Amöba från Afrika

Jag har egentligen ingen gedigen sjukdomshistoria, jag fick von willenbrantssyndrom vid 18 års ålder, halsfluss när jag var 17 och sen har det egentligen inte varit speciellt mycket mer. Kanske var det på grund av detta som ansåg mig vara odödlig när jag under en resa till Eritrea 2004 som jag åt och drack i stort sett allt. Varken jag eller min vän Hanna verkade bli sjuka så vi åt det mesta, borstade tänderna i kranvatten och jag åt till och med mjukglass som experter brukar varna för är det värsta man kan äta. Hanna, tror jag, blev lite krasslig men med mig tyckte jag inte riktigt hände något. Jo jag kanske blev lite dålig i magen men så var jag mitt ute i en öken och åt bara linser och pasta så det var väll egentligen inte så konstigt? När jag sedan kom hem tog det vanliga livet vid, jag slutade skolan flyttade till Linköping och sedan vidare till Göteborg. Först i februari 2005 började jag fundera på om något var allvarligt fel, jag hade gått ner lite i vikt och jag fick rejäla magkramper så ofta som en gång om dagen ibland. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som beordrade mig att genast uppsöka en läkare vilket jag gjorde. När han fick höra att jag vart i Afrika fick läkaren spel och gjorde vad som kändes som alla test som någonsin funnits och efter en vecka kom beskedet. Jag hade fått amöba. Närmarebestämt en amöbainfektion som berodde på parasiten Entamoeba histolytica som ofta finns i mat eller vatten, den kan orsaka diarréer, ibland blodiga, och ont i magen. Man kan även vara smittad utan att märka det alls. I mycket sällsynta fall kan infektionen spridas till andra organ, vanligtvis levern. Smittskyddsinstitutet skriver vidare: E. histolytica är en encellig mikroskopisk parasit (protozo), i ljusmikroskop inte skiljbar från E. dispar. I tarmen förekommer amöborna i en vegetativ form, trofozoiter. De lämnar dock kroppen som cystor (en viloform). Trofozoiterna är känsliga för intorkning och omgivningstemperatur och är inte smittsamma i sig. Cystorna tål större temperaturvariation, men ej kokning, och kan leva och bibehålla sin förmåga att infektera – t.ex. via förorenat vatten – under en längre tid. De kan dock inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen. Infektionsdosen är låg, endast några få cystor behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten och/eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Sexuell smitta har rapporterats. Oj tänkte jag detta hade ju min kompis Henrik under flera månader och inga mediciner bet på det, kände en viss skräck och såg framför mig hur jag blivit fullständigt förtärd inifrån av några ondsinta urdjur. Som tur var bet medicinen på mig och efter en två veckors kur mådde jag finfint igen. Innan jag gick från det sista läkarbesöket gav mig läkaren några goda råd som jag tänkte att jag kunde dela med mig av: God vatten- och livsmedelshygien samt god handhygien förebygger smitta. Turister bör uppmanas att inte förtära okokt vatten eller råa grönsaker samt att hålla noggrann handhygien – särskilt i Östeuropa och utomeuropeiska länder. Amöborna är liksom andra protozoer mycket motståndskraftiga mot vattenklorering. Vaccin finns ej mot sjukdomen. Så om man helt enkelt försöker stå över storhetsvansinne och tron på att man är odödlig så är detta inte helt svårt att slippa!