Följande text är lite...intim! Så är ni känsliga ska ni kanske sluta läsa. Jag har sällan pratat om det, men någon gång måste man ju avdramatisera skiten.
För nästan elva år sedan, när jag var sjutton, blev jag ihop med min första "riktiga" pojkvän. Vi kan kalla honom Johan. Jag vet inte om jag var särskilt kär i Johan, men jag var lite glad att någon faktiskt ville vara ihop med mig och hoppades nog att jag skulle komma att bli kär. Eftersom jag hade, och fortfarande har, en väldigt tydlig idealbild av hur jag borde vara och agera så hade vi sex rätt snart, och utan något direkt finlir. Det gjorde ONT men blev bättre efter några gånger. Rätt normalt va?
Jag tänkte att det vore bra att äta p-piller, så en tripp till ungdomsmottagningen blev det och ett recept i handen.
Jag hade ätit p-piller i ungefär en vecka när det började. Efter ett ganska intensivt, ehm, umgänge fick jag lite ont. Lite skavsår tänkte jag. Men sen slutade det aldrig. Och sen började det klia, något infernaliskt. "Svamp" sa mamma farmaceuten och sen började några månader på ständig svampkur. För det gick ju inte över. Förhållandet tog slut, men kliandet fortsatte. Det kändes som att någon stack in nålar i underlivet på mig. Det värsta avtog efter att jag slutat med svampbehandlingarna, men fortfarande kände jag av det varje dag.
På hösten träffade jag Klas (fake name again) och skulle försöka ha sex med honom. Det gick inte. Det gjorde ont och funkade inte alls. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen som skickade mig till en specialist i en annan stad. De var jättesnälla men sa åt mig att sluta äta p-piller och att inte ha sex. Jag minns att jag grät hela vägen in till stationen (överdramatiserande tonåring... det var ju inte som att jag KUNDE ha sex ändå..). Pojkvännen var förstående men gjorde ändå slut efter ett par månader, och vid ett återbesök hos samma specialist hade jag blivit MYCKET bättre. Nu kändes det inget alls till vardags, men sex var det lögn att lyckas ha. Men det skulle snart bli helt bra lovade läkaren.
Men det blev ju inte så.
Och härifrån finns det inte mycket action att berätta om. Jag flyttade hemifrån och började på universitetet och någon gång på hösten tog jag kontakt med studenthälsans gynekolog. Han sa att det i stort sett bara var att vänta. Så jag gjorde det. Väntade och väntade. Vågade inte bli tillsammans med någon (säkert på grund av den där idealbilden - MAN MÅSTE JU HA SAMLAG), och om jag bara lät bli att tänka på det så märktes det ju inte ens. Men efter ytterligare en tid blev jag tipsad om en specialist och tog kontakt med honom. Av honom blev jag satt på antidepressiv medicin som skulle blockera smärtsignalerna, men av de blev jag bara fet och trött. Sen gjordes det en operation också, för att vidga slidmynningen lite så att jag skulle kunna ha sex utan att allting kom åt (det där låter jätteläskigt men är inte så farligt egentligen, men jag är inte så kunnig att jag kan förklara precis vad de gjorde). Sen skulle jag tillbaka på återbesök men det glömde de bort och då var jag så trött på gynekologer att jag också gjorde det.
Vid det här laget sa alltså herr specialist att jag förmodligen skulle kunna ha sex ändå, men det tyckte inte mitt huvud. Vid varje tillfälle då det skulle kunna hända spände jag mig som en fiolsträng. Och det förstår ju alla att det inte funkar då.
Tröstlöst? Jaaa.
Efter mycket om och men pallrade jag mig iaf till gynekologen för en cellprovstagning och allmän koll. Och kära värld: undersökningen gjorde inte ont! Och gynekologen kollade och testade noga och sa att "nää, du är nog frisk nu".
Bara sådär alltså. Tio år tog det. Och ett otal behandlingar, mediciner och salvor och allting kändes tröstlöst. Och så går det bara över. Och den sista friskförklaringen var det jag behövde för att jag skulle tro på det själv också.
Så nu är det bra, faktiskt. Jag har haft både samlag och förhållande. Jag äter till och med p-piller igen, och det fungerar. Ibland har det gjort lite ont och jag får vara försiktig då, och känna efter, och komma ihåg att jag ändå är känslig. Men för fem år sedan hade jag aldrig trott det, never ever.
Och alltså, det är fortfarande så himla vagt vad vestibulit egentligen är för något. Men min nuvarande gynekolog hävdar att folk inte får vestibulit längre (det är inte JAG som säger det alltså, om någon skulle bli upprörd och hävda motsatsen). För tio år sedan var det massor, nu är det inga. För tjugo år sedan hade alla äggstocksinflammation, det har ingen heller längre. Och ingen vet varför. Kan ingen lägga några miljarder på att FORSKA om det här?
Om någon vill veta mer om vestibulit kan man läsa här. Texten är några år gammal, men så här i efterhand tycker jag den låter väldigt vettig. När jag läste den "mitt i" hade jag svårare att känna igen mig. Men man är ju inte så objektiv då...
/Stina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
vilken bra text! jag har en vän med vestibulit som det också gick över för "bara sådär". jag tycker det är extremt spännande med sjukdomar som läkarna inte vet särskilt mycket om. ja, inte så spännande om man har det själv förstås, men spännande liksom att det... finns överhuvudtaget. jag har på något sätt växt upp i tron att läkarvetenskapen vet och har koll på alla sjukdomar som finns och om de inte vet så beror det på att det är en dålig läkare och inte på att man vet lite om sjukdomen överhuvudtaget.
jag håller med, bra (och viktig) text! däremot så tror jag inte att det handlar om att tex vestbulit är relativt okänt för vetenskapen utan att eftersom det är en sjukdom som drabbar kvinnor så läggs det inte ner resurser på det (vilket iof kan resultera att läkare inte får lära sig så mkt om det kanske). som tex endometris. vad jag har hört så är det rätt många kvinnor som är drabbade av det men man hör ju liksom aldrig någonting.
Jupp.. Ett ex har endometrios, och har haft det extremt jobbigt under många år. Hemskt att det är så snålt med forskning på kvinnosjukdomar. Man kan ju inte räkna med att dom bara försvinner.. som med vestibuliten.
Kul med såna mirakel dock. Magiskt!
på ungdomsmottagningen sa de att vestibulit är vanligt bland bisexuella tjejer (gärna med övervikt åt det lesbiska hållet) så jag tar det som att min kropp talar om för mig att jag inte borde vara med snubbar. operation verkar läskigt då, operera in sig i heteronormen?
Anonym: Jag har aldrig hört det förut, och aldrig hört talas om någon undersökning som skulle påstå något sånt heller. Jag tror att pratar crap på din ungdomsmottagning, om du ursäktar. Om du dras till kvinnor istället för män, fine, men det visar sig nog på andra sätt än med vestibulit.
Operation är alltid läskigt och man ska inte joxa runt i onödan där bland alla nerver, men jag skulle då inte dra in heteronormen i just den diskussionen. Folk kommer att vilja ha sex oavsett vad som händer med heteronormen. Penetrerande eller openetrerande. Och gör det ont är det inte bra oavsett läggning. That's it.
Jag hade också vestibulit i ett tiotal år och plötsligt var det bara borta. Visst, jag är lite känslig fortfarande, men det gör inte ALLS lika ont som det HAR gjort. Att vestibulit skulle ha med sexuell läggning att göra låter VERKLIGEN som bullshit. Herregud.
Tvivlar också på att tjejer "inte längre drabbas" - för så sent som två år sen hade Aftonbladet en löpsedel om just vestibulit. Jag tror ungefär lika många är drabbade fortfarande, faktiskt - men jag hoppas det inte är så.
En väldigt skum sjukdom är det iaf, och jobbig som fan. Men vilken lättnad det är när man blir frisk!
Skicka en kommentar