Vår trogna gästbloggare Hanna agerar återigen utrikeskorrespondent (fast det kanske man inte riktigt är när man är åter i Sverige igen? jag vet inte) och minns SARS (sjukdomen inte bloggen) storhetstid från ett annat perspektiv än det svenska.

ALLA HADE SARS

Namnet på denna gröna sida får mig att minnas en tidunder 2002. En tid då ett främmande virus blev världsresenär. SARS passerade gränser, mötte lokalinvånare och nådde framgång på internationella löpsedlar. Pandemin etablerade sig likt en influensa och ledde i värsta fall till döden. Smitträdda ögon riktades mot ett tätbefolkat land där invånarna började bära munskydd och handskar. Deras regering nekade till att uppkomsten kunde spåras till landet, tills fasaden föll. I Kina fanns både skuld och skurkar. Och kanske kunde jag också vara en SARS-skurk.

Nu var jag förvisso inte sjuk. Ingen feber, ingen hosta och ingen huvudvärk. Men jag befann mig i Asien där jag passerade gränser och mötte lokalinvånare. Likt SARS så var jag en världsresenär och därmed en potentiell värd för att bära dess smitta. En sådan som borde bära munskydd och handskar. Oroliga mail nådde mig i takt med att Världshälsoorganisationens SARS-karta utökades över Asien. Ett fåtal utspridda sjukdomsfall mörklade enorma områden, och vår västerländska ovilja att urskilja länder från kontinenter, dömde ut hela Asien som en smittorisk.

SARS-rapporteringen dominerade även inom kontinenten. Indiska tidningar varnade om riskfyllda länder. Ett av dem var Thailand som var min nästa destination. Jag minns ett samtal med en postgubbe på en av Indiens trappor. Han sa att Thailand hade blivit en farlig plats och gav mig rådet att inte åka. Jag förbryllades av dessa varningar då jag befann mig i ett land som var ett frodande hem för de flesta av världens existerande sjukdomar.

Jag flög ändå till Thailand. Och bara några steg bortom flygplanet blev jag tilldelad ett munskydd med tecknade figurer, de som såg krassliga ut fick ta tvångs-tempen. Då jag vandrade genom flygplatsen med mitt munskydd på insåg jag att min rädsla inte låg i att bli smittad, utan i misstänksamheten. Jag oroades över avhållsamheten från människor. Någonstans mellan passkontrollen och bagagebandet tog jag av mig mitt munskydd. Därefter reste jag oskyddad och orädd genom Thailand. Medier fortsatte att varna om vistelse i landet samtidigt som turismen sjönk. När även virushotet minskade konstaterades det att ingen faktiskt hade blivit smittad i Thailand. Alla hade tydligen inte SARS.

hej då

imorgon åker jag (anna) till sydafrika i en månad så det kommer bli lite glesare mellan inläggen. kanske hittar jag någon spännande sjukdom där nere att blogga om. men själv hoppas jag på att hålla mig frisk.

däremot har min knöl på handen kommit tillbaka och får därmed uppleva afrika tillsammans med mig igen.

hej på ett tag!

amöbor i magen

här nedan kommer återigen ett gästblogginslägg av oscar, om sin andra traumatiska sjukdom - amöbadystentri.

Amöba från Afrika

Jag har egentligen ingen gedigen sjukdomshistoria, jag fick von willenbrantssyndrom vid 18 års ålder, halsfluss när jag var 17 och sen har det egentligen inte varit speciellt mycket mer. Kanske var det på grund av detta som ansåg mig vara odödlig när jag under en resa till Eritrea 2004 som jag åt och drack i stort sett allt. Varken jag eller min vän Hanna verkade bli sjuka så vi åt det mesta, borstade tänderna i kranvatten och jag åt till och med mjukglass som experter brukar varna för är det värsta man kan äta. Hanna, tror jag, blev lite krasslig men med mig tyckte jag inte riktigt hände något. Jo jag kanske blev lite dålig i magen men så var jag mitt ute i en öken och åt bara linser och pasta så det var väll egentligen inte så konstigt? När jag sedan kom hem tog det vanliga livet vid, jag slutade skolan flyttade till Linköping och sedan vidare till Göteborg. Först i februari 2005 började jag fundera på om något var allvarligt fel, jag hade gått ner lite i vikt och jag fick rejäla magkramper så ofta som en gång om dagen ibland. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som beordrade mig att genast uppsöka en läkare vilket jag gjorde. När han fick höra att jag vart i Afrika fick läkaren spel och gjorde vad som kändes som alla test som någonsin funnits och efter en vecka kom beskedet. Jag hade fått amöba. Närmarebestämt en amöbainfektion som berodde på parasiten Entamoeba histolytica som ofta finns i mat eller vatten, den kan orsaka diarréer, ibland blodiga, och ont i magen. Man kan även vara smittad utan att märka det alls. I mycket sällsynta fall kan infektionen spridas till andra organ, vanligtvis levern. Smittskyddsinstitutet skriver vidare: E. histolytica är en encellig mikroskopisk parasit (protozo), i ljusmikroskop inte skiljbar från E. dispar. I tarmen förekommer amöborna i en vegetativ form, trofozoiter. De lämnar dock kroppen som cystor (en viloform). Trofozoiterna är känsliga för intorkning och omgivningstemperatur och är inte smittsamma i sig. Cystorna tål större temperaturvariation, men ej kokning, och kan leva och bibehålla sin förmåga att infektera – t.ex. via förorenat vatten – under en längre tid. De kan dock inte föröka sig utanför människokroppen. Smittan utsöndras via avföringen. Infektionsdosen är låg, endast några få cystor behövs för att man ska bli sjuk. Smittspridning sker främst via vatten och/eller födoämnen men också direkt via händer och avföringsförorenade föremål. Sexuell smitta har rapporterats. Oj tänkte jag detta hade ju min kompis Henrik under flera månader och inga mediciner bet på det, kände en viss skräck och såg framför mig hur jag blivit fullständigt förtärd inifrån av några ondsinta urdjur. Som tur var bet medicinen på mig och efter en två veckors kur mådde jag finfint igen. Innan jag gick från det sista läkarbesöket gav mig läkaren några goda råd som jag tänkte att jag kunde dela med mig av: God vatten- och livsmedelshygien samt god handhygien förebygger smitta. Turister bör uppmanas att inte förtära okokt vatten eller råa grönsaker samt att hålla noggrann handhygien – särskilt i Östeuropa och utomeuropeiska länder. Amöborna är liksom andra protozoer mycket motståndskraftiga mot vattenklorering. Vaccin finns ej mot sjukdomen. Så om man helt enkelt försöker stå över storhetsvansinne och tron på att man är odödlig så är detta inte helt svårt att slippa!

Lupus

Jag hörde talas om sjukdomen lupus första gången när jag såg American Top Model säsong 2 och deltagaren och finalisten Mercedes Scelba-Shorte outade att hon led av lupus. Sen dess har jag hört talas om det lite titt som tätt och jag blir alltid lite glad när jag hör något om den för den verkar så mystiskt märklig. Så nu tänkte jag ta reda på lite mer lupus och förmedla det till er, vår trogna läsarskara.

Systemisk lupus erythematosus, är en kronisk reumatisk sjukdom som i princip kan drabba alla organ i kroppen genom inflammation/förstörelse (!). Lupus erythematosus betyder ”rött vargbett” och syftar på det röda, fjärilsformade utslaget över näsan och kinderna som är ett klassiskt kännetecken för sjukdomen. Vid SLE blir immunförsvaret av okänd orsak hyperaktivt och attackerar då den egna vävnaden. Det finns en mängd olika sätt som den kan drabba de olika organen på och jag tycker symptomen verkar vara lite slumpmässiga (dvs jag orkar inte redovisa allt här).


Sjukdomsorsaken är okänd och den kommer ofta i skov, och man känner sig relativt frisk mellan skoven. Man tror att sjukdomen till viss del är ärftlig och den drabbar till 80-90 % kvinnor i alla åldrar, även om det är vanligast att den bryter ut i relativt unga år.

Ett av de vanligaste symptomen är en onormal trötthet som inte försvinner hur mycket man än sover. (Oj vad jag kände igen mig lite märkligt mycket här.. Gah!) Feber är också vanligt, liksom minskad aptit och viktnedgång. Det är vanligt att lupussjuka är solöverkänsliga.

Trots att SLE låter som en hemsk sjukdom ser prognosen god ut för patienterna. Idag ställs diagnosen relativt tidigt och i och med dagens medicinering kan sjukdomen hållas i schack på ett effektivt sätt. Det vanligaste är också att man får en mild form av SLE. De mer aggressiva formerna är turligt nog ovanliga. 90 % av patienterna lever 10 år efter diagnosen.

Populärkulturell bonus: Jag har googlat mig till att man tror att sångaren Seals ärr i ansiktet beror på lupus.

Quasimodo fast sidledes

Då våra gästbloggare skrivit så bra om sina sjukdomstrauman så tänkte jag att det var dags för mig att dela med mig av min enda defekt som orsakat sjukhhusövernattning. Dock är den inte så dramatisk som varken von willebrandt eller denguefeber, men ändå!

Iallafall när jag var tretton så upptäcktes det att jag hade skolios. Ni minns kanske när man var på kontroll hos skolsyster så fick man böja sig framåt så de kunde titta på ens ryggrad? Ja, syster Marta upptäckte iaf att min ryggrad inte var som den skulle och efter några turer så blev jag remitterad till ortopeden på Ryhov i Jönköping.

Skolios innebär helt enkelt att ryggen är krokig sidledes. Man kan ha en eller flera böjar som mäts enligt en gradskala och utifrån det bestäms det vad och om det ska göras något åt det. Det finns förstås massa olika sorters skolios men det vanligaste är att det upptäcks hos tjejer i perioder av snabb tillväxt, typ början av puberteten.

Hur som helst, efter några kontroller så konstaterades det att min skolios blev värre och det var tvunget att göras något åt det. Undersökningar har visat att av de barn som varje år föds i Sverige är det 3 på 1000 som senare får en skolios som kräver behandling. Iallafall så beslutades det att jag skulle få en såkallad Bostonkorsett. Den är främst till för att kröken inte ska öka medan man växer (även om min mamma hävdar att på mig så blev kröken mindre, men det är jag lite skeptisk till).

(bilderna har jag snott någonstans ifrån, men det var ungefär så min korsett såg ut iaf)

På de sidor jag läst så beskrivs korsetten som "smidig". Det är inte riktigt mitt minne av det hela. Men om man med smidig menar att ha en beklädnad av hårdplast på överkroppen som spänns åt hårt som satan och gör att man har ont och inte kan böja sig så kan jag väl gå med på det. Bitterheten! Haha. Hur som helst, när korsetten sattes in så fick jag tillbringa jag tror det var två nätter på sjukhus. Jag minns att jag grät i smyg för att det gjorde så ont och vi fick övertala nattsköterskorna att lossa lite på spännena för att jag skulle stå ut. I början skulle korsetten användas 23 timmar om dygnet och det var ju jävligt jobbigt och dendär "fria" timmen var en lyckans timme som gick alldeles för snabbt. Men tro det eller ej men efter ett tag vande man sig faktiskt.

Sen blev det ju även som så att efter ett tag så fuskade jag mer och mer med korsetten och det var ett ständigt dåligt samvete. Å ena sidan att vilja typ vara vanlig normal tonåring och å andra sidan "tänk om min rygg krashar forever and ever nu". Men tillslut tror jag bara jag hade den på nätterna faktiskt.

När jag efter tre år var på sista återbesöket (när jag slutat växa typ) och de konstaterade att behandlingen varit effektiv och jag visste med mig att jag knappt använt den något under det senaste året kände jag bara "Mohahahaha, so long - suckers!" och var rätt nöjd med att jag inte använt den så mycket. Nu när jag surfat runt lite om fakta så har jag även sett att på senare år så har korsettanvändning ifrågasatts och någon skrev att man tror att den bara är effektiv 1 gång av 10 och att kröken för det mesta ändå inte hade blivit större även om korsett inte satts in. Det känns ju lite bittert.

Positiva saker med min skolios: Jag tyckte det var mysigt att åka till Jönköping och handla med mamma var tredje månad. Eh. Jag slapp bli opererad.

Negativa saker med min skolios: Det gjorde hemskt ont och man kände sig ännu mer som en misfit på högstadiet.

Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag blir väldigt lätt trött i ryggen men att jag i övrigt inte har några särskilda men. Å att tröttheten blir mindre om jag tränar duktigt, men det gör jag ju så sällan. Hm, denna text blev mycket mindre informativ än jag tänkt mig.

Men här är en väldigt informativ sida om skolios detta är en bra blogg av en tjej som snart ska opereras för sin skolios.

och hur är det med insomnian då?

jotack, mycket bättre faktiskt. faktiskt så släppte sömnsvårigheterna direkt efter att jag skrivit en tenta. samband, anyone? dock så kommer jag gå in i tentakoman nästa vecka så då lär jag väl inte kunna sova igen. blö.

Världslepradagen

Idag den fjärde februari är det Världslepradagen! Hipp hipp hurra! Lepramissionen föreslår att vi idag tänker extra mycket på de lepradrabbade världen över genom vår förbön. Om man är lite mindre kristlig än så så föreslår jag att man kan vidta andra åtgärder, t.ex. lära sig lite mer om lepra, äta några kakor och helt ge sig hän åt den kalasyra som uppstår en dag som denna!

Det som är lite märkligt är att Världslepradagen verkar gått av stapeln förra söndagen i resten av världen. Å då är det ju lätt att tycka att själva grejen med att ha just en Världslepradag, går lite förlorad. Men det skadar väl kanske inte att uppmärksamma det mer än en dag per år förvisso.

till alla har sars läsare

är det någon som vill gästblogga om en spännande/tråkig/vanlig/ovanlig sjukdom? skriv i så fall en kommentar så fixar vi det.

(vore kul för övrigt att få veta vilka våra läsare är!)

lyssna till ditt hjärta

förra veckan var jag övertygad om att jag höll på att få en hjärtinfarkt. jag vet jag vet, inte jättemånga tjugotreåringar som får det men eftersom jag har hjärtproblem i familjen/släkten så jag kunde inte tänka så logiskt. det gick till och med så långt att jag fick be en kompis följa med mig och göra någonting (minns inte vad) för att jag trodde att jag skulle få infarkten på någon gata någonstans och det skulle bli så jobbigt om ingen hämtade hjälp.

det var en stickande känsla utav dess like i hjärtat samt en brännande känsla i bröstkorgen. stickandet var inte direkt ihållande utan mer att den överraskade mig då och då. särskilt när jag skrattade eller skulle lyfta på någonting.

efter en snabb diagnos (ställd av mig själv, såklart) så insåg jag nog att det inte var hjärtinfarkt eftersom smärtan höll sig runt bröstkorgen och spred sig inte ut i armarna tex.
men istället hittade jag andra möjliga orsaker till mitt problem: hjärtsäcks- eller hjärtmuskelinflammation (komplikation av infektioner) eller eventuell lungsäcksinflammation (komplikation av lunginflammation eller uppkommen av allergi).

lungsäcksinflammationen tog jag bort ganska snabbt. jag har inte haft lunginflammation och inte ens feber på tusen år. däremot är jag konfunderad över den andra. även trots att stickandet i hjärtat är borta så den brännandende känslan bakom bröstkorgen kvar. fast egentligen mest bara när jag tänker på jobbiga saker och blir stressad över någonting. alltså antagligen ett rent stressyndrom men som börjar gå överstyr. är det någon annan som känner igen detta? bör jag kolla upp det iaf trots att jag inte visar några andra tecken på infektioner (säg helst nej)? är jag bara hypokondrisk?

såhär står det på vårdguiden om hjärtsäcks- och hjärtmuskelinflammation:
Inflammationen kan vara ett allvarligt och livshotande tillstånd, men i de flesta fall är det en ofarlig sjukdom med lindriga symtom. Kontakta akutmotagning på sjukhus om du känner en skarp, skärande smärta bakom bröstbenet, speciellt om du samtidigt har tecken som tyder på en infektion.


ska förtränga detta lite och lägga mig och läsa agneta pleijels "drottningens chirurg" (som säkert är jättebra att läsa just i detta stadiet av hypokondri...) (kanske recenserar jag den sedan). god natt.