig. jag tror att det skulle vara självklarare för en kille med blåskatarr att gå till akuten och känna att det är självklart. för mig är det absolut inte självklart, trots att det borde vara det. om uvin är ofarlig, skitsamma egentligen, om jag är rädd och har ont så borde platsen på akuten också vara min.

i alla fall. fortsättningsvis står det i samma webbtidning: "Om det samtidigt saknas genitala symtom, flanksmärta och feber behövs inte någon urinundersökning. Diagnosen kan då ställas enbart på symtomen, så kallad empirisk diagnos."
gissa varför kvinnor får återkommande infektioner? för att det blir felmedicinerat för att testerna inte är pålitliga. för att det inte tas på allvar. vafan, hur svårt är det att ge en person en mugg som den får kissa i? allt labbet antagligen gör är att stoppa ner en sticka i det för att se förhöjda nitrit-värden eller andra förhöjda värden som kan betyda något annat (typ cancer). jag kan inte tänka mig att det är särskilt dyrt eller jobbigt. provsvaren tar typ en sekund att få fram.

jag vet inte, jag känner mig så jävla sur och bitter. jag var hos läkaren häromdagen för att jag har uvi igen. eller "du kan ha uvi, vi vet inte riktigt". nähä, nej, men vad bra då. fick några starka piller som jag måste ta 4 ggr om dagen i 5 dagar som jag mår skit av. TROTS att de inte vet om det är en infektion eller inte. när doktorn klämde på min mage så klämde han på ställen där jag inte visst eom att jag hade ont. han tittade oroligt på mig och frågade om jag hade sökt hjälp för mina magproblem innan. ja, sa jag, men de hittade ju inget. men faktum är att jag har ONT, inte bara i blåsan utan överallt. och det får mig som är paranoid att troatt det är något mer fel på mig än "bara" uvi. men det spelar ju ingen roll, jag är kvinna och således underprioriterad. uvi är ofarligt, gå hem och drick din transbärsjuice och klaga inte. jag slår vad om att man inte ens kan sjukskriva sig pga uvi, trots att ryggen värker, man kan få feber, magkramper, omöjlighet att kissa, svidande underliv etc etc.

om nu 20-40% får återkommande urinvägsinfektioner, tyder inte det på något då? tyder inte det på att något inte står rätt till i kroppen? tyder inte det på att medicinerna är skit eller att för många felmedicineras eller får fel diagnos? är det verkligen normalt att drygt 1,1 miljoner i sverige kvinnor får leva med det här? är det rätt?
det är tydligen rätt, eftersom det är en kvinnosjukdom. ingen bryr sig. ingen tar det på allvar trots att 2,25 miljoner kvinnor mår piss.

bara för att jag är tjej, betyder det att min kropp alltid ska vara fylld av smärta?

uvi

hej! det var länge sedan. det är väldigt dålig aktivitet på den här bloggen så därför har jag ett glädjande besked: jag är sjuk!

eller, ja, om urinvägsinfektion räknas som att vara sjuk. eller, ja, nästan urinvägsinfektion.

det var väl en sisådär 6-7 år sedan jag hade urinvägsinfektion senast. det hela började med otroliga kramper i den nedre magtrakten, nära underlivet. jag tänkte att jaja, det är nog ingen fara men mamma tvingade mig att gå till skolsköterskan. skolsköterskan var förfärad och tvingade mig samma dag som jag gick dig att åka 3 mil till en läkare som hon kände. efter det var det massa turer fram och tillbaka för urinvägsinfektinen försvann inte. när det hade gått runt ett halvår eller ett år av magvärk sa min mamma att det säkert var en tumör (hon är så diskret...) och tvingade mig att gå till en gynekolog. gynekologen var en hemsk kvinna som tyckte att jag sjåpade mig. "unga flickor som du får inte urinvägsinfektioner", sa hon. jag förstod ingenting, det är väl snarare jättevanligt? i varjefall var det ingen tumör utan bara en KRAFTIG förstoppning. jag blev hemskickad med laxoberal och med tankar på att jag aldrig mer skulle uppsöka en gynekolog igen (har jag heller inte gjort sen dess, heh).
magvärken släppte i och med att förstoppningen försvann men kom tillbaka efter några år. dock inte lika tydlig som förr. jag har alltid tänkt på att försöka sköta magen efter det (har dock inget avföringsschema som man kan se på ålderdomshem!). hursomhelst kom magontet tillbaka KRAFTIGT den senaste veckan och trots idogt bruk av laxoberal har den inte gett med sig. köpte ett urinvägsinfektionsprov på apoteket som visade att inte allt stod rätt till trots allt, funderade på att dricka mängder med tranbärsjuice eller rosta några umeboshiplommon som jag sedan maler ner till te men gick till doktorn ändå.

det första doktorn sa till mig "jaha så du väntar barn" och jag stirrade chockartat på henne och sa "eh nej! det hoppas jag inte". "nähä, jag bara undrade", sa hon. vadå, vad betyder det? att hon tycker att jag är tjock eller att "problem med att kasta vatten" (VEM använder fortfarande det uttrycket?! KISSA heter det!) tyder på en graviditet (tydligen har gravida lätt för att få uvi)? skulle jag inte SAGT att jag var gravid när jag sökte hjälp? eller kommit dit för att få reda på om jag var gravid?
nitriten (det speciella testet för uvi) visade inga bakterier men däremot en högre halt av vita blodkroppar i urinen. "vi antar att det är en liten infektion", sa hon. "men det betyder alltså att det kan vara något annat?", frågade jag och fick till svar "ja en flytning, men det spelar ingen roll för antibiotikan fungerar mot det också". vadå, VAD betyder det? vadå EN flytning? jag fattar ingenting. hur kan vita blodkroppar men inga bakterier visa på infektion? och vadå ANTA? och varför får jag de där konstiga magkramperna när normala symtom är tex sveda vid kissning? äh jag fattar ingenting, men det blev ju i alla fall ett ointressant inlägg av det!

hjälp mig!

jag har haft så jävla ont i magen i över en månad nu!

okej, min mage har alrig blivit riktigt normal sedan jag var i eritrea för några år sedan. oscar tog med sig amöbadysentri därifrån (som han också skrivit om på alla har sars) så ni kan ju förstå att klimatet för magen där kanske inte var det bästa.

hur som helst så har jag alltid tagit det som stressymptom (magkatarr) och försökt behandla mig själv med losec (receptfria). och ja, det har väl fungerat ibland men just nu känner jag inte riktigt för att försöka ge mig på något sånt eftersom symptomen för magkatarr (förutom magkramper: sura uppstötningar och halsbränna) inte riktigt stämmer in. det skulle vara konstigt om det var amöba också (symptom: magkramp, smärtor vid avföring, blodiga diaréer) eftersom det inte känns helt allvarligt.

det är alltså inget ihållande magont jag pratar om, utan snarare några gånger om dagen får jag liknande magknip som sitter i ungefär en halv minut. ibland kommer de med snabba mellanrum men håller sig sedan borta resten av dagen. i don't know what to do. jag KÄNNER mig inte stressad, jag har ätit BRA när jag varit borta (bättre än hemma) och jag känner mig inte sjuk i övrigt liksom.

så kära läsare, har någon något tips på vad det kan vara eller vad jag ska göra åt det? jag är inget stort fan av att ta piller, enbart flytande form går ner (och samarin känns inte som det ideala. köpte förresten syadafrikanskt samarin med äpplesmak, så jävla äckligt. två av biverningarna var att man kunde få magkramper och hamna i koma).

lyssna till ditt hjärta

förra veckan var jag övertygad om att jag höll på att få en hjärtinfarkt. jag vet jag vet, inte jättemånga tjugotreåringar som får det men eftersom jag har hjärtproblem i familjen/släkten så jag kunde inte tänka så logiskt. det gick till och med så långt att jag fick be en kompis följa med mig och göra någonting (minns inte vad) för att jag trodde att jag skulle få infarkten på någon gata någonstans och det skulle bli så jobbigt om ingen hämtade hjälp.

det var en stickande känsla utav dess like i hjärtat samt en brännande känsla i bröstkorgen. stickandet var inte direkt ihållande utan mer att den överraskade mig då och då. särskilt när jag skrattade eller skulle lyfta på någonting.

efter en snabb diagnos (ställd av mig själv, såklart) så insåg jag nog att det inte var hjärtinfarkt eftersom smärtan höll sig runt bröstkorgen och spred sig inte ut i armarna tex.
men istället hittade jag andra möjliga orsaker till mitt problem: hjärtsäcks- eller hjärtmuskelinflammation (komplikation av infektioner) eller eventuell lungsäcksinflammation (komplikation av lunginflammation eller uppkommen av allergi).

lungsäcksinflammationen tog jag bort ganska snabbt. jag har inte haft lunginflammation och inte ens feber på tusen år. däremot är jag konfunderad över den andra. även trots att stickandet i hjärtat är borta så den brännandende känslan bakom bröstkorgen kvar. fast egentligen mest bara när jag tänker på jobbiga saker och blir stressad över någonting. alltså antagligen ett rent stressyndrom men som börjar gå överstyr. är det någon annan som känner igen detta? bör jag kolla upp det iaf trots att jag inte visar några andra tecken på infektioner (säg helst nej)? är jag bara hypokondrisk?

såhär står det på vårdguiden om hjärtsäcks- och hjärtmuskelinflammation:
Inflammationen kan vara ett allvarligt och livshotande tillstånd, men i de flesta fall är det en ofarlig sjukdom med lindriga symtom. Kontakta akutmotagning på sjukhus om du känner en skarp, skärande smärta bakom bröstbenet, speciellt om du samtidigt har tecken som tyder på en infektion.


ska förtränga detta lite och lägga mig och läsa agneta pleijels "drottningens chirurg" (som säkert är jättebra att läsa just i detta stadiet av hypokondri...) (kanske recenserar jag den sedan). god natt.

sömnproblem

ja jag har ju obviously sömnproblem. nu är klockan tre på morgonen och jag kan inte alls sova, och så har det varit de senaste veckorna, månaden, månaderna, jag minns inte.

så vad beror då detta på?
läkare tror ofta att det är stress som ligger bakom. stressen gör att det inte finns en chans för kroppen att koppla av.

vad kan man göra åt det?
man ska inte lägga sig förren man känner sig trött. man ska varva ner två timmar innan man går och lägger sig för att kroppen ska kunna hinna bli tillräckligt avslappnad. man ska älta INNAN man går och lägger sig (tack för det tipset liksom). man ska undvika koffeinhaltiga drycker samt socker sex (!) timmar innan man går och lägger sig.

sömnproblem kan vara skadligt för hälsan. risken för diabetes och fetma ökar. tydligen så är det så att vid sömnrubbningar så aktiveras stresshormoner som i sin tur stör sockeromsättningen i kroppen. tex så finns det ett ämne i kroppen som heter leptin som har stor betydelse för aptiten. när den störs så blir suget efter fet och sockerrik mat större.

jag har faktiskt börja tänka på de här sakerna. jag försöker ta promenader, jag undviker socker på kvällarna och jag lägger mig inte förren jag är trött. men ändå hjälper det inte. jag känner mig uppsvullen och konstig och jag antar att det är stressen. men hur fan ska man älta allt innan man går och lägger sig? jag vill inte älta alls. nä, det är väl bara att vänta ut det.

tack och godnatt (as if...).