hjälp mig!

jag har haft så jävla ont i magen i över en månad nu!

okej, min mage har alrig blivit riktigt normal sedan jag var i eritrea för några år sedan. oscar tog med sig amöbadysentri därifrån (som han också skrivit om på alla har sars) så ni kan ju förstå att klimatet för magen där kanske inte var det bästa.

hur som helst så har jag alltid tagit det som stressymptom (magkatarr) och försökt behandla mig själv med losec (receptfria). och ja, det har väl fungerat ibland men just nu känner jag inte riktigt för att försöka ge mig på något sånt eftersom symptomen för magkatarr (förutom magkramper: sura uppstötningar och halsbränna) inte riktigt stämmer in. det skulle vara konstigt om det var amöba också (symptom: magkramp, smärtor vid avföring, blodiga diaréer) eftersom det inte känns helt allvarligt.

det är alltså inget ihållande magont jag pratar om, utan snarare några gånger om dagen får jag liknande magknip som sitter i ungefär en halv minut. ibland kommer de med snabba mellanrum men håller sig sedan borta resten av dagen. i don't know what to do. jag KÄNNER mig inte stressad, jag har ätit BRA när jag varit borta (bättre än hemma) och jag känner mig inte sjuk i övrigt liksom.

så kära läsare, har någon något tips på vad det kan vara eller vad jag ska göra åt det? jag är inget stort fan av att ta piller, enbart flytande form går ner (och samarin känns inte som det ideala. köpte förresten syadafrikanskt samarin med äpplesmak, så jävla äckligt. två av biverningarna var att man kunde få magkramper och hamna i koma).

sömnproblem

ja jag har ju obviously sömnproblem. nu är klockan tre på morgonen och jag kan inte alls sova, och så har det varit de senaste veckorna, månaden, månaderna, jag minns inte.

så vad beror då detta på?
läkare tror ofta att det är stress som ligger bakom. stressen gör att det inte finns en chans för kroppen att koppla av.

vad kan man göra åt det?
man ska inte lägga sig förren man känner sig trött. man ska varva ner två timmar innan man går och lägger sig för att kroppen ska kunna hinna bli tillräckligt avslappnad. man ska älta INNAN man går och lägger sig (tack för det tipset liksom). man ska undvika koffeinhaltiga drycker samt socker sex (!) timmar innan man går och lägger sig.

sömnproblem kan vara skadligt för hälsan. risken för diabetes och fetma ökar. tydligen så är det så att vid sömnrubbningar så aktiveras stresshormoner som i sin tur stör sockeromsättningen i kroppen. tex så finns det ett ämne i kroppen som heter leptin som har stor betydelse för aptiten. när den störs så blir suget efter fet och sockerrik mat större.

jag har faktiskt börja tänka på de här sakerna. jag försöker ta promenader, jag undviker socker på kvällarna och jag lägger mig inte förren jag är trött. men ändå hjälper det inte. jag känner mig uppsvullen och konstig och jag antar att det är stressen. men hur fan ska man älta allt innan man går och lägger sig? jag vill inte älta alls. nä, det är väl bara att vänta ut det.

tack och godnatt (as if...).

Shy bladder

Det var ett par år sen som jag på något sätt (minns faktiskt inte hur) surfade in på en sida som handlade om kissproblem. Dvs en sida om folk som hade problem med att kissa under press. Oftast händer det på allmänna toaletter men problemet kan också uppstå hos vissa när de är på besök hos bekanta, eller helt enkelt bara är någon annanstans än hemma. Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag själv led av det här! Eller ja, det visste jag ju såklart redan innan jag surfade in på sidan, men jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara en sjukdom.

Paruresis är namnet på sjukdomen, men det är kanske mer känt som att man har en "shy bladder". Bara att ha ett namn på det hjälper faktiskt eftersom det då inte känns lika onormalt. Både män och kvinnor kan få det, ungefär 6% av befolkningen har det, och även om man inte vet exakt vad som orsakar så verkar det som att det är mer psykiskt än fysiskt.

För egen del brukar det bli jobbigt när man ska på toa t.ex. när man är på bio eller är ute på krogen eller en på fullpackad restaurang. Kort och gott så fort det kan tänkas vara kö utanför. Alla stressmoment gör det helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur kissnödig man än är, man kan hålla på att spricka men ändå inte få ur sig nåt bara för att någon står utanför. Jag vet inte hur många gånger jag fejkat en kissning, med spolning och allt, och sen låtsats att allt gick bra (detta ska dock inte förväxlas med att jag ofta blir kissnödig igen strax efter att jag gått, det kanske får bli ett annat inlägg...). Och hur många utekvällar eller biofilmer har inte blivit förstörda... Mitt favoritminne är nog när jag blev kissnödig redan innan jag skulle se Sagan om ringen på bio. Aj.

Om man känner att man måste göra något åt problemet kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi eller s.k. kissworkshops. I det senare samlas personer med liknande problem och kissar i grupp, för att på så sätt göra situationen mindre dramatisk. Jag känner inte att jag lider så enormt mycket av det här så därför har jag inte uppsökt någon vård. Det har faktiskt till och med blivit lite bättre på senare tid, dels för att jag nu har ett namn på min sjukdom men också för att jag diskuterat saken med andra som lider av paruresis. Har dock inte provat någon kissworkshop än.

Mer om paruresis kan man läsa här och här.

- kim