Det började kanske på hösten, jag tror det var 2002. Jag var ofta törstig, drack mycket och sprang på toaletten. Mot slutet av januari började jag förstå att något var fel, jag började bli matt och må dåligt. Jag hade verkligen de typiska diabetessymptomen. Törstig, toalettbesök hela tiden, kramp i vaderna och så vidare. Vad tror ni sjukvårdsupplysningen sa när jag ringde dem? Sa de: "Ojoj, åk genast till sjukhuset, det där låter inte bra!"? Knappast. Vad tror ni min vårdcentral sa? Jag fick en tid typ tre veckor senare. Vid det laget skulle jag ha varit död.
Efter ytterligare någon dag tog jag och min dåvarande flickvän bussen till akuten. Blodsockernivån hög som fan, uttorkad och så vidare. Jag låg på intensiven i ett dygn tror jag. När man har hämtat sig får man vara på sjukhuset i runt 14 dagar. Stabilisera blodsockret och lära sig om diabetes. Kostvanor, insulinsprutor och blodsockermätning.
Jag har då diabetes typ 1. Det innebär att min kropp har slutat producera eget insulin, eller producerar för lite. Detta beror på en autoimmun reaktion mot de celler som producerar insulin. Grattis, ditt eget immunförsvar dödar celler som är livsnödvändiga...
Typ 2 innebär att insulinet inte tas upp lika bra kan man väl säga. Det finns andra typer också, men 1 och 2 är de vanligaste.
Vad är då riskerna med diabetes? På kort sikt kan man få för lågt blodsocker, s.k . insulinkänning eller känning. Man blir matt, kallsvettas och blir ofta hungrig. Detta kan leda till att man förlorar medvetandet, och i värsta fall kan man dö. I praktiken känner man oftast av när det håller på att hända, och kan äta lite godis eller läsk eller något annat med socker i. Detta är jag personligen inte så orolig för, jag märker alltid när mitt blodsocker börjar bli för lågt.
Värre är det med för hög blodsocker nivå. Det är inte farligt på kort sikt, men väl på lång. Njurar och blodcirkulationen kan ta stryk. Blindhet, sämre känsel i fötter och händer, impotens och så vidare. Inget roligt scenario tyvärr. Det gäller alltså att hålla sin blodsockernivå på "lagom".
Hur har diabetesen påverkat mitt liv? Inte så mycket. Jag äter nog lite bättre än vad jag skulle göra annars. Men det är nog det enda. Jag tog inte diagnosen så hårt. Sånt som händer liksom. Jag har heller inga problem med att trycka kanyler i mig själv, och injiciera tillväxthormon (som insulin faktiskt är) fyra gånger om dagen, eller sticka mig i fingret och mäta mitt blodsocker.
Jag måste erkänna att jag nog inte sköter min diabetes så bra som jag kunde, och att jag faktiskt måste sköta den i alla fall lite bättre. Av någon anledning har jag svårt att komma mig för att mäta mitt blodsocker. Det och att jag gillar sötsaker sätter lite käppar i hjulen för mig. Men å andra sidan kan man ju alltid leva bättre, gymma mer, äta nyttigare, vara snällare, ge pengar till behövande och så vidare. Att sköta min diabetes är något jag siktar på att bli bättre på, men man vill ju ha ett liv också...
2 kommentarer:
bra text och vad skönt att du inte känner att det påverkar ditt liv supermycket. som sjukdomsjunkie borde jag kanske veta detta, men alltså... vad är insulin egentligen? jag har aldrig riktigt fattat det.
Insulin är som sagt ett tillväxthormon som kroppen behöver för att kunna ta upp glukosen i blodet. Man brukar likna insulinet vid en nyckel som behövs för att öppna dörren och släppa in glukoset in i cellen. Utan glukos får cellen ingen energi har jag för mig.
Skicka en kommentar