väst vs syd

håller på att läsa den här boken på min kurs just nu och hittade ett intressant citat: "[...] nästan 30 000 barn under fem år dör vaje dag i u-länderna av sjukdomar som skulle kunnat förebyggas och som praktiskt taget utrotats i västvärlden. kostnaderna för att ordna grundläggande hälso - och sjukvård åt alla dem som saknar sådan i dag uppskattas till 13 miljarder dollar om året, ungefär 4 miljarder mindre än vad europeiska och japanska konsumenter gör av med på hund- och kattmat."

det skiljer sig markant vilka sjukdomar väst- och utvecklingsvärlden har och det är rätt intressant. trots att det är lätt att resa runt jorden, att det är stora flyktingströmmar osv så ändras egentligen inte sjukdomsspridningen särskilt(sen finns det ju vissa undantag, som tex hiv och sars). tell me if i'm wrong.

jag tänkte göra en jämförelse över de vanligaste allvarliga sjukdomarna i västvärlden och i utvecklingsländer men egentligen så går det inte eftersom de allvarliga sjukdomarna som vi har i väst är globala. dvs de finns över hela jorden. det bara plussas på om man råkar bo i ett utvecklingsland.

de globala sjukdomarna är cancer, diabetes, allergier och hjärtsjukdomar. sedan tillkommer infektionssjukdomar som mässling, influensa och hepatit b.

i utvecklingsvärlden så är det afrikanska sömnsjukan och den latinamerikanska motsvarigheten som heter chagas sjukdom (symptom: feber, huvudvärk, frossa, apati. sjukdomen kulimineras slutligen till koma och sedan dör man. smittas genom en speciell sorts mygga). malaria, denguefeber (symptom: influensaliknande febersjukdom, huvudvärk, muskelvärk, mässlingsliknande utslag. smittas genom myggor), kala azar (symptom: stigande feber, avmagring och diarré. levern och mjälten förstoras och man får blodbrist. smittas via sandmyggor) och lymfatisk filiaros (symptom: förstoring av lemmar, könsorgan och bröst. inre skador på njurar och lymfsystem).

den sista sjukdomen verkar läskigast av de alla och faktiskt hade jag inte hört talas om de två sista (och jag önskar lite att jag inte hade kolla tupp det eftersom det kommer göra mig lite mer paranoid... tänk om jag kommer hem med typ ett förstorat öra efter sydafrika, hjälp!).

och detta är då de VANLIGASTE allvarliga sjukdomarna. jag tror att sjukdomsspridningen kommer bli större när växthuseffekten börjar komma igång ännu mer. ett mer tropiskt klimat gör att andra sjukdomar kan leva och frodas på ett annat sätt än vad de kan här i väst idag. om nu inte sjukvården kommer byggas ut i fattiga länder så att dessa sjukdomar, kanske inte stoppas helt, kan botas lätt.

(hmm jag borde kanske trots allt välja försörjning och hälsa som inriktning på mitt program....)

pest eller kolera?

en av mina favoritlekar är pest eller kolera. ni vet, den leken när man måste välja mellan två asdåliga alternativ. tex, skulle du helst leva ihop med bert karlsson i hela ditt liv eller inte ha några armar?
ivarjefall började jag fundera på vad jag skulle välja mellan just pest eller kolera och beslutade mig därför att ta reda på lite mer om sjukdomarna.

pest är en infektion som från början finns hos gnagare. det kan sedan överföras till människor. det finns tre olika sorters pest: lungpest (symptom: lunginflammation), böldpest (symptom: smärtsamma bölder, hög feber, diarréer) samt blodpest (symptom: drabbar blodbanan).
jag har länge trott att pest är utdött men det finns fortfarande kvar på vissa ställen i asien och centralamerika. idag går det dock att bota med antibiotika och det finns ett vaccin mot det.

kolera är en magtarmssjukdom. den ger kraftiga diarréer och uppkastningar som leder till att man blir enormt uttorkad. vätskebristen i sig leder till att man blir förvirrad, muskelkramper och störningar i saltbalansen. kolera smittar genom vatten och mat, och även genom olika kroppsvätskor. koleran är ratt vanlig på vissa platser i afrika, nu senast utbröt en stor koleraepidemi i kongo, men går att bota med vätska.

så, vad skulle jag välja? ganska svår fråga eftersom pesten är mer mångfacetterad än koleran. tex skulle jag hellre ha kolera än böldpest men hellre lungpest än kolera. men eftersom jag har spyfobi så skulle jag ändå välja pest. det känns lite orginellt att ha pest liksom.

vad skulle ni välja?

Den onda cirkeln

Steg 1: Sov dåligt (gärna av okänd anledning)

Steg 2: Var så trött att du inte orkar/vill äta nått ordentligt

Steg 3: Må illa pågrund av dålig kosthållning

Steg 4: Sov dåligt pågrund av illamående Upprepas med fördel i en hel evighet. Blö.

Lepra

Bloggen ser lite konstig ut men vi ska styra upp det så snart vi orkar. Håll ut.

Iallafall, idag tänkte jag skriva om en av mina favoritsjukdomar nämligen lepra. Lepra eller spetälska har länge varit ett internt skämt i min umgängskrets men jag kan spåra mitt intresse mycket längre bak än så! Jag minns nämligen att nån lite otydlig lärare berättade för mig när jag var liten att man tappade sina kroppsdelar lite hipp som happ om man hade spetälska. Klart sånt impar på ett barn och jag vet att jag tänkte rätt mycket på det och på olika situationer som det skulle vara jobbigt att tappa kroppsdelar i.


Nu är det ju förstås inte så at man bara går och tappar sina kroppsdelar utan lepra finns i två olika former, den ena kännetecknas av bölder, den andra av perifera nervskador. Nervskadorna medför dålig cirkulation i fingrar och tår, den drabbade får känselbortfall etc och kan i värsta fall riskera att "tappa" de drabbade kroppsdelarna.

Iallafall förr i tiden trodde man att lepra var obotligt och man tvingade de leprasjuka att isolera sig i leprakolonier (känns igen från ett Simpsons-avsnitt, right?). Men nu för tiden vet man att det är relativt lätt att bota med antibiotika. Inkubationstiden är extremt lång och många blir smittade redan som barn, men sjukdomen bryter inte ut förrän i vuxen ålder. Det är en mycket liten andel av de smittade som utvecklar sjukdomssymptom dock. Är inte det fascinerade? Att man kan bli smittad som barn men först upptäcka det i vuxenålder! Fast så kanske det är med många sjukdomar, vad vet jag.

Det finns faktiskt några få fall av leprasjuka i Sverige, men de drabbade har i så fall ursprung i tropikerna. Ända in på 1930-talet insjuknade människor i Dalarna och Hälsingland i spetälska och Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, levde ända till 1976. Tänka sig!

Om du, liksom jag, är intresserad av Lepra kan jag rekommendera er att gå med i Lepramissionen. En (tämligen kristlig) förening som jobbar för leprasjuka. Den är helt gratis och då och då får man deras tidning Lepra Nytt och nu till jul så fick man ett handgjort jättefint vykort. Gratis i tell you!

Om man googlar får man fram sjukt äckliga bilder men jag ger er istället en bild på några nunnor.

Def Lepra 4-ever!

Vestibulit

Vi välkomnar vår tredje gästbloggare Stina som skriver om vestibulit!

ring of fire

Följande text är lite...intim! Så är ni känsliga ska ni kanske sluta läsa. Jag har sällan pratat om det, men någon gång måste man ju avdramatisera skiten.

För nästan elva år sedan, när jag var sjutton, blev jag ihop med min första "riktiga" pojkvän. Vi kan kalla honom Johan. Jag vet inte om jag var särskilt kär i Johan, men jag var lite glad att någon faktiskt ville vara ihop med mig och hoppades nog att jag skulle komma att bli kär. Eftersom jag hade, och fortfarande har, en väldigt tydlig idealbild av hur jag borde vara och agera så hade vi sex rätt snart, och utan något direkt finlir. Det gjorde ONT men blev bättre efter några gånger. Rätt normalt va?

Jag tänkte att det vore bra att äta p-piller, så en tripp till ungdomsmottagningen blev det och ett recept i handen.

Jag hade ätit p-piller i ungefär en vecka när det började. Efter ett ganska intensivt, ehm, umgänge fick jag lite ont. Lite skavsår tänkte jag. Men sen slutade det aldrig. Och sen började det klia, något infernaliskt. "Svamp" sa mamma farmaceuten och sen började några månader på ständig svampkur. För det gick ju inte över. Förhållandet tog slut, men kliandet fortsatte. Det kändes som att någon stack in nålar i underlivet på mig. Det värsta avtog efter att jag slutat med svampbehandlingarna, men fortfarande kände jag av det varje dag.

På hösten träffade jag Klas (fake name again) och skulle försöka ha sex med honom. Det gick inte. Det gjorde ont och funkade inte alls. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen som skickade mig till en specialist i en annan stad. De var jättesnälla men sa åt mig att sluta äta p-piller och att inte ha sex. Jag minns att jag grät hela vägen in till stationen (överdramatiserande tonåring... det var ju inte som att jag KUNDE ha sex ändå..). Pojkvännen var förstående men gjorde ändå slut efter ett par månader, och vid ett återbesök hos samma specialist hade jag blivit MYCKET bättre. Nu kändes det inget alls till vardags, men sex var det lögn att lyckas ha. Men det skulle snart bli helt bra lovade läkaren.

Men det blev ju inte så.

Och härifrån finns det inte mycket action att berätta om. Jag flyttade hemifrån och började på universitetet och någon gång på hösten tog jag kontakt med studenthälsans gynekolog. Han sa att det i stort sett bara var att vänta. Så jag gjorde det. Väntade och väntade. Vågade inte bli tillsammans med någon (säkert på grund av den där idealbilden - MAN MÅSTE JU HA SAMLAG), och om jag bara lät bli att tänka på det så märktes det ju inte ens. Men efter ytterligare en tid blev jag tipsad om en specialist och tog kontakt med honom. Av honom blev jag satt på antidepressiv medicin som skulle blockera smärtsignalerna, men av de blev jag bara fet och trött. Sen gjordes det en operation också, för att vidga slidmynningen lite så att jag skulle kunna ha sex utan att allting kom åt (det där låter jätteläskigt men är inte så farligt egentligen, men jag är inte så kunnig att jag kan förklara precis vad de gjorde). Sen skulle jag tillbaka på återbesök men det glömde de bort och då var jag så trött på gynekologer att jag också gjorde det.

Vid det här laget sa alltså herr specialist att jag förmodligen skulle kunna ha sex ändå, men det tyckte inte mitt huvud. Vid varje tillfälle då det skulle kunna hända spände jag mig som en fiolsträng. Och det förstår ju alla att det inte funkar då.

Tröstlöst? Jaaa.

Efter mycket om och men pallrade jag mig iaf till gynekologen för en cellprovstagning och allmän koll. Och kära värld: undersökningen gjorde inte ont! Och gynekologen kollade och testade noga och sa att "nää, du är nog frisk nu".

Bara sådär alltså. Tio år tog det. Och ett otal behandlingar, mediciner och salvor och allting kändes tröstlöst. Och så går det bara över. Och den sista friskförklaringen var det jag behövde för att jag skulle tro på det själv också.

Så nu är det bra, faktiskt. Jag har haft både samlag och förhållande. Jag äter till och med p-piller igen, och det fungerar. Ibland har det gjort lite ont och jag får vara försiktig då, och känna efter, och komma ihåg att jag ändå är känslig. Men för fem år sedan hade jag aldrig trott det, never ever.

Och alltså, det är fortfarande så himla vagt vad vestibulit egentligen är för något. Men min nuvarande gynekolog hävdar att folk inte får vestibulit längre (det är inte JAG som säger det alltså, om någon skulle bli upprörd och hävda motsatsen). För tio år sedan var det massor, nu är det inga. För tjugo år sedan hade alla äggstocksinflammation, det har ingen heller längre. Och ingen vet varför. Kan ingen lägga några miljarder på att FORSKA om det här?

Om någon vill veta mer om vestibulit kan man läsa här. Texten är några år gammal, men så här i efterhand tycker jag den låter väldigt vettig. När jag läste den "mitt i" hade jag svårare att känna igen mig. Men man är ju inte så objektiv då...

/Stina

blödarsjuka

här nedan gästbloggar oscar dramatiskt om sin blödarsjuka.

Dagen då döden knackade på dörren

En dag då solen stod som högst på ens glänsande levnadshimmel kom ett enkelt läkarbesök att krossa allt. En sjukdom, ett syndrom, obotlig och ärftlig.

Det var ett besök hos en vanlig läkare som tog spinn, hon sa att allt inte stod riktigt rätt till med mina provsvar, jag får skicka till till en specialist helt enkelt. Några dagar senare satt jag i Dr. Ugglas fina rum och han förklarade pedagogiskt för mig:
- Du har Von Wilenbrands syndrom unga man, en blödarsjukdom, en ärftlig blödarsjukdom som gör att ditt blod inte koagulerar som det ska.
- Kommer jag dö?
- Hohoho skrockade han som jultomten själv, ne
j då men om du måste genomgå en operation måste du berätta om ditt syndrom eller om du råkar ut för en olycka. Om du vill kan du få en bricka att bära runt halsen, från karolinska sjukhuset, vill du det?
- Åh tänkte jag i alla denna hemskhet finns det iaf ett ljus, en present, gratis! Åh jag sa jag men någon bricka har jag inte fått. Någon bekräftelse på mitt handikapp har ännu inte kommit.

Så här skriver de på blödarsjukas riksförbund om min sjukdom:
Det finns tre huvudtyper av von Willebrands sjukdom och en rad undervarianter till dessa:

Typ 1, den milda formen, orsakas av sänkt koncentration av von Willebrandfaktorn. Typ 1 finns sannolikt hos cirka en procent av befolkningen. Endast ett par tusen fall har dock diagnostiserats.

Typ 2, orsakas av fel på von Willebrandfaktorn. Denna typ är mer ovanlig

Typ 3, innebär en total avsaknad av von Willebrandfaktorn och en kraftigt sänkt faktor VIII-halt.

Typ 2 leder ibland, och typ 3 leder alltid, till en svår form av sjukdomen. Svår form av von Willebrands sjukdom förekommer endast hos ett 50-tal personer i Sverige.

vidare:

Vid mild hemofili är risken liten för bestående rörelsehandikapp. Benämningen mild samt avsaknad av spontana blödningsbesvär gör att allvaret med mild hemofili kan underskattas både av de blödarsjuka själva och av vården. Därför saknas ibland beredskap att hantera de allvarliga blödningar som kan uppkomma även efter måttliga trauma eller ingrepp. Trauma mot skalle eller buk liksom operationer av alla slag kan leda till blödning med dödlig utgång även hos personer med mild hemofili, om inte behandling ges.

Vid von Willebrands sjukdom är slemhinneblödningar, t ex från näsa, tandkött, magtarmkanal, rikliga menstruationer samt blåmärken typiska. Blödningskomplikationer kan inträffa vid operationer och andra ingrepp om inte behandling ges. Personer med svår form av von Willebrand har dessutom samma symtom som vid svår hemofili med led- och muskelblödningar.

Det var länge sedan jag läste om min sjukdom men nu känner jag mig aningens sjukare än innan, kanske ska gå med i blödarsjukas riksförbund vem vet man kanske får fika....

Lev väl

ganglion cyst

det är en ganglion cyst som jag har haft på handen. det är en knöl, en ofarlig cysta (känns läskigt att säga att det är en cysta dock), som är vätskefyllda och som inte gör särskilt ont.

första gången jag fick min knöl var på mellanstadiet. antagligen så kom den efter att jag hade skadat handleden (minns exakt hur, på något sätt råkade min hand slängas in i en vägg på gympan, urk jag hatar verkligen gympa fortfarande). jag fick för mig att det var cancer (såklart) och gick och kollade upp det. innan jag ens hade kommit innanför dörren till läkaren så sa han vad det var. han berättade att på medeltiden trodde man att dessa knölar var ett tecken på att man hade haft att göra med djävulen och botemedlet var att slänga bibeln på den.

imponerad över det läkesättet gjorde jag typ likadant. inte riktigt med en bibel men eftersom knölen var mjuk och vätskefylld så gick det bra att trycka tillbaka den. det tog ett tag iof, man måste mjuka upp den och göra det i omgångar. gjorde inte särskilt ont heller, mer värt än att ha en ful knöl på handen.

fast det spelar ju ingen roll, de kommer tillbaka. i alla fall har min gjort det (jag döpte den till och med på mellanstadiet. bernt. heh.), ibland med år emellan och ibland med bara några månader.

jag fick tillbaka den i slutet av sommaren nu efter att inte ha haft på några år men för några veckor sedan, efter en föreläsning, så var den bara försvunnen! helt mystiskt. jag hade iof tryckt lite men inte så jättemycket. jag hade den på föreläsningen och sedan var den bara poof! borta. helt skumt.

jaja, bernt kommer väl tillbaka. som alltid.

lungdöden

på tal om att emma är sjuk.
vid den här tiden förra året var jag sjuk JÄMT (minns förra året med sorg, faktiskt den här lördagen som kommer fast för ett år sedan. emma och oscar på besök under filmfestivalen och jag däckade i 39,5 graders feber och oscar fick sitta brevid mig en hel kväll och övertyga mig om att jag inte skulle dö. emma åkte hem tidigare. kändes som att deras besök var rätt värdelöst för dem, haha). jag som aldrig blir sjuk annars var sjuk varannan, var tredje vecka ungefär. jag fick hög feber, lungorna gjorde ont och en blandad slem- och torrhosta. min mamma var övertygad om att jag var döende i lunginflammation och lyckades övertala mig ett tag om att så var fallet. fast så var det såklart inte visade det sig när jag sen släpade mig till doktorn. jag hade nån slags infektion i lungorna som vägrade att försvinna. jag fick ett recept på en halvstark hostmedicin (mollipect, vad ska det till egentligen för att få något innehållandes morfin?) som skulle smaka blodapelsin men som egentligen aldrig gjortde mig riktigt fri från hostan.

jag funderar på skillnader från förra året och detta år. kanske var det så att jag var mer stressad förra året, hade högre krav på mig själv, mer att göra i skolan, mer psykisk stress. och även trots att det inte är fastställt av forskare så undrar jag ändå inte om kylan faktiskt hade något med det att göra. det var svinkallt ute, svinkallt i min lägenhet, svinkallt i skolan. det MÅSTE ju påverka på något sätt. det kan inte vara nyttigt att andas in så mycket kall luft, det kan inte vara nyttigt att leva i ett sånt här kallt klimat.

ivarjefall var jag rätt dålig fram tills februari då jag åkte till sydafrika. jag tror inte att det var en slump. i år har jag laddat upp med filtar, ljus, en värmefläkt till lägenheten (!) och varma tröjor samt massa skolk från skolan. i brist på ett varmt afrika liksom. och än så länge funkar det.

Temperaturen är hög uti kroppen...

Mina vänner, jag har nyheter!
Jag är sjuk!

Woho! Nej det är ju inte så kul såklart, men det är ju bra ur AHS (Alla har SARS) synpunkt. Fast faktum är att jag inte ens är särskilt sjuk egentligen... vilket osökt för mig in på ämnet när man egentligen räknas som sjuk.

Alla som känner mig vet att jag är lite lätt besatt av att ta tempen. Så fort jag känner mig lite varm eller lite kall eller lite trött eller har lite diffust ont någonsans så tar jag fram febertermometern. Sen avgör jag utifrån feberresultatet om jag får känna mig sjuk eller inte. Fast iofs så har jag ju redan när jag tagit fram termometern klassat mig som lite sjuklig så oavsett om jag har feber eller inte så gnäller jag nog lite...

Nåväl hursomhelst, jag har de senaste dagarna hostat och snorat och varit stel i kroppen och varit helt uppenbart förkyld. Ändå så har jag bara haft en febertopp på 37,3°! Det är ju ingenting! Nästan så jag skäms när jag skriver det, haha. Och enligt mina kriterier räknas man ju liksom inte som sjuk då. Iallafall nu undrar jag lite hur ni andra gör, vad kräver ni för symptom för att få kalla er sjuk? Jag har en gräns vid 37,6° i feber då jag kan få börja kalla mig sjuk. Eller ja, inofficiellt är det ju mindre men det är bara mamma som man kan klaga inför då.

Sen undrar jag också om det är sant att man ska lägga till 0,3° på ALLA termometrar? En vän sa det till mig för något år sedan men jag har alltid trott att det bara var på de gamla icke-digital termometrarna man gjorde så... Nån som vet?

Knölar

Tjoho alla mina SARSare!

Alltså jag skulle tro att ungefär 75% av all min hypokondri handlar om knölar av olika slag. Min senaste knöl sitter alldeles bakom örat och är ganska liten. Men även om den är liten så sitter den ju ändå på huvudet och då känns det genast som en tämligen dödlig åkomma! Det går säkert att hitta någon matematisk formel för detdär, men liten knöl = mindre nojjasamtidigt som högt upp på kroppen = större nojja. Hur som helst så blir den större ju mer jag känner på den och när jag vet det så blir jag lite lätt tvångsmässig.

Vid en snabb googling på ordet knöl så är de första fyra resultaten förövrigt på sidorna huden.nu, kondom.nu, varbostad.se och sjukvardsradgivningen.se. Haha. Finn ett fel.

Förutom knölar på huvudet får jag med jämna mellanrum för mig att jag har knölar i brösten, på överarmen (eh ja) och på halsen. Jag misstänker att om jag inte hade sett alldeles för många sjukhusserier så skulle min knölnojja vara markant mycket mindre. Senast igår på Grey Anatomy så hade en tjej en jätteknöl på ena äggstocken, som efter vad jag förstod syntes utanpå. Huuh.

Sen vill jag ge en applåd till Kim och hans shy bladder! Och så vill jag säga att jag och Anna är väldigt öppna för gästbloggare med exotiska sjukdomar och syndrom. Eller om ni kanske bara känner för att eh lätta ert hjärta lite.

Här kommer en vitsig bild.

ALLA HAR SARS

presenterar stolt sin första gästbloggare kim som skriver om syndromet paruresis.

Shy bladder

Det var ett par år sen som jag på något sätt (minns faktiskt inte hur) surfade in på en sida som handlade om kissproblem. Dvs en sida om folk som hade problem med att kissa under press. Oftast händer det på allmänna toaletter men problemet kan också uppstå hos vissa när de är på besök hos bekanta, eller helt enkelt bara är någon annanstans än hemma. Det tog inte lång tid innan jag fattade att jag själv led av det här! Eller ja, det visste jag ju såklart redan innan jag surfade in på sidan, men jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara en sjukdom.

Paruresis är namnet på sjukdomen, men det är kanske mer känt som att man har en "shy bladder". Bara att ha ett namn på det hjälper faktiskt eftersom det då inte känns lika onormalt. Både män och kvinnor kan få det, ungefär 6% av befolkningen har det, och även om man inte vet exakt vad som orsakar så verkar det som att det är mer psykiskt än fysiskt.

För egen del brukar det bli jobbigt när man ska på toa t.ex. när man är på bio eller är ute på krogen eller en på fullpackad restaurang. Kort och gott så fort det kan tänkas vara kö utanför. Alla stressmoment gör det helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur kissnödig man än är, man kan hålla på att spricka men ändå inte få ur sig nåt bara för att någon står utanför. Jag vet inte hur många gånger jag fejkat en kissning, med spolning och allt, och sen låtsats att allt gick bra (detta ska dock inte förväxlas med att jag ofta blir kissnödig igen strax efter att jag gått, det kanske får bli ett annat inlägg...). Och hur många utekvällar eller biofilmer har inte blivit förstörda... Mitt favoritminne är nog när jag blev kissnödig redan innan jag skulle se Sagan om ringen på bio. Aj.

Om man känner att man måste göra något åt problemet kan det hjälpa med kognitiv beteendeterapi eller s.k. kissworkshops. I det senare samlas personer med liknande problem och kissar i grupp, för att på så sätt göra situationen mindre dramatisk. Jag känner inte att jag lider så enormt mycket av det här så därför har jag inte uppsökt någon vård. Det har faktiskt till och med blivit lite bättre på senare tid, dels för att jag nu har ett namn på min sjukdom men också för att jag diskuterat saken med andra som lider av paruresis. Har dock inte provat någon kissworkshop än.

Mer om paruresis kan man läsa här och här.

- kim

sjukdomar och populärkulturen

har klurat och klurat på låtar som handlar om sjukdomar på ett eller annat sätt och har till slut fått min (första) topp tre!

3. medication - primal scream
egentligen är den här låten lite på gränsen att inte handla om sjukdom(ar) men den får vara med ändå. handlar egentligen om mediciner som på ett eller annat sätt ska bota det alienerade livet städerna ger.
"if the cancer don't
the taxman's gonna get you
if the women don't
the doctors let you bleed"

2. 4st 7lbs - manic street preachers
en av de mest sorgliga och hemska låtarna jag någonsin hört. handlar om en bandmedlems anorexia och låten speglar inget hopp alls.
"stomach collapsed at five
lift up my skirt and my sex is gone
naked and lovely and 5st 2
may i bud and never flower"

och så den spännande förstaplatsen:

1. through the wire - kanye west
kanyes självbiografiska låt som handlar om när han var med i en bilolycka och skadades så mycket att han var nära döden. förutom beskrivningar på hur han ser ut i sitt opererade tillstånd så innehåller den kärlek. fint!
"how do you console my mom or give her light support
when you telling her your sons' on life support
and just imagine how my girl feel
on the plane scared as hell that her guy look like emitt till"

grattis kanye till att ha gjort min bästa sjukdomslåt!

tinnitus

jag var ett öronbarn. hade öroninflammation flera gånger om året. efter det så har jag lite nedsatt hörsel. ofta så tror inte folk på det riktigt utan tror att jag bara inte lyssnar ordentligt (jaja ok, så är väl fallet ibland också). minns att jag fick gå till en öronläkare en gång och hans rekommendation för mig att få bättre hörsel igen var att ni vet, göra såna där blåsövningar med näsan 50 (!!) gånger om dagen. jag gjorde noll gånger, haha.

senaste gången jag hade öroninflammation var nog för en tre år sedan. då trodde jag att jag egentligen hade halsfluss och blev ganska förvånad när läkaren tog fram sin öronvaxsugmaskin från 1800-talet (kan berätta för alla oinsatta att ha råka ut för den känns ungefär som att få hjärnan utsugen, inte så jättekul). jag hade så mycket vax i öronen att han inte kunde undersöka mig ordentligt. haha, igen.

det senaste året har jag börjat tänka att jag har nog tinnitus, trots allt (har förträngt tanken). inte sådär att det gör ont i öronen om jag hör för höga ljud men... det blir aldrig tyst. det susar och brusar och piper. det kan ju vara så att öronen är igenslammade (därför ska jag prova revaxören men jag har tyvärr lite hopp till den) men det verkar mer vara symptom på tinnitus.
jag vet inte riktigt hur det kom upp. skulle vilja säga att det beror på att ahäftiga rockkonserter jagvar på som yngre (eh) och efter dem så har ljudet aldrig lämnat öronen, men jag tror nog snarare på bristande öronhygien. och stress. allt blir värre av stress.

jag borde nog gå och kolla upp det för idag finns det ju till och med bot. men jag orkar såklart inte. är lite rädd att de ska släpa fram apparaten som suger ut hjärnan igen. eller att jag bara inbillar mig ljuden som i någon slags försmak till galenskap.

jag antar att jag kommer bli döv som gammal. det är ju inte så kul.

jag är dock i gott tinnitussällskap:
lasse berghagen och ulf lundell har det. sägs även att idol-erik lider av sitt "hemliga handikapp".
det kanske är vägen till min framgång, mina öron.

här och här kan man läsa mer om tinnitus.

Jag tänkte inte vara sämre än Anna utan tänker kicka igång bloggandet direkt.
Därför får ni här en liten lista på tre fina sjukdomsminnen jag har.

Vinterkräksjukan -05
Jag underskattade min sjukdom och trodde att jag nog bara var lite allmänt hängig. Väl i skolan insåg jag att så var inte fallet. För att inte skrämma iväg Alla har sars läsare på en gång ska jag bespara er detaljerna, men alla som någon gång haft vinterkräksjukan (som förövrigt är ett ypperligt namn på en sjukdom) förstår att det var inte så hett när den slog till med fullkraft mitt på en föreläsning med minst 30 minuters väg hem till min säng/toa.

Influensa -04
Jag var i Eritrea och blev sjuk tre gånger på två veckor och blev ivägskickad till sjukhus med orden. "Du kan ju ha lunginflammation. Eller malaria!" Spännande exotiskt. Iallafall så låg jag och min minst lika sjuka kompanjon i ett kalt rum, utan fungerande lyse och kände oss förskjuta av samhället medan alla andra var ute i solen och levde livet. Vi sa saker som "Undrar om det är såhär det känns när man är döende i aids?" och tyckte oändligt synd om oss. Och jag trodde givetvis att jag hade cancer, malaria, denguefeber, aids och allt på en gång.

Körtelfeber -00
Eftersom jag fortfarande bodde hos mina föräldrar på den tiden så blev jag ordentligt ompysslad, men jag var så himla SJUK! Det var en kamp att få i sig en brustablett om dagen eftersom halsen var igensvullen, samtidigt som jag hade så hög feber att jag var tvungen att äta febernedsättande. Det hela slutade med att det en natt kom upp blod och vidrigheter ur min hals samtidigt som min mamma ringde 112. Sen somnade jag och dagen efter mådde jag bättre än någonsin. Märkligt sjukdomsförlopp.


Ack, denna sjukdomsnostalgi!

igår var jag på mitt lokala apotek för att köpa lite hudsgrejs och revaxör (en vacker dag ska jag berätta om mina öronproblem). en man, i 50-årsåldern, stod vid kassan och pratade med expediten. och jag kunde såklart inte låta bli att tjuvlyssna. allt hörde jag inte (öronproblem som sagt) men först pratade han om något besvär hans son hade. efter en stund sänkte han rösten ännu mer och sa "ja och... min dotter. min dotter, hon har klagat på att det har kliat... där nere" varav expediten höjer rösten förvånansvärt mycket och säger "DU MENAR I UNDERLIVET ALLTSÅ?", jag vågade inte titta dit för att se om mannen blev röd i ansiktet men han lät lite skamsen på rösten. sen började han fråga hurvida expediten hade upplevt detta, i och med att hon är kvinna, och det blev lite tryckt stämning i den lilla lokalen. till och med jag som annars tycker att det är bra och roligt att prata om sjukdomar, helst så äckliga som möjligt, blev generad. jag tycker kanske inte att man ska prata om andras, ehm, intimproblem på det lokala apoteket. nej, alltså någon måtta får det ju vara.