Får jag lov att fresta med lite spontan självamputation?

(eftersom anna varnade om diabetesbilden känner jag mig nödgad att varna om att man kan tycka bilderna här nedanför är äckliga.)

Det är natt och jag surfar spännande sjukdomar och tänkte delge er en liten lustig åkomma som heter Ainhum. Det innebär att en tå, oftast den femte, under en tio-årsperiod amputerar bort sig själv. Det sker genom att en ärrbildning, eller annan förändring i huden, i form av ett band drar ihop sig själv, tills tån lossnar. Det inträffar även bland fingrar men tår är vanligast och det förkommer främst på landsbygden i Afrika. Wikipedia menar att det är för att folk går barfota där, vilket jag tycker låter lite konstigt. Ainhum är för det mesta inte smärtsamt och det uppträder oftast symmetriskt på båda fötterna.

Man är osäker på bakgrunden till att folk drabbas av ainhum men det finns teorier om att det hela triggas igång genom att tån utsätts för ett trauma av något slag. Det finns i dagsläget inget botemedel för att förhindra sjukdomsförloppet.

Okej, all denna information är lite med reservation för att jag översätter medicinsk engelska lite för bokstavligt, felaktigt eller konstigt. Men här och här kan ni läsa mer och seriösare om ni är intresserade eller börjar ana varför era lilltår hänger och dinglar så konstigt.

Fler test: Blir du 100 år gammal?

Lite dålig aktivitet på bloggen nu, vi vet. Men tills vi kommer tillbaka med full kraft så kan ni ju ägna er åt att göra det här testet som enligt uppgift "räknar ut hur gammal du statistiskt sett har chans att bli med de kunskaper läkarvetenskapen har idag.".

Jag har enligt testet 56 år kvar att leva och kommer alltså bli 80 år. Ett helt normalt resultat enligt mannen på bilden som skapat testet. Å honom litar man ju på.

Här har han gjort fler tester där man kan testa om man är stressad eller om man solar för mycket eller om man riskerar astma, diabetes och hjärtinfarkt och många andra spännande grejer.

which disease are you?

You Are Eczema!

You are an emotional, but kind-hearted individual. While you can be stressed fairly often, you know exactly what to do in most situations. People close to you call on you for help, and consider you experienced. At your worst, you are flaky, irritating and cause a rash that commonly occurs on the face, knees, hands, or feet, but may also affect other areas.
Take this quiz!

alla har sars tipsar

på söndag, 20/5, klockan 20.00 går en norsk dokumentär som heter hypokondrikerna på kanal 2:
Världens första och enda klinik för hypokondriker finns i Bergen. Vi träffar tre av dem som tror att de snart ska dö. Dr Wilhelmsen, som arbetar i denna värld av tänkta sjukdomar, sätter deras föreställningar på prov.


se den! det ska jag göra.

diagnos: hypokondriker är skriven av vår gästbloggare annika. välkommen!

Diagnos: hypokondriker

Nåt fel måste det ju vara på en.

För några veckor sedan läste jag om diabetes och insåg att jag uppvisade många symptom - törst, torra slemhinnor, hög fettförbränning, trötthet m.m. Eftersom jag samtidigt äter ganska idealiskt för en diabetiker - mycket fiberrika grönsaker, lite socker - och cyklar en massa, tänkte jag att en lindrig form av diabetes inte skulle märkas så mycket. Så jag gick till doktorn. Där tappades jag på 6 liter blod (nåja, 6 små rör, men det låter ju grymmare med 6 liter) och fick lämna urinprov. Jag insisterade på att doktorn även skulle kolla zinknivån, eftersom jag hade läst att zinkbrist kunde leda till låg insulinproduktion. Igår var jag då hos doktorn igen. Av alla prover var det bara ett som var aningen under det acceptabla - zink. Någon diabetes var det inte fråga om. Jag fick zinktabletter utskrivna och så nämnde doktorn ett syndrom jag eventuellt kunde ha, Sjögrens Syndrom. När hon beskrev det tyckte jag inte det lät som det jag hade, men hon sa att jag skulle läsa om det på internet och det gjorde jag. Jag läste och läste och blev mer och mer övertygad om att det var Sjögrens Syndrom jag hade. Torra slemhinnor var ju själva kärnan i det hela, trötthet en viktig del. Och så kom jag plötsligt på att jag har extremt torra ögon ibland när jag vaknar. Sådär att jag måste blinka hårt flera gånger för att alls få någon tårvätska i dem.

I morse ringde jag alltså till doktorn och beskrev mina symptom. Trots att det faktiskt var hon som hade föreslagit Sjögrens Syndrom, var det uppenbarligen en annan diagnos hon ville ge mig nu. "Alltså, jag tror inte att du har Sjögrens Syndrom. Du läste om diabetes och trodde att du hade det, nu har du läst om Sjögrens Syndrom och tror att du har det." Tydligare kan det väl inte bli. Jag är hypokondriker (trots att jag bara fick 20% på hypokondrikertestet). Och det dröjer nog innan jag vågar höra av mig till doktorn igen.

Här kan man läsa om Sjögrens Syndrom:http://www.sjogrensyndrom.se/s_vad.html
Och här är en härlig sida jag har hittat som inte vänder sig till vanliga dödliga, utan endast till läkare och hypokondriker:http://www.praktiskmedicin.com/

Vi välkomnar vår trogna gästbloggare Hanna tillbaka! Hon skriver nedan om diverse parasiter som kalasat på henne under hennes resor.

På semester med objudna gäster

Mat är essentiellt. Resa är passion. Men kombinationen av den essentiella passionen är risken för objudna gäster. Indiska parasiter, guatemalanska amöbor, nepalesisk dysenteri och eritreanska bakterier. Dessa mikroskopiska organismer har tidigare bosatt sig i en svensk homo sapiens. Mig.

Det är ytterst olyckligt i sin självklarhet att de tropiska sjukdomar som attackerar magtrakterna, just finns i tropikerna. Där bristande tillgänglighet, bekvämlighet, tillfällighet och sanitet existerar. Komponenter som bildar både orsak och förvärring. Med parasiter i magen förvärrades tillståndet av en två dagar lång bussresa i Indien utan toalettillgång på en trängd bänk. Amöban som flyttade in i mig i Guatemala störde inte bara mig utan även de som bodde runt toaletten där ett skynke vikarierade som dörr utan ljudisolering. Dysenterin som drabbade mig i Nepal återkom under trevliga tillfällen som bergsvandring i Himalaya och försvagade mig ytterligare i den tunna luften. Och bakterierna som följde med de alger som hade börjat gro i min vattenflaska i Eritrea, kompletterades med samtidiga ökenlöss och sängloppor.

Fördelar med att vara tropiskt sjuk på upptäckarresan finns dock. Medresenärer är troligen härdade av att själva ha burit mikroskopiska husdjur över gränserna utan att sitta i karantän. Därmed kan detaljerade avföringsdiskussioner resenärer emellan vara helt legitima. Tillsammans med guideböckernas hälsokapitel kan man även roa sig med att sätta egna diagnoser. Det erbjuder också en chans att uppleva platser som inte ingår i den sedvanliga guideturen. För man har inte upplevt ett land till fullo förrän man har besökt dess sjukhus. Och även om alla dessa magmonster förpestar tiden mellan måltid och badrum, så vägs det upp av alla icke-mikroskopiska organismer man möter under resan. Som förstås är supersympatiska då det hör talas om den exotiska åkomman. På hemmaplan får man slutligen möjlighet att begära lite tillbaka av all reseförsäkring, som går åt för att kunna resa passionerat och äta essentiellt i bland annat Indien, Guatemala, Nepal och Eritrea.

Hanna Jakobson

alla har sars presenterar stolt gästbloggaren magnus som skriver om diabetes! (varnar också våra känsliga läsare för en bild som kan klassas som lite otäck bild längst ner i inlägget)

Diabetes

Diabetes. Jag fick det som en bonus bara sådär. Det är oklart varför man får diabetes, men det finns en viss genetisk faktor. Dock har ingen i min släkt diabetes så vitt jag vet. Det är lite sugigt när man inte röker, snusar, knarkar eller dricker, utan i allmänhet lever ganska bra. Grattis, du har diabetes, vi vet inte varför.

Det började kanske på hösten, jag tror det var 2002. Jag var ofta törstig, drack mycket och sprang på toaletten. Mot slutet av januari började jag förstå att något var fel, jag började bli matt och må dåligt. Jag hade verkligen de typiska diabetessymptomen. Törstig, toalettbesök hela tiden, kramp i vaderna och så vidare. Vad tror ni sjukvårdsupplysningen sa när jag ringde dem? Sa de: "Ojoj, åk genast till sjukhuset, det där låter inte bra!"? Knappast. Vad tror ni min vårdcentral sa? Jag fick en tid typ tre veckor senare. Vid det laget skulle jag ha varit död.

Efter ytterligare någon dag tog jag och min dåvarande flickvän bussen till akuten. Blodsockernivån hög som fan, uttorkad och så vidare. Jag låg på intensiven i ett dygn tror jag. När man har hämtat sig får man vara på sjukhuset i runt 14 dagar. Stabilisera blodsockret och lära sig om diabetes. Kostvanor, insulinsprutor och blodsockermätning.

Jag har då diabetes typ 1. Det innebär att min kropp har slutat producera eget insulin, eller producerar för lite. Detta beror på en autoimmun reaktion mot de celler som producerar insulin. Grattis, ditt eget immunförsvar dödar celler som är livsnödvändiga...

Typ 2 innebär att insulinet inte tas upp lika bra kan man väl säga. Det finns andra typer också, men 1 och 2 är de vanligaste.

Vad är då riskerna med diabetes? På kort sikt kan man få för lågt blodsocker, s.k . insulinkänning eller känning. Man blir matt, kallsvettas och blir ofta hungrig. Detta kan leda till att man förlorar medvetandet, och i värsta fall kan man dö. I praktiken känner man oftast av när det håller på att hända, och kan äta lite godis eller läsk eller något annat med socker i. Detta är jag personligen inte så orolig för, jag märker alltid när mitt blodsocker börjar bli för lågt.

Värre är det med för hög blodsocker nivå. Det är inte farligt på kort sikt, men väl på lång. Njurar och blodcirkulationen kan ta stryk. Blindhet, sämre känsel i fötter och händer, impotens och så vidare. Inget roligt scenario tyvärr. Det gäller alltså att hålla sin blodsockernivå på "lagom".

Hur har diabetesen påverkat mitt liv? Inte så mycket. Jag äter nog lite bättre än vad jag skulle göra annars. Men det är nog det enda. Jag tog inte diagnosen så hårt. Sånt som händer liksom. Jag har heller inga problem med att trycka kanyler i mig själv, och injiciera tillväxthormon (som insulin faktiskt är) fyra gånger om dagen, eller sticka mig i fingret och mäta mitt blodsocker.

Jag måste erkänna att jag nog inte sköter min diabetes så bra som jag kunde, och att jag faktiskt måste sköta den i alla fall lite bättre. Av någon anledning har jag svårt att komma mig för att mäta mitt blodsocker. Det och att jag gillar sötsaker sätter lite käppar i hjulen för mig. Men å andra sidan kan man ju alltid leva bättre, gymma mer, äta nyttigare, vara snällare, ge pengar till behövande och så vidare. Att sköta min diabetes är något jag siktar på att bli bättre på, men man vill ju ha ett liv också...

Äntligen lite aktivitet på SARS igen! Vi välkomnar Angelica som gästbloggare och hennes dramatiska berättelse om en urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation.

Urinvägsinfektion med nomadtendenser

Trots en intensiv huskur bestående av tranbärsjuice och minskat sockerintag började jag så smått acceptera att större delen av livet kretsade kring toaletten även om kissa var det jag minst av allt ville göra. Läkaren konstaterade urinvägsinfektion och erbjöd en ask penicillin. Köpte några paket tranbärsjuice på vägen hem också. Bara för att vara på den säkra sidan.

Någon vecka senare började livet bli normalt igen, även om smaklökarna förskrämt kröp ner mot halsmandlarna när jag råkade passera hyllan med Jokk bärdrycker på Ica.

De flesta som någon gång har haft urinvägsinfektion vet att det är en sjukdom som sällan nöjer sig med bara ett besök. Som novis på området var jag lyckligt ovetande om detta faktum när jag återigen upptäckte att livet blev så mycket enklare om det bedrevs inom en radie på max fem meter från närmsta toalett. En ny ask penicillin och mer tranbärsjuice.

När jag fick ont i magen blev det juicen som fick skulden. Tydligen hade smaklökarna emigrerat till njurtrakten och bedrev vilda protester därifrån. Till slut började upproret ta sig former som fick Göteborgskravallerna att lika söndagsskolan och kissnödigheten blev sekundär. Men det var säkert inget att oroa sig för. Så länge jag satt rak som en eldgaffel med ryggen i 90 graders vinkel eller framåtböjd som ett s var det i alla fall ganska okej. Det måste finnas en naturlig förklaring. Kanske gaser? Det har man ju läst om folk som får dunderont i magen och så är det bara gasbildning som trycker på tarmar och inälvor. Det vore ju pinsamt att gå till doktorn bara för att upptäcka lite fis på villovägar.

På nästa vända till sjukhuset tog man temp och nytt kissprov och petade och klämde så tårarna sprutade. Det var inte bara smaklökarna som flyttade runt, urinvägsinfektionen hade börjat vandra uppåt och sökte just nu uppehållstillstånd i mina njurar. Jag hade googlat på både blåskatarr och urinvägsinfektion och visste att njurbäckeninflammation var en allvarligare form där bakterierna kan sprida sig ut i blodet. Med feberfrossa och dödsångest satt jag med en nummerlapp i handen och väntade på den förlösande antibiotikan. Länsade lägenheten på filtar, täcken och tjocka tröjor men kunde inte stänga ute kylan. Per telefon fick min pojkvän råd av jourhavande sjukpersonal att stoppa i mig Alvedon och ta tempen minst en gång i timmen. En konformad plastbit som regelbundet stacks in i örat blev därmed min huvudsakliga fredagsunderhållning.

Akuten var tom på folk när vi kom dit. Sköterskans termometer visade på nästan 40 grader och jag var övertygad om att jag skulle dö. Mer kissprov och blodprover tills armarna kändes dränerade. Antibiotikan sprutades rätt in i venerna. Med dropp, fyra sjukhusfiltar och ett glas saft fick jag en egen plats på njurmottagningen. Orkade inte fråga om de hade tranbärsjuice.

Ultraljudet visade att njurarna var utom fara men febern ville inte ge med sig. Ökad dos antibiotika, massa Alvedon och en hel helg i sjukhusmiljö visade sig göra susen. Köpte tranbärsjuice på vägen hem. Bara för att vara på den säkra sidan.

Angelica Wilhelmsson