och högsta modet var magtröja

Det kanske blir lite mycket om skolios nu, men i och med min första text om det så har jag plötsligt börjat intressera mig för och läsa om det för första gången på tio år. Efter att jag och mamma lämnade ortopeden på Ryhov för sista gången 1998, eller om det var 1999, så var lättnaden och glädjen så stor över att slippa korsettskiten så jag har väl mer eller mindre förträngt hela grejen sedan dess.

Efter att ha läst på skoliosforum om hiskeliga steloperationer som gått snett och rent förfärligt bemötande på sjukhus i samband med behandling så fattar jag ju att jag haft en väldig tur. Jag läser om duktiga tjejer som verkar vara mycket starkare än vad jag någonsin varit och jag läser om oroliga mammor och pappor som inte vill utsätta sina döttrar för korsetten och jag läser om andra som precis som jag i mer eller mindre utsträckning fuskat sig igenom sin korsettid.

Läste en kommentar på en blogg som jag tar mig friheten att citera (hoppas det är okej, om du ser detta!)

” Under hela högstadiet tvingades jag bära ett av dessa plastfängelser, vilket var ett helvete under de första månaderna. du vet ju hur det känns att lära sig andas igen, uppåt istället för åt sidorna, att lära sig klä på sig, plocka upp saker från golvet, byta om efter skolidrotten på toaletten, att ha stora blåmärken runt höfterna, missformade revben efter skarvarna och lös hud runt svanken för att allt pressats samman 23 timmar om dygnet i två år. Men man vande sig, anpassade sig, blev starkare. Min största plåga av korsetten var att jag fick lägga av med truppgymnastiken eftersom jag vart så stel i rygraden, och att modet med långa, täckande tröjor och toppar kom först fem år senare. Död åt kombinationen midjekort och bostonkorsett!”

Precis detdär… att andas uppåt istället för åt sidorna minns jag så väl plötsligt. Å gömma korsetten i plastpåse i omklädningsrummet på gympan. Flaskan med M-sprit för rengöring hemma i badrummet. Korsetten välpaketerad i flera plåstpåsar under sängen på det månadslånga konfirmationslägret i Värmland. Den ständiga nojjan för att lukta svett. Spännena på korsetten som skaver sönder alla tröjor på ryggen. Desperat försöka hålla axlarna i samma höjd på skolfotot så det inte ska se konstigt ut. Inte längre kunna krypa upp i soffan i mysställning. Alltid raklång. Raklång, raklång 23 timmar om dygnet. Bläckpennemärkena på remmarna på korsetten som visade hur mycket jag skulle spänna åt. Spänna, spänna, alltid spänna huden röd och alltid försöka låtsas vara ”normal”.
Alla de där små små sakerna som spelade roll i världens känsligaste ålder.

Jag kommer mest ihåg små fragment från besöken hos ortopeden. Men en sak minns jag kristallklart från när det bestämdes att de skulle sätta in korsett på mig. Läkaren pratade och pratade och det kröp i kroppen på mig och jag ville inte höra på riktigt och tillslut sa han ”Har ni några frågor? Ja, du ser så ledsen ut så det verkar som att du förstår precis vad det handlar om”

Penny Lane skriver om bristen på forskning kring skolios. Bostonkorsetten alltså.. vafan det MÅSTE finnas något bättre sätt. Men hey, är man drabbad av en kvinnosjukdom (ja till största del iaf) som läkemedelsföretagen inte kan håva in pengar på så är det bara att tacka och ta emot de medeltida hjälpmedel som står till buds. Fyfan vad jag är less på hur samhället fungerar.

Alltså det var inte meningen att detta skulle bli en åh-vad-det-var-synd-om-mig-text. Men faktum är att jag alltid haft en känsla av att man inte FÅR tycka synd om sig själv pga skolios. Man ska vara glad och tacksam att man inte blivit drabbad av något värre utan att man faktiskt har något som går att "bota". Och det är ju klart att jag är! Samtidigt gör det väl heller ingen nytta att förringa det hela och istället känna sig som en dålig och bortskämd person för att man är ledsen över att man har en dålig rygg och genomlevt en inte så angenäm erfarenhet.